tisdag 16 december 2008

Prosa: Ett perfekt slut

Det är en dag som alla andra, för alla andra. Livet går sin gilla gång i ett evigt kretslopp mellan kärlek och död. Några liv ändras, några liv ändas. Men jag har ända sedan det sista tolvslaget klingade bort varit viss om att det är idag det skall ske. Det här är den dag jag har menat, då jag tänkt ”en dag, en vacker dag…”. Och ändå ser det ut som en vanlig dag.

Idag ger jag mig av. Mina rum är iordningställda, allt är skinande rent och prydligt. Jag lämnar ingenting åt slumpen. Efter så många års planering vet jag hur allt ska vara; jag kan göra det utan att tänka om jag vill. Men nu vill jag tänka; jag vill känna att jag lever. Det här är en upplevelse som inga fantasier kan göra rättvisa.

Jag går genom mina rum och säger farväl till alla minnen; ni kommer nu att tas över av andra och fyllas med andra dolda innebörder. Vi är färdiga med varandra, vår tid är förbi. Jag känner små stänk av vemod — jag ångrar mig väl inte redan? Nej, jag minns bara. Detta bitterljuva: att minnas.För sista gången sätter jag på musiken och slår mig ner i fåtöljen. Genom fönstret kan jag se gryningens första strålar sträcka ut sina fingrar. Jag tar ett djupt andetag och samlar mig. Det är nu det ska ske.

Jag sträcker ut handen mot bordet bredvid mig och fattar kniven; känner dess tyngd i min hand. Inträngandet gör inte ont, jag har övat alltför många gånger för att fysisk smärta ska bekomma mig. Det är bara ett eko av en annan penetrering, i en annan tid, ett annat liv. Andra snittet — lika perfekt som det första; jag kan vara nöjd med mig själv. Det här kan jag åtminstone göra perfekt.

Jag sluter ögonen och låter musiken skölja över mig medan jag känner hur livet rinner undan. Ingen mer smärta, inga fler minnen. Bara stillhet, tomhet. För första gången känner jag mig helt i ett med mig själv. Ack, om det alltid hade fått kännas så här…

Jag känner mig yr och lätt och svävar upp mot taket. Därifrån kan jag se mig själv sitta, fridfullt leende. Äntligen har jag funnit ett sätt att bli lycklig. Och när musiken tonar bort kommer jag att vara fri.

22 februari 1998
©
Lisa Isaksson

Variationer på ett tema... Samma bildsvit som under flera år inte lämnade mig ifred förrän den flera gånger fick ord och liv. Idag skulle jag nog förneka att jag tänkte de här tankarna på allvar, men faktum är att jag tror att det låg allvarligt menade tankar bakom orden i den här texten. Jag minns inte riktigt, för mycket av 1998 är höljt i dunkel och fullt av svarta minnesluckor.

Jag tror att jag önskade att det skulle finnas en utväg som skulle göra mig fri och lycklig, men så länge jag inte var säker på det så kunde jag inte försöka. Dessutom skulle jag aldrig ha utsatt människorna runt mig för det, allraminst S. Omtanken om andra gjorde att jag var tvungen att hålla ihop mig själv och inte spilla alltför mycket blod.

måndag 15 december 2008

Dikt - Natten tillhör mig

Ut ur ljuset
Tillbaka in i mörkret
Det trygga, vana mörkret
Ljusets värld är inte min
Jag tillhör mörkret, natten
(Natten tillhör mig)
Jag är en skuggvarelse, en nattlig drömbild
Lika ogripbar, lika flyktig

Varje skärva av ljus karvar djupa hål i mig
Ristar nya ärr bland de andra —
Ett nät av ärr; en spindelväv av minnen

Låt mig gå in i mörkret
Natten helar mig
Med glömskans fingrar slätar den ut mina rynkor
Ger mig en frist
Mörkret fyller håligheterna med Intet
Och för mig är intet Allt
Mest av allt, inga minnen

22 februari 1998
© Lisa Isaksson

Jag började skriva lite igen framåt vårvintern, periodiskt skrivande som flödade ett kort tag för att sedan torka ut igen. Någonstans hade jag börjat ge upp. Allt mer kände jag mig hemma i mörkret, som en nattlig varelse som skydde ljuset, dagen, den där världen som alla andra verkade känna sig så hemma i. Där kände jag mig bara som en främling.

Jag var inte mentalt helt klar, djupt inne i en depression, allt djupare inne i anorexin som var min följeslagare, mer en livsstil än en sjukdom. För hur skulle en sjukdom kunna kännas som en vän?

torsdag 27 november 2008

Mellanspel - höst/vinter 1997/1998

Här blir det tyst igen. Inte den minsta lilla anteckning kan jag hitta. Jag vet inte om det berodde på att orden försvann eller på att det bara var de förbjudna orden som ville flöda genom pennan, ord som jag inte ville sätta på pränt för att det skulle innebära att jag erkände att jag tänkte dem. Ord som skulle ha kunnat skada mannen jag levde med och älskade, eller som skulle ha kunnat driva bort honom. Men kanske drev jag bort honom än mer genom att stänga honom ute från mina tankar, genom att ständigt bära en mask även för honom.

Åratal senare fick jag veta hur rädd han hade varit för att komma hem och upptäcka att jag hade tagit livet av mig, något som jag önskar att han hade berättat tidigare, när det var aktuellt. För även om jag ville dö då och då så hade jag ingen tanke på att ta livet av mig. Jag skulle aldrig ha kunnat utsätta honom för det. Men det kunde inte han veta, för han såg bara att jag skadade mig trots att han hade tagit hand om både mediciner och rakblad.

Jag minns väldigt lite från den här perioden, hittar liksom ingenting att hänga upp datumen på som kan tala om för mig vad jag gjorde. Jag vet att jag pluggade något, men minns inte vad, vet att jag höll på en del med teater och att jag försökte vara social men inte alltid orkade. Tankarna på vikt spökade hela tiden tillsammans med en så stark önskan att gå ner mer, och jag försökte motarbeta dem. Men samtidigt var anorexin min ständiga följeslagare, den där destruktiva, hemliga partnern som aldrig skulle lämna mig ensam. Om S hade förstått det och ställt ultimatum - anorexin eller honom - skulle jag nog ha valt anorexin. För vem var jag utan den? Det gav mig enorma skuldkänslor och jag var verkligen rädd för att han skulle lämna mig, att han skulle få nog. Men han försäkrade mig om att han inte skulle lämna mig.

måndag 17 november 2008

Dagbok: 10 september 1997

Vad hemskt att avsky sig själv så, att avsky allt och alla och själva det som innebär att leva så att man vill skada sig själv. Att inte vilja det, utan känna ett behov av att skada sig, att plåga sin kropp så som man plågas av att leva, av minnena och av det svarta som lyser som oljefläckar bland ens tankar och känslor. En ständig tanke på att rista in själens sår i huden, så att ärren syns utanpå, och man måste vara ännu mer noggrann med att följa dem så att ingen annan tvingas se vad man lider. Så att ingen annan behöver lida. Eller att späka och straffa sin kropp, ta ifrån den det den behöver, göra den lika innehållslös, lika tom, som man själv. Att göra sig själv mer ont än vad någon annan skulle kunna göra. Bli immun mot deras klor.

Vad enkelt att ge efter, att bryta igenom hinnorna och låta sig sköljas med av tidvattenvågen. Sköljas bort...

Men jag får inte tänka så. Måste kämpa mot min livsleda och längtan att försvinna, måste tro att det finns något att leva för, något att kämpa för. Måste fortsätta spela. De förstår inte att de ber om det omöjliga när de vill att jag ska sluta spela men samtidigt begär att jag inte ska vilja skada mig; eller snarare att de ska slippa veta om att jag vill, att de ska slippa se märkena av mitt lidande.

Det går inte att göra både och; så jag spelar. Spelar och önskar att jag vågade släppa taget om masken och låta mig dras med. Inte kämpa längre, bara flyta med.

Men jag är för feg; alltid för rädd. Rädd för att såra.

Klarar inte ännu av att genomföra slutscenen och för sista gången gå ut i kulisserna. Vågar inte spela rollen till slut. Inte ännu. Men en dag kommer den sista repliken, den sista gesten, det sista andetaget. En dag vågar jag släppa taget.

Eller gör jag det? Skall jag inte i stället rikta strålkastare mot de mörka fläckarna så att de glittrar av ljus; så att jag bländas av strålglansen och inte längre ser det svarta. Är det vad de vill? Att jag ska låtsas att jag glömt. Men förstår de inte att det är vad jag försökt, och att minnen och tankar raderas inte bort så lätt.

Jag kan spela min roll, men aldrig glömma att det bara är en roll. Aldrig glömma varför jag spelar. Måste vilja leva.

10 september 1997

Jag minns inte att jag hade en så allvarlig önskan om att allt skulle ta slut, att jag skulle våga spela rollen till slut och bara ge upp. Varför just den här hösten? Jag levde ju ihop med S, som jag älskade genom allt vad depression, ätstörningar och ångest hette (men som jag aldrig skulle ha gett upp anorexin för, vilket jag skäms för att erkänna), jag hade återvänt till studierna och klarade dem alldeles galant, som vanligt. Men någonstans bakom masken fanns samtidigt en så bottenlös sorg och leda att jag ville att det skulle ta slut. Tänk, vad minnet kan spela spratt, vad man glömmer när man väl tagit sig ur det där bottenlösa hålet!

Men jag gjorde det inte. Jag gav aldrig upp. Jag kan inte ge upp, har aldrig kunnat. För jag vet inte vad det innebär att ge upp.

onsdag 12 november 2008

Dagbok: 9 september 1997

Jag är inte som de andra. Jag hör inte dit; till dem som pratar och skrattar och umgås. De vet inte om det, men för mig är det uppenbart hela tiden; och när jag anstränger mig och försöker ta del, försöker prata med dem på raster i stället för att gå någonstans för att få vara ifred, då känner jag det ännu tydligare. Du hör inte hit!

Och jag vet. Vet att jag borde försöka, borde ta kontakt, umgås, lita på. Borde våga lita på. Men jag kan inte, vet inte längre hur man gör, vågar inte lita på. Kan inte lita på någon. De låtsas bara, och sviker så fort man vänder ryggen till. Eller är försvunna när man behöver dem där. Alla sviker. Alla försvinner. Jag kan inte lita på någon, men försöker lita på S; försöker tro på att han inte ska svika, inte försvinna, utan finnas och bry sig om. Just nu är han mitt skydd, min trygghet; så länge han är där kan jag låtsas att allt ska ordna sig, att det finns en mening, att jag finns. Men jag vill kunna ha den tryggheten i mig själv, kunna stå på egna ben, kunna klara mig när han försvinner.

Jag har inte den trygghet som ligger som en andra hud hos de andra, som skyddar dem mot allt utanför, som låter dem vara en del av spelet. Jag har bara en hinna runt mig som släpper igenom deras kalla blickar - blinda blickar - deras tystnad, deras hån - kom inte hit! du är inte en av oss! - men inte de fina saker - vänskapliga blckar och ord, värme, ömhet, beröm - som de skulle kunna ge, som jag ser dem ge varandra. Inte heller låter hinnan mig slippa ut, ut till de andra, utan den sluter mig in i ett skal av tystnad, hån och ensamhet. Längtan ut, efter att bli sedd, efter att vara någon, efter värme. Jag vet inte ifall jag skulle mötas av tystnad och hån om jag försökte ta kontakt, men jag glömmer inte det som varit, glömmer inte svek och försvinnanden. Och jag vågar inte riskera fler svek, inte nu, inte någonsin. Jag har inte försonats med de minnen jag har, med minnen som jag gömt och försökt glömma, men som dyker fram igen, minnen som jag måste passera igenom, måste förhindra från att slå sina klor i mig och hamra in sina budskap (Du duger inte! Du är fel! Ful! Försvinn härifrån! Du hör inte hit! Ful! Fel! Ful, ful, ful!), måste ta mig ifrån och lämna dem bakom mig, så att de inte kan nå mig. Därför vågar jag inte riskera att få fler och nya minnen.

Jag vågar inte, och jag är så trött på att gå omkring och hela tiden vara rädd. För allt och alla. För tystnad, hånstirrande blickar och flin, för att behöva låtsas att jag inget sett eller hört, för att någon ska komma för nära, för beröring, värme, hud. För röster som viskar bakom ryggen, som låtsas vilja väl, men som sviker. Rädd för att alltid vara ensam, för att alltid vara fel, för att inte duga. För rädd till sist för att våga leva. Jag vill inte vara utanför, vill vara sedd, omtyckt, någon som alla andra. Vill vara söt; vill kunna tycka om mig, måste lära mig tycka om mig själv, inte vilja skada mig, måste vilja leva.

Jag är så trött på att vara rädd, och det skulle vara så skönt att fly bort från allt, så lätt att inte leva längre. Men något håller mig kvar, S tror jag, omtanke om andra. Skona de andra. De ska inte behöva lida för min skull; inte låta dem se min rädsla, inte låta dem se in i mig; allt är OK - lämna mig ifred! lämna mig inte. Men att få släppa taget, sjunka ner under ytan, lämna alla tankar och känslor för tystnaden... Aldrig mer känna, aldrig mer tänka, aldrig mer vara rädd, aldrig mer...

Jag önskar att S kunde sluta mig i sina armar och stryka mig över håret tills allt var bra, stryka bort alla minnen och allt som blivit fel; att han kunde göra allt bra igen. Men jag orkar inte tala om allt det svarta, han orkar inte vänta på att jag ska kunna säga det.

Hösten närmar sig. I stormarna flyger löven runt som vilsna glasspapper; allt dör, allt liv försvinner. Vid Humanisten har vattentrappan stängts av, gräset har klippts för kanske sista gången. Längs Avenyn slås uteserveringarnas ögon igen och fasaderna blickar tomt ut mot höstfolket.
Sommarkläderna glöms åter i garderobernas vinteride, och snart är sommaren ett minne som dröjer kvar likt en karaktär i en bok: någon vi känner väl och har levt nära ett litet tag, kanske tyckt om och vant oss vid, men som nu ter sig levande, men avlägsen och overklig. Som finns i våra minnen efter att sinnena glömt den.

Varför har inte jag någon skyddsängel som vakar över mig och vaggar mig till ro?

9 september 1997
©
Lisa Isaksson

Jag har alltid känt mig utanför, från det att jag fick mitt första syskon tills för bara ett par år sedan. Var aldrig riktigt en del av umgänget, kände mig aldrig välkommen till dem andra. Jag vet inte om det var jag som byggde en mur mot omvärlden och placerade mig utanför, av rädsla för att bli övergiven och sårad, eller om jag inte passade in. Men jag har levt nästan hela livet i ett utanförskap.

Så är det inte riktigt längre. Även om jag fortfarande har en viss brist på KASAM (Känsla Av SAMmanhang, som enligt Aaron Antonovsky är en livsviktig faktor inom salutogenes, det som gör att människor blir och förblir friska) i mitt liv, saknar en del djupare relationer, ett riktigt meningsfullt arbete, en stabilare bas när det gäller ekonomi och arbete, så är skillnaden mot 1997 enorm. Idag vet jag vem jag är, jag har en identitet som inte längre handlar om prestationer eller vad jag gör, jag har lärt känna mig själv och på så sätt fått en självkänsla, jag har vänner, jag är fri. Jag är inte längre lika utanför, men samtidigt är det svårt att bryta en livslång vana och plötsligt ta plats i alla sammanhang. Men det kommer nog.

fredag 7 november 2008

Dagbok: 3 juli 1997

Var hos min blivande terapeut för första gången igår, och det verkar OK; jag tror att det kan vara till hjälp. Jag hade en dubbelsession, så vi hann lite mer än det gamla vanliga introduktionssamtalet. Dessutom kändes det bättre än tidigare, förmodligen för att hon ställde mycket frågor, och jag har lättare för att svara än för att bara prata. Jag försökte svara ärligt och klart på alla frågor, för jag vill få hjälp, vill kunna plugga igen och fortsätta plugga, och dessutom vill jag att det ska gå så fort som möjligt, för det kostar trots allt en del - 350:- för 45 minuter. S har sagt att han betalar tills jag känner att jag kan betala utan att behöva oroa mig för kostnaden, och det är på sätt och vis bra, men trots det tycker jag inte om att behöva låna pengar. För jag ser det som ett lån och jag ska betala tillbaka så snart jag kan. Jag vet, jag hade inte ens skaffat en terapeut om inte S hade hjälpt mig, för han pratade med E (hans fars fästmö), som rekommenderade den här kvinnan, och tog kontakt med henne för att fixa en tid. Jag har helt enkelt inte orkat ta tag i något. Men jag hoppas att det blir bra, för jag klarar inte av det här, att inte kunna plugga trots att jag vill. Kan jag inte plugga så är jag inget och kan inget, inte ens leva.

Allt såg lite ljusare ut igår, men idag vet jag inte längre, för jag har insett att jag behöver S stöd, och då menar jag moraliskt mer än ekonomiskt, om jag ska kunna klara av att gå igenom terapin till slut, och om jag ska kunna skriva någon mer uppsats någonsin. Jag behöver honom som stöd, för jag har ingen annan, och som bollplank för tankar och idéer. Men idag fick han veta att han inte kom in på forskarutbildningen i år heller, och eftersom de enbart tittar på D-uppsatsen är hans chanser mer eller mindre minimala även i fortsättningen. Detta har gjort att han varit helt nere idag, mer eller mindre apatisk, och pratar knappt med mig. OK, jag förstår om han är knäckt, för var det jag skulle jag vara redo att ta livet av mig, men det är han som brukar säga till mig att jag inte ska satsa allt på engelskan och så, och nu gör han själv tvärtom. Det är inte mitt fel, så låt det för Guds skull inte gå ut över mig!

Helt plötstligt verkar han inte vilja hjälpa mig med mina skolsaker, trots att det varit helt OK förut. Är det helt enkelt så att han skrev sin D-uppsats utan hjälp. t.o.m. mer eller mindre utan handledning, och nu tycker han inte att jag ska få det bättre, för då kan ju jag ha chans att bli antagen. Och blir inte han det så ska inte jag heller få göra det, eller?

Jag vet, jag kanske kräver en del, men det har inte varit något problem tidigare, och överger han mig nu, när jag är sämre än tidigare, inte klarar av att studera utan hans hjälp, inte ser någon framtid men ändå tänker försöka ta mig ur det här; nu, när jag efter många timmars diskuterande där han försökt övertyga mig om att det kan bli bra igen, att jag kommer att kunna plugga igen, och att han ska finnas hos mig hela tiden - om han överger mig nu, när jag har börjat tro på vad han lovat och förlitar mig på honom, så kommer allt att vara slut. Det kommer inte att fungera mellan oss, jag kommer aldrig förlåta honom (jag förlåter aldrig och glömmer aldrig), aldrig mer lita på någons löften, och inte kunna klara mig ur det här - aldrig! Inte en chans! Så han måste rycka upp sig och gå vidare - för mig skull. Jag vet, egoistiskt av mig, men i det här fallet tycker jag att jag har rätt att vara egoistisk. Det är väl f.ö. en del av terapiprocessen.

3 juli 1997

Kontakten med öppenvården gav som sagt ingenting, så jag fick söka hjälp privat. Eller jag och jag, sommaren 1997 klarade jag inte ens av det, så S fick hjälpa mig. Det enda jag minns från den sommaren är att jag hade panik över att jag inte kunde plugga, att jag inte klarade av att börja på min magisteruppsats. För om jag inte kunde göra det så var jag ingen, hade inget mål, ingen framtid och kunde lika gärna dö. Så här i efterhand tycker jag att jag tänkte väldigt barnsligt och hela resonemanget känns överdrivet dramatiskt, men så tänkte jag faktiskt då. Om jag inte kunde prestera så var jag ingen och hade inget existensberättigande.
Dessutom hade jag börjat bli beroende av S stöd. Det tog tid att våga förlita mig på det, och det sved som bara den när han inte alltid orkade. Faktum är att han inte fick veta särskilt mycket av mina mörkare tankar för att jag inte vågade lägga över för mycket på honom, jag vågade inte kräva för mycket stöd. För tänk om han försvann, vad skulle jag ha då? Jag må ha resonerat väldigt egoistiskt, men jag sa det aldrig högt. Till någon.
Den här KBT-terapeuten gick jag nog till 20 gånger och det hjälpte mig på något sätt över tröskeln så att jag kunde plugga igen. Jag fick ihop ett förslag till min magisteruppsats i engelska, som min handledare blev eld och lågor över. Men någonstans på vägen slog prestationstvångesten till igen, mycket pga hennes entusiasm eftersom jag kände att jag verkligen var tvungen att prestera för att leva upp till hennes tankar om mig och hennes lovord, och den blev aldrig klar. Jag pluggade andra kurser samtidigt som inte var lika "viktiga", så dem klarade jag av, men det jag verkligen ville gick bara inte.
Däremot tog vi inte upp ätstörningen i terapin, och inte heller självskadandet, även om jag tror att just den sommaren så skadade jag mig själv ganska lite. Jag var nog för deprimerad för att idas göra det. Men jag var inte ett dugg redo att ta upp ätstörningen och lägga den bakom mig, så det var lika bra att inte fokusera på den.

torsdag 6 november 2008

Dagbok: 24 juni 1997

Var hos psykologen idag och fick resultaten av personlighetstestet, inte många ångesttecken (nej, jag var ju Stessad*), mina försvar är regressiva, projektiva och depressiva. Det säger inte mig mycket, hon sa mig inte heller mycket. Men det kändes ganska bra att prata med henne - hon visste inget om mig mer än att jag vill ha kognitiv terapi, och kunde därför inte dra förhastade slutsatser, som de andra gör.
Jag vet inte om jag fick ut något av besöket, berättade väl en del, svarade på frågor och funderingar om mitt liv, mig och mitt beteende, men jag kände att hon lyssnade och förstod, eller åtminstone försökte förstå. Det gör inte dr K; hon lyssnar inte på något av vad jag säger. Men S (psykologen) verkade förstå hur viktigt det är för mig att kunna plugga, att det är det viktigaste just nu. Jag sa inte att studera är det enda jag kan, att det är det enda som kan ge mig en bekräftelse på att jag finns, att jag klarar av något, att jag duger något till, och utan mina studier har jag varken nutid eller framtid, är ingen och kan inget; kan jag inte plugga så kan jag lika gärna dö. Det sa jag inte, men hon verkade ändå förstå och skulle rekommendera att jag får terapi; och hon tyckte inte att jag skulle ha antidepp.

Äntligen någon som åtminstone till viss del står på min sida, som tycker att det viktigaste är att jag blir bra. Jag blev ju bättre i våras när jag gick i terapi, så varför skulle det inte räcka nu också?Hon sa däremot en del saker som pekade ut en del problemområden som jag brukar strunta i: att man behöver vänner, nära vänner, och frågade mig om jag känner mig sent utvecklad inom vissa områden, menat på det känslomässiga planet. Jag vet att det skulle vara bra att ha nära vänner, men jag kan inte, vågar inte. Vänskap är om att ge och ta, och medan jag inte har problem att
ge vänskap, fryser jag till när det gäller att kräva något, vågar inte be om samma sak av rädsla för att de ska försvinna. Jag är så rädd för att bli sviken att jag helt undviker att hamna i den situationen; jag släpper inte någon tillräckligt nära för att det ska bli en vän. Så när det gäller relationer vet jag att jag är sen, eller snarare underutvecklad. Eller som jag ser det: jag klarar inte av dem.
Vad beträffar annan utveckling har jag varit tidig både fysiskt och intellektuellt, men emotionellt är det värre, och jag tror att det till stor del beror på att jag sedan jag var 14 (vårterminen i 8:an) har varit deprimerad från och till, och därför under långa perioder inte har haft mycket känslor; har stängt av dem. Och hur utvecklar man något som inte finns där? Men jag tror att jag har börjat mogna även på dessa två plan - jag är i alla fall medveten om problemen, vilket är ett steg på väg. Och jag tror att en del svar finns i min historia, men först måste problemen (och mitt psyke) nu redas upp lite.

24 juni 1997
©
Lisa Isaksson

Besöket hos psykologen var en del av en utredning som gjordes inom öppenpsyk när jag bytte mottagning eftersom jag hade flyttat. Resultatet av utredningen fick jag aldrig, för när alla samtal var gjorda så hände ingenting, jag hörde inte ett ord på flera månader och när jag till sist kom fram till psykiatern så förnekade hon att de hade glömt mig. Hon sa ungefär att de hade kommit fram till att jag skulle behöva terapi och det kunde de inte erbjuda. Jaha, så då struntade de i mig? Vad var egentligen tanken med en utredning om de sedan inte gjorde något mer än fortsätta skriva ut mediciner?
Den här psykologen är en person som jag fick ett otroligt dåligt första intryck av, "vem fan tror hon att hon är egentligen", och som har en personlighet som jag verkligen inte gillar, och också är en persontyp som inte brukar funka så värst bra ihop med mig (jag har träffat henne i andra sammanhang också, och har vänner som gått hos henne och arbetat med henne), men som psykolog var hon bra. Hon lyssnade, vilket jag inte var van vid från vården, hon sa kloka saker och ställde frågor utan att ha en massa förutfattade meningar, och i det här med känslor och vänskap satte hon fingret på några ömma punkter.

Idag vet jag att jag byggde en mur runt känslorna redan när jag var barn, från 4-5 års ålder, och att de därför var lite satta på undantag (snällt sagt), och att jag hade depressioner redan före 14 års ålder. Det var däremot när jag var 14 som jag blev medveten om att alla andra inte mådde och tänkte som jag, och förstod att jag hade anorexia. Även om jag inte kunde eller fick säga det, för jag var inte tillräckligt smal, så visste jag det.

*"Stessad"= hade tagit den lugnande medicinen Stesolid



Följ min blogg med bloggkoll

onsdag 5 november 2008

Dagbok: 23 juni 1997

Rastlös, klarar inte av att tänka, trött men kan inte koppla av. Kan bara vandra omkring, lösa korsord, lägga mig för att kliva upp någon minut senare osv. Jag känner mig fruktansvärt oklar, kan varken koncentrera mig eller tänka, känner mig fullkompligt urblåst, tom. Jag skulle vilja ha en Stesolid för att slippa oron, rastlösheten och känslan av att vara nära att bryta ihop, men jag har inga själv och S är inte hemma (han hjälpte en kursare med humanekologi och blev bjuden på middag; jag sa att det var OK, men det är det egentligen inte. Han vet att jag inte kan säga nej, så varför ens fråga? Utpressning!). Men samtidigt vill jag klara mig utan kemikalier, trots att det är kämpigt.

Jag sov utan Imovane inatt. Nåja, sov och sov: jag somnade visserligen, var vaken från halv tre och någon timme framåt, och låg sedan i någon dvala, varken sovande eller vaken, till strax före sju. Jag som behöver sova 8 timmar för att fungera; inte konstigt att jag mår dåligt. Jag vet inte om jag vill sluta med Imovane - det är så skönt att somna med dem, och att få sova sammanhängande - men är rädd för att ha blivit beroende; kanske mina obehag är abstinens? Men hur lång tid tar det att återfå "normal" sömn, och kan jag få det utan mediciner?

Ibland längtar jag efter sjukhuset, och jag vet att jag lätt skulle kunna bli inlagd som jag är nu, men dels skulle jag inte klara av SS eller LS, och dels vill jag vara hemma, trots att jag mår uselt, inte har någon som jag kan prata med eller som tar hand om mig, och trots att jag är ensam så mycket.

Hoppas att jag kan få en terapeut snart - jag vill inte sjunka djupare, vill inte tänka fler svarta tankar. Jag vill kunna göra något, kunna plugga, kunna känna positiva saker och inte bara vrede, sorg, frustration, vanmakt, hopplöshet, hat - allt på en gång i en enda röra.

23 juni 1997
©
Lisa Isaksson

Jag kunde nästan slutföra mina kurser våren 1997, trots att depressionen framåt våren blev värre och prestationsångesten - eller prestationstvångesten som jag kallar den eftersom det är ett tvång att prestera som ger enormt ångest - nådde nya höjder. Men sedan tog det tvärstopp. Jag hade en uppsats att slutföra och en annan uppsats att börja med och det gick bara inte. Jag kunde inte plugga längre och det gav mig panik. Vem var jag om jag inte kunde plugga, om jag inte kunde prestera?

Jag överlevde tack vare lugnande och insomningstabletter, som min älskade S hade inlåsta, men jag ville inte ta dem. Jag har alltid tolkat läkarnas "vid behov" som "inte förrän det är absolut omöjligt att klara mig utan och jag håller på att gå under av ångest", och alltid varit livrädd för att bli beroende, så jag har avstått från att ta vid behovs-mediciner eller väntat för länge. För länge jämfört med hur jag mått, men samtidigt har jag ju överlevt, så det kanske bara var smart även om det sänkte min livskvalitet.

måndag 3 november 2008

Prosa: Drömvärld

Drömvärld

En varning till alla er som gärna vandrar in i mörkret, in i okända världar och rum i hopp om att finna en högre sanning, ett lösenord som ska lösa alla era problem, en skatt eller vad som helst. ‘Do not go gentle into that good night.’

Det fanns en flicka som klev in i denna parallella nattvärld för att leta efter sanningar och svar som hade gått henne förlorade; sanningar utan vilka hon inte kunde fortsätta leva. När hon en gång blivit medveten om deras existens, medveten om att det fanns svar som undanhölls henne, blev hon som besatt av att finna dem. Hon trodde att bara hon fann dem skulle allt som hade blivit fel rättas till, svaren skulle innebära hennes frälsning. Sanningen skulle göra henne fri.

Hon gav sig in i det okända, endast vagt medveten om vad hon gjorde. Efter det första, frivilliga besöket var hon fast, för i mörkret kunde hon skönja sanningens ljus, kunde höra röster som talade till henne om glömda svar, glömda världar. Hon hade upplevt något som hon instinktivt tolkade som lycka, en nästan euforisk känsla av trygghet och lugn, av visshet. I fortsättningen sökte hon allt oftare sin tillflykt till denna diffusa plats där hon upplevt känslor som hon för länge sedan hade givit upp hoppet om och jordfäst. I dessa stunder av avskildhet från det alldagliga träffade hon varelser som gav henne ledtrådar i form av gåtor, och som sade till henne att när hon var mogen skulle hon förstå dem. Då skulle hon, liksom de, räknas in i den skara som lever i sanningens ljus. När hon var redo skulle hon få veta allt.

Med tiden blev det allt svårare att fly undan och ta sig in i denna drömvärld. Men den hade redan blivit som ett gift för henne och hon var beredd att ta de risker som krävdes, risker i form av andra gifter som suddade ut verkligheten för en stund; den verklighet som för varje dag tedde sig allt mer outhärdlig och overklig. Under ett av dessa senare besök mötte hon en trollkarl, som tog henne med in i den förtrollade skog som endast finns i den värld där våra drömmar och fantasier kommer till liv. Han visade henne träddungar, skogstjärnar och ängar av slag som hon aldrig tidigare hade skådat och han berättade för henne om de legender som människorna för länge sedan hade glömt bort, legender som berättade om dolda sanningar och var alla svar som någonsin hade skapats kunde hittas. I sin godhet visade han henne vishetens källa, där vattnet är klart och skänker tröst, ro och visshet till den som rör vid det. Men innan hon hann knäböja vid källan bleknade hela skogen bort, som om den vore en illusion, och hon upplevde en sorg som inte liknade någon annan. I sitt vakna tillstånd försökte hon förgäves frammana synen av skogen och källan, men det var som om bilderna stoppades innan de nådde fram till hennes medvetande, som om hon inte kunde se dem i sitt medvetna tillstånd.

Under kommande besök letade hon i skogen, bland träden och på ängarna efter källan, men hon kunde aldrig finna den innan tiden rann ut. Hon var nu övertygad om att om hon bara fick tillräckligt med tid skulle hon finna den, och med källan skulle hon få alla svar hon hade sökt efter, då skulle hon bli mogen att se och förstå. Då skulle hon bli fri. Så hon bestämde sig för att ta den tid hon behövde i drömvärlden. Med hjälp av fler gifter, den moderna tidens magi, flydde hon än en gång in i det okända, och denna gång nådde hon fram till källan. Då hon knäböjde vid den insåg hon att det skulle inte räcka att dricka av dess vatten; på så sätt skulle hon bara få veta en del. För att verkligen få veta och förstå allt måste hon bli en del av källan, en del av dess outsinliga visshet. Hon klädde hastigt av sig och vadade ut i det klara, kalla vattnet. När hon kommit tillräckligt långt ut sänkte hon sig ner under vattenytan och drog hastigt in två djupa andetag av vatten ner i lungorna. Det sista hon kände var en visshet om att trollkarlen hade ljugit för henne, det var inte av godhet som han hade visat henne källan. I den fanns inga svar och ingen visshet, utan bara en stor tomhet. Allt hade bara varit en illusion; det fanns inga svar någonstans. Men då var det redan för sent.

13 juni 1997
©
Lisa Isaksson

Vad gör man om man hittar den där stilla stunden av lycka? Jo, man vill ha mer av den. Så här är det att fly undan ångest: det känns underbart den där stunden av stillhet, men det krävs hela tiden mer och mer för att nå den. Till sist är det som om hela livet går åt till att fly, och flykten tar sig allt mer drastiska uttryck. Det är mekanismerna bakom ett missbruk: det krävs hela tiden mer för samma effekt. Och den utlovade frälsningen kan visa sig vara inget mindre än en lögn och en förbannelse.
För det enda sättet att vinna och nå verklig lycka är att sluta fly och gå rakt genom rädslan ut i ljuset på andra sidan.

lördag 1 november 2008

Dagbok - Bekännelse

Efter mig syndafloden…

Jag bär mänsklighetens öde på mina axlar, och det är en tung börda, speciellt när man är ensam om den. Jag bad aldrig om det här; jag bad inte ens om att bli född, lika lite som någon annan gör det, och jag skulle göra vad som helst för att få det ogjort. Men hur ogör man något som man aldrig gjort?

Vad jag än gör nu, vilken väg jag än väljer, så är det fel. Går jag min väg, sviker jag dem, och dödar dem; går jag deras väg dör jag. Egentligen är jag redan död, jag var död redan när jag föddes. I alla fall känns det så.

Nuförtiden är jag så gott som död. Inuti. Jag blir för var dag mer och mer osynlig, mer och mer ensam. Ingen ser mig längre, ingen hör mig; visst, de tittar på mig men ser inte smärtan på bottnen av mina oändligt sorgsna ögon, och de lyssnar till mina ord, men utan att höra rädslan eller vanmakten bakom dem. Fast det är mitt fel, för jag är feg. Feg, feg, FEG! De hör inte mina ord, för det är inte mina ord jag talar med. Jag säger vad de förväntar sig att jag ska säga, gör vad de förväntar sig att jag ska göra, och jag orkar inte bryta mig ur den roll de tilldelat mig. De ser mig som de vill, och jag blir sådan. Jag finns inte längre; kvar är ett skal med något som de har skapat. Jag tittar ut genom ögonen och ser människor titta på mig, på vad jag har blivit, på det jag har blivit. I mina ögon har de gjort mig till ett monster; de har stängt in mig i en bur av sina förväntningar och ord, och där sitter jag, ensam och isolerad. Mitt bland alla människor är jag ensammare än någonsin. En ö, som ingen kan, ingen vill, nå fram till. Men det har inte alltid varit så. En gång fanns inte ensamheten där; en gång visste jag inte om några krav och förväntningar. Men det är länge sedan. Jag minns det inte längre. Nu är jag en ö, öde och uttorkad, och de kan inte röra mig med sina ord. Inte mig. De kan skada mitt skal, dockan som skapats av dem, men de når aldrig fram till mig. För jag finns inte bland dem.

På nätterna, när ångesten och vanmakten blir för stora, går jag ut under stjärnorna, och då vet jag att jag finns. Där, under en oändlig följd av kallt lysande stjärnor, som hålls samman av sin enorma ensamhet, där syns jag igen, där är jag åter någon. Men så snart solen stiger dör jag igen.

Jag vet att det egentligen inte finns något vägval; den ensidiga tärningen är för länge sedan kastad, och jag följer den väg jag måste. Min enda tröst är att jag kommer närmare stjärnorna. Jag har tre steg kvar till stupet, och de förstår det inte, men det kommer att vara allt för inget. Det finns ingen räddning.

Vinnaren skriver historien, säger de. Men jag är ingen vinnare, så det kommer alltid att vara någon annans historia som berättas.

13 juni 1997
©
Lisa Isaksson

Det här var egentligen inte en vanlig dagboksanteckning utan en text som varken är dikt eller novell utan bara en text. Men den är samtidigt en så enormt tydlig beskrivning av hur jag kände att den är sannare än någon vanlig dagboksanteckning. För precis så här kände jag, precis så här har jag känt under större delen av mitt liv; vacklande under en börda av enormt ansvar och alla dessa krav och förväntningar. Jag försökte bli den de ville att jag skulle vara, blev en docka som levde ett yttre och ett helt motsatt inre liv. Skalet de såg var tomt. Jag gjorde mig onåbar, ju mer jag försökte bli en av dem, desto tommare blev skalet, desto mer död kände jag mig. Vem var jag egentligen, när ingen såg mig, ingen hörde mig?

torsdag 30 oktober 2008

Dikt - Äganderätt

Den kortaste vägen mellan två personer är bort

Jag ser i dina ögon att du är någon annanstans
Jag ser på dina händer att du är någon annans man
Du säger att inget hänt, att allt är som förut
Men nej, allt har förändrats
Inget blir någonsin som förut
Jag Älskar Dig har dödat vår kärlek
Kärlek har dödat oss
När jag går tar jag den kortaste vägen
Bort
Bort från dig
22 april 1997

Jag minns inte riktigt idag hur rädd jag var för att min älskade S skulle få nog och lämna mig, men våren 1997 var den rädslan uppenbarligen enorm, kanske delvis på grund av att min självkänsla var usel. Vem skulle vilja ha mig? Men jag vågade inte fråga honom sådana frågor, för jag var dels rädd för svaret, dels rädd för att vara för krävande, för bekräftelsesökande. Han var ju där hos mig, var inte det svar nog? Jag ville fly innan han lämnade mig, men hade inte modet att göra det.

lördag 25 oktober 2008

Dikt - Avstånd

En slöja hänger mellan oss
Ogenomtränglig, transparent opacitet
Orden passerar genom den och förvrängs
Betyder aldrig det de ska
Det vi menar, det vi vill ha sagt
Vi är fångade och orden vaktar på oss
Jag vill ropa till dig: "Säg inget!"
Men orden förstör och dödar
Att bruka dem vore att döda Meningen
Och ändå gör jag det
Mörderska!
Att säga att jag älskar dig
Är att döda kärleken
Orden talar inte sanning
Orden gör min kärlek till en text
Objektifiering, känslomord
Hur mycket kärlek ryms i ett ord?

Om vi inte säger något
Om vår tystnad sliter slöjan i bitar
Och vi lägger våra nakna hjärtan mot varandra
Vävnad möter vävnad utan skydd
Tystnaden viker undan för våra
hjärtans ordlösa tallöshet
Kommunikation utan falskhet

Mars 1997
©
Lisa Isaksson

Våren 1997 läste jag textteori och funderade mycket på ord och mening, och inte minst på ordens begränsningar när det gäller att uttrycka kärlek. "Jag älskar dig" är sagt så många gånger, ärligt och oärligt, har använts som manipulation, hot, löfte så många gånger att det blivit en kliché. Hur kan jag säga att jag älskar någon när orden blivit så tomma? Hur säger jag något när allt redan är sagt?

fredag 24 oktober 2008

Dikt - Tystnad

Hör du havet?
Du sa att det var för långt bort för att kunna höras
Och lade ditt huvud mot mitt bröst
Din mun nära mitt hjärta
Du kunde inte höra
Nej, du ville inte höra havet

Havet finns inom oss
Alla ljud vi hört och alla vi kommer att höra
Finns i våra minnesrum
Som havet är en del av världen
Och vi är en del av världen
Är havet en del av oss
Bruset, vågorna ljud inom oss
Om du lyssnar noga skall du höra allt

När du kan höra havet, kommer du också kunna höra mig
Inte lyssna som nu
Utan höra

25 mars 1997

Efter att jag kom hem från sjukhuset vårvintern 1997 slutade jag skriva igen. Det är tyst några månader, det enda som finns är saker som tillhör mina studier. Jag försökte plugga och klarade mig bra på seminarier och föreläsningar. Då var jag mer mig själv, då stimulerades jag till att tvinga ta mig genom depressionens hinna och vara närvarande. Men det tog mycket energi. Och hela tiden var jag rädd för att S skulle få nog och lämna mig.
Jag kände mig ohörd, oförstådd, osynlig. Kunde inte sätta ord på känslorna, kunde knappt hitta känslorna. Orden räckte inte till.

torsdag 23 oktober 2008

Dagbok: 5 februari 1997

Jag har varit hemma sedan förra tisdagen (28/1) och jag mår väl - tja, sådär. Eller nej, egentligen inte. Jag har inga känslor längre, känner mig inte bara dämpad eller avtrubbad utan helt avskuren från allt runtomkring mig och inuti mig. Jag klarar inte av att nå fram till omvärlden, klarar inte av att koncentrera mig på att nå fram, utan upplever en enorm distans mellan mig och den; jag hör vad människor säger men är inte tillräckligt närvarande för att förstå vad de faktiskt säger. När jag försöker koncentrera mig på att nå fram känns det som om jag förgäves försöker slita mig loss från starka kedjor - jag blir så uttröttad av att kämpa att jag ger upp. Så jag isolerar mig eller är en tyst iakttagare.

Jag vet inte om det är medicinen som gör att mina känslor skurits av, eller om det kommit av sig själv, men jag tror att jag föredrog mitt tillstånd tidigare, då jag visserligen plågades av ångest och självdestruktivitet, men åtminstone kände något. Nu känner jag mig faktiskt död, helt tom. Det är som att när ångesten försvann passade den på att ta med sig det av mig som fanns kvar. Jag är ett tomt skal som klarar av att behålla skenet av liv genom att trampa i Lisas redan uppkörda hjulspår. Om någon skulle få för sig att kika närmare kommer de bara att finna - ingenting. Tomhet. Jag är vad Elizabeth Wurtzel i Prozac Nation liknade vid en själlös kropp. Min själ är borta och jag vet inte om den någonsin kommer tillbaka. Där den tidigare fanns, finns nu ingenting.

Jag vill göra detta skal mindre, så att det kommer närmare det som var jag, det som kanske finns kvar längst in om jag rensar bort allt oväsentligt. Åtminstone är det en anledning att reducera mig. Jag måste gå ner; får absolut inte bli större; skulle inte klara det. Jag mår illa så fort jag ätit och är livrädd för att något helt plötsligt ska brista för mig, så att jag stoppar i mig allt jag kommer över i ett försök att fylla ut tomrummet. Det får inte hända.

Hur länge till orkar jag bevara masken av liv?
Jag kan inte tänka kreativt längre - det är som om det tankecentrat har försvunnit eller som om en brandvägg fallit ner och hindrar mig från att nå fram. Men jag kan inte ens låtsas eller tvinga mig att tänka kreativt. Eller att föreställa mig att det skulle kunna vara på något annat sätt än så här.

Jag har inte valt att vara så här; jag bara måste, för jag vet inte om något annat sätt.

5 februari 1997

Vanmakt. Det är känslominnet när jag läser det här. Vanmakt över att inte känna något, över att ha tappat kontakten med verkliga känslor och den jag egentligen är. Kanske hade jag redan här lämnat över ytterligare en stor del av min personlighet till anorexin, som jag fortfarande inte kunde nämna vid namn. Eller så hade jag gjort det för längesen men utan att förstå vad det innebar.
Jag har ofta upplevt att jag är mer kreativ när jag är deprimerad, har framför allt tyckt att jag skriver bättre då, är mer i kontakt med djupa känslor, men samtidigt känns det lite motsägelsefullt eftersom jag brukar uppleva att depressionen trubbar av känslorna. Kanske är det grader av depression och ångest; när jag är nere i djupet så är det de djupa känslorna, men om jag trubbar av det med medicin så slutar jag känna. Och när jag flyr in i svält så känner jag inte heller. Svält och självskadande är metoder jag använt bland annat för att slippa känna mig död, för att känna att jag lever, för att fly undan känslor - både för att känna och för att inte känna, vilket så här i efterhand känns väldigt kluvet.

onsdag 22 oktober 2008

Dagbok: 26 januari 1997

Har varit hemma i helgen, och det gick väl ganska bra. Eller det kanske det egentligen inte gjorde. Jag känner mig helt tom på känslor, spricker ihop av yttre stress, klarar inte av att träffa folk och känner mig större delen av tiden helt borta. Det känns som om jag svävar strax ovanför min kropp; jag är där men ändå inte. Jag känner mig helt främmande inte bara hemma och i världen runt omkring, utan - mer än tidigare - i mig själv. Jag vet inte vad som håller på att hända med mig, men jag tycker inte om det.

Igår funderade jag över hur jag egentligen mår, och kom fram till att det är annorlunda mot tidigare. Jag har inte ångest längre annat än knuten till maten/kroppen, och det är väl i och för sig positivt, men det känns som om utrymmet efter ångesten också har tagits över av depressionen, som om den blivit djupare. Jag känner nästan ingenting längre, samtidigt som nedstämdheten är värre, liksom hopplösheten, jag kan inte se framåt i tiden mot något som helst som är positivt, inget av det som borde betyda något positivt för mig berör mig och jag känner bara ångest och vämjelse inför två så primära glädjeämnen som sex och mat. Visst, jag kan äta och ha sex, men utan glädje, utan att känna det jag borde känna. Hur länge står S ut med någon som egentligen inte vill ha sex? Någon som inte kan känna entusiasm eller riktig glädje över någonting?

Jag är så nere att det inte ens känns som nere längre; jag kan inte föreställa mig att det finns något ovanför utan bara mer djup.

Varje kväll får mig att våndas inför en kommande natt med dålig sömn med konstiga drömmar, en morgon som jag vaknar till lika trött som om jag inte sovit alls, och ännu en hopplös dag. Dagar och nätter sträcker sig framför mig och formar ett till synes oändligt mörker; en tunnel utan slut. Allt känns mer hopplöst, svartare, och jag klarar inte ens av att göra slut på det. De tankarna finns inte, jag orkar inte tänka dem.

Jag får ångest av min kropp och vill göra den mindre, få den att passa bättre. Bättre för vem? för vad? Jag gör det inte för att uppnå ett idealtillstånd utan för att jag måste. Jag vet inget annat sätt som jag skulle kunna leva på, hur konstigt det än låter.

Jag ska prata med dr F imorgon och får höra vad han säger. Ska jag skriva ut mig? Är jag redo? Vad kan göras för att få mig bättre? Går det att få mig bättre?Jag kan inte fortsätta så här, det går inte, det leder bara neråt.

Madness does not kill you, depression does.
Jag vill inte behöva dö.
Jag känner mig redan död.
26 januari 1997

När jag ser tillbaka på de djupa depressionerna minns jag att allt kändes svart, eller som en svartskala med olika nyanser av svart. Ingen färg, inget ljus. Men samtidigt så målade jag med språket, och färgerna var kanske inte svarta utan bara djupa. Om man vågar låta sig sjunka hela vägen ned till botten utan att fly, så händer det att bottnen spricker och man kommer igenom mörkret ut igen. Under det där mörkret flödar kreativitetens flod, och när man en gång brutit igenom så vet man att det går att göra det igen. Hur död och tom man än kan känna sig i mörkret, så vet man att det finns ett ljus. Den här vintern visste jag inte. Jag ville inte dö, jag har aldrig egentligen velat dö, bara inte leva det livet jag hade.

lördag 18 oktober 2008

Dagbok: 22 januari 1997

Jag vet inte vad jag vill. Jag är rastlös och livrädd för att gå upp i vikt; hela mitt inre dras ihop till en liten kall klump vid blotta tanken på det, vill åka hem men är rädd för att inte klara det. Jag behöver den trygghet som sjukhusets rutiner med fasta måltider och så ger mig, och jag är rädd för att skrämma bort S med mina humörsvängningar. samtidigt känner jag att jag vill kunna klara mig själv utanför sjukhuset; jag vill klara av att leva ett någorlunda normalt liv.

Idag känner jag mig slut i hela kroppen, och jag är rädd för att influensan är på gång. Men jag ska hem i helgen och har översättarkursen på lördag, så jag har inte tid att bli dålig nu, inte fysiskt också. Räcker det inte med de psykiska problemen? Jag undrar också hur stor del av mina psykiska problem som beror på mina matproblem, och hur mycket måste jag i så fall öka mitt näringsintag för att bli av med dem? Kan jag acceptera att gå upp i vikt för att må bättre? Kommer det att få mig att må bättre? Tänk om det i stället gör att jag mår sämre, eller byter ut vissa problem mot nya, så att det bara blir en evig kretsgång.

Men jag försöker faktiskt nu, även om jag alltför ofta gör mig av med maten när jag blir rädd. Jag vet att det är ett farligt beteende, men kan faktiskt inte låta bli. Kanske vill det till att något händer som tvingar mig att ta mig ur det. Jag är trött på svedan i svalget och den sura lukten som envist håller sig kvar i näsborrarna, men kan inte sluta. Det är som om min kropp spjärnar emot varje försök att ta mig ur det här, som om den lyder den del av mig som vill gå ner i vikt, den självdestruktiva del som jag vet att jag måste göra mig av med. Men det är lika svårt som att göra sig av med en fysisk del; lika svårt och lika smärtsamt. Vad ska fylla ut tomrummet efter den delen?

Jag längtar hem så oerhört mycket att det gör ont och jag känner mig övergiven och ledsen. Jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem!!! Jag vill inte vara här längre och jag vill inte må så här dåligt längre. Varför sätter inte medicinen igång och verkar så att jag blir bra?Jag vågar inte gå ut ur mitt rum för jag är så rädd att börja gråta, och jag vill i så fall göra det i fred.
Skiftet ikväll, Y, B och AC, är det jag känner minst förtroende för; de är empatilösa och behandlar oss som om vi vore idioter.

Det verkar som om jag är övergiven även av orden, så jag slutar skriva nu. Det är ingen idé.

22 januari 1997
© Lisa Isaksson

Vill vara hemma, är rädd för att vara hemma. Vill må bättre, är livrädd för vad det ska innebära. Jag minns alla motstridiga känslor och hur enkelt det på något sätt var på psyk, utan krav på att prestera. Men samtidigt kunde prestationsmänniskan i mig inte klara av det, jag måste göra saker för att finnas.
Y som jag nämner var skötare och min kontaktperson. En av världens minst empatiska och lyhörda människor som jag tyvärr fick dras med under alla vistelser på avdelningen. Hon lyssnade aldrig och tillbringade mest tid i rökrummet eller instängd på expeditionen med de andra skötarna. Jag skulle ha kunnat sagt vad som helst och hennes svar hade varit "Men det ordnar sig nog, ska du se". Den frasen hatar jag. Jag har hört den för många gånger från arbetsterapeuter (jag tror att de får lära sig säga den med det där menlösa tonfallet på utbildningen), kuratorer och just skötare, och det enda den säger är att personen ifråga inte har lyssnat.

fredag 17 oktober 2008

Dagbok: 20 januari 1997

Mörker. Hemsk flicka. Vill hem men vet inte, tror inte, att jag klarar det än. Funderar på att prova på i helgen, och om det går bra, skriva ut mig nästa vecka.

Jag pratade med dr F idag, och vet nu ännu mindre än tidigare om jag någonsin kommer kunna bli fri från mina matproblem och kroppsfixeringen och uppnå "normaltillståndet", dvs. ett tillstånd där kroppsmedvetenheten är omedveten och maten inte kontrolleras eller funderas över. Om det är normalt har jag aldrig varit normal, eller bara väldigt korta perioder. Jag minns hur jag i ettan, vid sex års ålder, var stolt över att tydligt kunna se mina revben; över att vara smalare än mina klasskamrater.

Kommer jag någonsin att kunna bara vara, och inte vara så medveten och i behov av kontroll; att ha ett normalt förhållande till min kropp och dess behov, att kunna äta normalt och med spontanitet? Inte för att jag eftersträvar att vara normal, det har jag ju aldrig gjort tidigare, utan för att det verkar vara lugnare och skönare. Tänk att inte behöva ha ångest för att man ätit, vilket ändå är något som jag inte kan undvika att behöva göra. Kommer jag någonsin dit? Vill jag dit? Inte om det innebär att jag måste bli fet. Då väljer jag hellre det här
20 januari 1997

"Då väljer jag hellre det här". Hellre djupt deprimerad med ångest och smal än normal. Ja, precis så tänkte jag, för i mitt huvud var normal inte lika med smal. Jag var ju inte smal än. Då. Idag med drygt tio kilo mer på kroppen är jag smal, och normal om man med normal menar inte ätstörd, jag är inte längre "så medveten och i behov av kontroll". Jag kom dit, hit, till sist.

lördag 11 oktober 2008

Dagbok: 19 januari 1997

Det regnar och snöfläckar varvas med barmark. Vädret speglar för en gångs skull mitt inre - dystert men med en touch av vår. Det känns fortfarande som om något håller på att hända, som om hela jag otåligt väntar på något, jag vet bara inte på vad. Jag är fortfarande lika orolig och sorgsen, det kryper i hela kroppen, och känner fortfarande ångest och illamående efter lunchens glass, som jag nätt och jämnt fick ner. Men jag tvingar mig att behålla den (än så länge i alla fall), trots att jag känner mig fet och äcklig. Hur länge ska det behöva vara så? När blir jag smal? Ska jag behöva kämpa tills jag ligger på IVA med hjärtsvikt och näringsdropp? Är jag smal nog då, och kommer det att få gå så långt att jag riskerar mitt eget liv? Om jag får råda så är svaret nog ja, men jag vet inte om jag får bestämma. Knepigt egentligen, jag har inte rätt att bestämma över min kropp och mitt liv, utan de kontrolleras av människor runt omkring mig. De kanske påstår att de vill vad som är bäst för mig och min hälsa, men hur kan de veta det? Är det inte jag som bäst vet vad som är bäst för mig?

Just nu skulle jag välkomna näringsdropp för att slippa äta; slippa tuggandet och smaken, slippa vämjelsen och äcklet. Åh, om det fanns en plats dit man kunde fly; en plats där behov som mat och dryck var borta, en plats full av ljus, värme och trygghet där jag slapp äta - men det är väl min vision av Edens lustgård. Kommer jag någonsin att få erfara den lyckokänsla och frihet som jag förknippar med en sådan plats? Måste jag ge upp mitt liv för att nå de känslorna? Vad futtigt livet är i så fall.

Det känns som om jag tömts på känslor; som om jag har reducerats från en deltagare till en betraktare. För var dag ter sig starka känslor allt mer främmande. Jag kände tidigare att även om jag inte längre hade någon längtan efter sex så ville jag ha den närhet som det ger, men nu vet jag inte vad jag skulle ha närheten till. Det är som om jag isoleras allt mer hela tiden, och jag vet inte hur jag ska bryta det. Kommer jag någonsin att kunna älska igen?

19 januari 1997
©
Lisa Isaksson

Jag minns att jag satt i dagrummet och såg björkarnas kala grenar och kvistar börja skifta i lila, som om knopparna där under barken växte osynliga för oss. Skogen utanför fönstret, fälten och himlen ovanför dem ändrade ton, och man kunde ana att det kommer en vår. Det minns jag. Jag minns inte det jag skriver om, men upplevelsen av att gå och vänta, att nästan vara på väg att brista av spänning inför något som ska hända, den är välbekant. Den har jag känt många gånger.

torsdag 9 oktober 2008

Dagbok: 18 januari 1997

Dimman sänker sig allt tätare kring sjukhuset och sveper in allt i ett kallt, fuktigt töcken, ogenomträngligt för blicken mer än några meter. Jag längtar efter att få krypa upp i sängen, insvept i täcket, och kupa mina frusna händer kring en kopp kaffe. Men jag ska strax iväg till mamma och pappa på födelsedagsfika, så det får bli senare. Förresten har jag ingen ro att krypa ihop och göra ingenting; jag är så otroligt rastlös och kan inte slappna av en sekund.

Igår kväll erbjöd Y mig att få näringsdryck som tillskott i helgen eftersom jag hade gått ner i vikt. Förstår hon inte att jag VILL gå ner; förstår hon inte vad som är fel med mig? Tja, fel och fel förresten, är det så fel att vilja känna sig smal? Vem avgör om det är fel eller rätt? Har jag inte rätt att få känna som jag vill? Intressant fråga.

...

Så, då var familjeplikten över för den här gången - och som saker och ting ser ut nu för ganska lång tid framöver. Jag visste ju att det förr eller senare skulle ske, att mamma skulle gå över tröskeln mellan familjär nyfikenhet/orolighet och besserwisserattityd och lägga sig i, och hon höll sig i skinnet ovanligt länge idag. Vi klarade av mat (nej, jag behöll inte mycket av den) och allmänt småprat, men det låg hela tiden en mörk underton i umgänget och till sist, när jag gjorde mig i ordning för att gå, kom det jag väntat på - fast något brutalare. Jag fick veta att jag inte vill bli frisk, att jag inte nått dit än och så det gamla vanliga om att mediciner och psykologer/terapeuter kanske inte är rätt väg etc etc etc. Den här gången har jag fått nog - jag får väl säga till dem att jag undanber mig ytterligare kontakt tills jag känner mig redo; de får mig bara att må sämre och är följaktligen inte bra för mitt tillfrisknande. Det måste väl ta skruv. Jag har inget emot mina syskon, men mamma och pappa får klara sig utan kontakt med mig framöver, och jag räknar sedan länge inte med något stöd från deras sida. Jag vet att jag står ensam, möjligen med undantag för S, som jag inte vågar utnyttja alltför mycket i den här frågan.

En del av mig önskar till och med att jag var helt fri även från honom, så att jag fick leva ensam, utan kontroll från andra; fri att träna så mycket jag orkade och kontrollera maten, fri att endast koncentrera mig på att bli smal. Jag vet inte hur mycket av detta jag verkligen menar, hur mycket som är mina tankar och hur mycket som är projiceringar av saker jag läst. Är min avsikt att sakta med säkert (tja, kanske inte ens sakta) göra mig mindre, att utplåna mig själv? Ja, svarar en del av mig direkt, medan den andra tvekar. Jag vill bli fri från depressionen och ångesten inför maten, men jag vill inte gå upp i vikt och vill kunna kontrollera min kropps behov av föda. Går dessa saker att kombinera? Jag vet inte; det får jag väl se.

Ibland känner jag bara en sådan otrolig önskan att få vara FRI - fri från familj och socialt umgänge, fri från min kropp och dess behov; verkligen fri från allt! Fri att göra vad? Vet inte, det är inte så jag menar. Det är frihet från jag menar, inte frihet att göra något, frihet till.

Just nu vet jag inte vad jag vill; jag känner mig osäker, orolig, sorgsen, frusen och väldigt ensam. Jag orkar inte sträcka ut en hand och be om - ja, om vad... - för jag vet att jag inte kommer att mötas av förståelse. Hur kan någon förstå som inte själv känt vad jag känner, och jag varken orkar eller vågar söka efter någon sådan person nu. Den enda som kan förstå är K, och hon är så avvisande.

Lukt av sur grädde i näsborrarna; jag är ett monster och förtjänar ingen tröst, jag som gör så här mot mig själv. Men jag vill förtjäna det

18 januari 1997

Det här med familjen låg konstant och bubblade. Inget stöd från dem utan mer anklagelser och skuldbeläggande. Jag litade inte på dem och de gjorde heller aldrig något för att jag skulle göra det. Min mor har gärna velat lägga sig i men aldrig gett mig stöd.
Jag minns den där önskan att vara fri, helt fri, utan något som håller mig kvar här, och den handlade nog ganska mycket om att få slippa alla krav som jag hade på mig själv. Till viss del var anorexin en ren flykt från alla krav, ett alibi för att slippa vara så förbannat duktig hela tiden. Men det funkade ju inte, för kraven var benhårda i anorexin också. Jag var helt enkelt väldigt hård mot mig själv, och det är något jag fortfarande jobbar med, mer än 11 år senare. Jag är idag inte lika hård mot mig, men i vissa situationer kan jag märka att jag har enorma förväntningar på mig själv och begär att jag ska klara väldigt mycket på egen hand.

torsdag 2 oktober 2008

Dagbok: 17 januari 1997

Jag visste att det skulle bli fel. Jag visste, men förnekade det för mig själv. Jag har gått ner i vikt, men varför känner jag mig inte smalare? Varför ser jag inte smalare ut? När blir jag så smal att jag får se?

Ingen här, varken läkare eller skötare, har kommenterat det. De kanske inte bryr sig, kanske vägningen bara är en rutinsak som inte betyder något. Den enda som frågade var K, och hon sa att det nog kan straffa sig att jag gått ner. Men nu är det mindre än en timme sedan kvällskaffet och jag skulle alltså egentligen sitta kvar i dagrummet, men ingen sa något när jag gick därifrån, så de bryr sig väl inte. Jag känner mig helt osynlig. Är det därför jag vill gå ner i vikt? För att bli sedd? Eller är det för att bli mer osynlig?

Jag hoppas på att få prata med dr F på måndag, dels för att få någon slags vårdplan - vad som ska göras när jag är här och hur det ska följas upp när jag kommer ut, dels för att fråga om kost. Idag fick jag fisk i stället för kålpudding och slapp äta kalvsylta och rödbetssallad till middag. Men om de har för avsikt att jag ska äta och gå upp i vikt måste jag gå möjlighet att få alternativ kost de dagar då det är mat som jag inte kan äta. Jag måste ha rätt att ställa krav, men vet inte vart jag ska vända mig.Får jag inte prata med honom är det beviset för att de inte bryr sig - att de inte tar mig på allvar. Och i så fall kommer mitt tillstånd förvärras, för jag känner att jag för var dag sjunker djupare ner i mina matproblem. Däremot är det något i depressionen som känns annorlunda. Kanske en förbättring är på väg? Men jag sover dåligt, vaknar och fryser fruktansvärt, har yrsel och känner mig orolig och sorgsen. Jag undrar vad som händer med mig?

17 januari 1997
© Lisa Isaksson

En önskan att synas eller att bli osynlig? Den frågan har jag ställt mig många gånger. Det handlade aldrig om att söka uppmärksamhet, utan mer om att vilja bli sedd för den jag var, inte för prestationer eller något annat, och om att inte vilja bli sedd på ett negativt sätt. Inte som "för mycket". Men mest ville jag nog bli osynlig, så osynlig som jag kände mig.

tisdag 30 september 2008

Dagbok: 15 januari 1997

Jag blir alltmer kluven inför maten och mina matproblem för var dag som går, och mer och mer orolig inför fredag (=vägning). Vad vågen än visar då kommer det att vara fel; har jag gått ner jublar mitt oförnuftiga inre av glädje men personalen kommer att bevaka mig mer, har jag gått upp blir de nöjda men jag kommer att bryta ihop invärtes, för det kommer att innebär att jag blivit fetare. Jag känner att jag är fast - de kan få mig att äta maten och hindra mig från att göra mig av med den, men att jag uppför mig normalt innebär inte att jag mår bra eller att problemen är över. Det krävs mer än så, men jag vet inte vad.

Är jag anorektisk? Dr F kallar mina matproblem för anorexia, men jag har svårt för att se mig som anorektiker. Jag menar, K är anorektisk, det syns ju, men jag är inte på långt när så smal. Men jag kan se att jag till viss del har ett anorektiskt beteende. Anorexia. Det är ett ord som är så oerhört laddat för mig att jag rycker till mentalt när jag hör det. För mig är det något som jag varit medveten om och läst om i flera år, men därifrån till att acceptera att jag skulle ha det - nej, jag är inte så smal. Inte än.

Jag tror att min depression och mina matproblem kan vara separata problem: att de kanske utvecklats sida vid sida men som två skilda problem i stället för att depressionen har lett till matproblemen. Detta är givetvis bara en tanke, men kanske är det så att de måste ses som två olika problem, och även behandlas separat. Men hur?
Och vill jag bli fri från matproblemen? Jag vet inte. Jag vill ju bara bli smal = känna mig smal och se mig som smal.
15 januari 1997

När jag läste igenom det här när jag skrev in det på datorn för någon vecka sedan var det verkligen en aha-upplevelse och en sådan djupdykning ned i ett förflutet som jag inte minns. Det är sådan här jag aldrig varit. Inte som jag minns i alla fall. Det är klart att jag vet att jag inte alltid tänkt så här och att mina insikter kom en i taget under många år, men att se det svart på vitt är något helt annat.
Och plötsligt minns jag att jag inte kunde säga att jag var anorektisk förrän sent, sent, sent, när jag nästan var över det. Jag har vetat om att jag har anorexia sedan jag var sådär 14 år, men inte kunnat säga det högt, eller ens skriva det, för "jag är ju inte så smal". Och då snackar vi ändå om ett BMI under gränsen för anorektisk vikt och remiss för anorexia. Fast den struntade de ju i.
När jag låg inne 97 var det framför allt för depressionen, det var jag själv som hade bett om hjälp mot matproblemen, som var så långt jag kunde drista mig att uttrycka det. För jag var livrädd för att någon skulle ge mig den där granskande, kritiska blicken som säger: "Men du är ju inte så smal", eller att de skulle tro att jag bara ville göra mig till och få uppmärksamhet och i själva verket var hypokondrisk, inte ätstörd. Jag minns att dr F (en av de klokaste och bästa läkarna jag haft) sa att man inte kan vara inbillningssjuk när det gäller ätstörningar och depressioner; om man tror att man har det så har man det. Det är tvärtom mer sannolikt att man förnekar det. Och förnekat har jag sannerligen gjort, även när jag vetat.
Jag hade f.ö. rätt: depressionen och ätstörningen (och självskadandet) var separata problem men ingick i samma större bild. När jag var som mest anorektisk var jag som minst deprimerad, det gick i vågor, och jag kan vara ätstörd utan depression och deprimerad utan ätstörning.

söndag 28 september 2008

Dagbok: 13 januari 1997

Jag har inte ens varit här en vecka men det känns som om jag varit här i evigheter. Kanske för länge...

Jag kan se såren på min kropp, och veta om dem jag ger mig i min kropp genom mitt beteende, och tycka att det är så sjukt. Hur blev jag den här individen som tillfogar sin kropp så mycket ont? Men samtidigt tycker en del av mig att något i allt det här är fullkomligt logiskt - jag vet inte om det är det att jag vill visa att jag är mer än det som syns eller det att jag känner mig så främmande i det här "skalet" att jag vill slå sönder eller radera det. Eller kanske båda...

Jag vet inte riktigt hur jag mår längre, bara att jag känner en allt större panik inför maten - tankar om ätande, ätandet och tiden före och efter måltider - och hur det känns som om ätandet och kroppen blir alltmer centralt; som om de zoomas in och tar uppmärksamheten från huvudproblemet - depressionen, som visserligen inte är lika direkt och "lättbehandlad", men ändå. Jag känner mig smutsig, som om fettet i maten sätter sig utanpå mig; jag känner mig smutsig och äcklig, känner vämjelse inför kroppen, dess behov och utsöndringar. Om det hade hjälpt att tvätta mig hade jag stått i duschen dygnet runt, men jag vet att det sitter inuti mig, i själen, och den kan jag inte tvätta ren. Inte än. Men jag hoppas på att få reda på hur jag ska göra det. Jag måste få veta.

Jag känner mig kluven inför mina matproblem; en del av mig önskar att jag inte hade sagt något, inte sökt hjälp, och det är den delen som fifflar med maten, som inte äter upp och som tvingar mig att kräkas. Den andra delen, som fick mig att be om hjälp, vet att jag måste äta och gå upp i vikt, men överröstas då och då av den andra. Allt medan kampen ger mig mer panik varje dag och sammanbrottet närmar sig.

13 januari 1997

Jag var snart tillbaka på psyket igen efter att ha skrivit ut mig, och blev kvar i ett par veckor. Även denna gång mest förvaring, men jag hade faktiskt bett om hjälp med ätstörningen, eller "matproblemen" som jag uttryckte mig. Jag hade inte kommit så långt att jag vågade säga att det var en ätstörning. Eller ens skriva det.

fredag 26 september 2008

Dikt - You

You
Your eyes are orbs of black steel
Watching me like empty television screens
Pentrating my mind, my soul
Penetrating Me
Reducing me to your subject
An empty shell waiting to be filled
With your thoughts
Your desires and whims
Ready to follow every command
That your voice sends to my mind
Your voice of breaking glass
Echoing through my head
Obliterating everything else

They cannot see you, but I do
They do not feel you, but I do
I feel you penetrating me
Draining me of myself
And filling the gap with nothing
With You
The feeling of you wakes me from my slumber
I see your eyes everywhere
But I dare not look into them
It is easy to get lost in your eyes
Easy to give in to you

4 januari 1997

Vad gör man när man vet att man är på väg mot avgrunden, rakt fram mot branten? Stannar.
Men om man inte vet om man vill stanna? När man tänker att man har kontroll, man kan testa gränserna? Förnekelse parat med en falsk känsla av osårbarhet.

Och så ibland... stunder av klarhet, total medvetenhet om vad man håller på med. Stanna - varför då? Jag vill ju falla, bara lite till. Det är lätt att titta för djupt in i de där ögonen och bara vilja fortsätta falla. Det är så lätt att ge efter...

torsdag 25 september 2008

Dikt - Till min Skapare


Till dig
Du som gör mig, som förgör mig

Jag är som ett marmorblock eller en rå diamant i Dina händer
Oformad, oslipad
Orörlig
Jag är ännu inte så som Du vill ha mig
Men varje ångestfylld stund
Varje mejselslag som sargar mig
Gör mig alltmer lik den Du vill se
Du är förrädisk, o Mästare
För varje drog som ska blästra bort Dina märken och föra mig från Dig
Slipar mig i stället, så att formen accentueras
De för mig bara närmare Dig

Jag kan ibland känna hur mejselslagen avstannar
Och känna en förvirrad osäkerhet
Tomhet, utan Dig

Men Du är aldrig långt borta
Likt en konstnär betraktar Du Ditt verk på avstånd
Bedömer var Du ska sätta mejseln nästa gång
För att ta bort ytterligare en flisa av det jag som inte Du vill ha

Jag är ännu inte fulländad
Ännu inte helt och hållet den Du vill ha
Kommer jag en natt att stå brud för Dig
Med himlens stjärnor gnistrande kring mitt huvud
Och ett leende som månklart vatten i en stilla bäck
Är jag en av de Utvalda?
De Invalda?
3 januari 1997
3 januari 1997 var jag hemma igen. Hade skrivit ut mig i ren ilska över bristen på behandling och för att de försökte få mig att dela rum när jag hade blivit lovad att slippa det. Lyx? Tja. Det fanns enkelrum, dubbelrum och trebäddsrum. Hade jag inte haft möjligheten till eget rum så skulle jag aldrig lagt in mig överhuvudtaget. Det är fördelen med att aldrig ha blivit inlagd eller ens hotad av tvång.

Om någon undrar: Nej, jag hörde inte röster eller upplevde att någon annan styrde mig, utan det var snarare som att jag styrdes av en del av mig själv som kunde kännas som en främling, en destruktiv, anorektisk del av mig som jag hade levt med länge men aldrig upplevt som ett hot. Det var min bästa vän och värsta fiende i ett. Men det var jag och jag är faktiskt stolt över att jag aldrig försökte få det att framstå som något annat. Jag har aldrig skyllt ifrån mig det jag gjort mot mig själv. Därmed inte sagt att jag alltid tagit ansvar, eller ens förstått mitt eget ansvar, för att ändra på det.

tisdag 23 september 2008

Mellanspel - sommar/höst 1996

Här tystnade orden ett tag, för jag hittar inget skrivet för flera månader av 1996.
Så vad hände?

Jag började med antidepp, blev mer deprimerad, nämnde det för min mor som inte gav något stöd. Det var sommar, jag tillbringade mycket tid hos min pojkvän, reste till England i två veckor med honom och hans mor + morföräldrar, en resa som jag minns med blandade känslor. Å ena sidan var det underbart, Durham som vi var i är jättefint och det var mysigt att vara på semester tillsammans; å andra sidan var det urjobbigt för jag hade hela tiden dåligt samvete för att jag var tråkig och inte orkade vara jättesocial och jag kände mig inte närvarande. Dissocierad från allt och alla under långa stunder.

Vi kom hem igen, jag hade några svängar upp på psykakuten för att prata med min psykiater när han hade jour, och till sist la jag in mig ett tag. Två veckor, kanske tre. Det var skönt att slippa ansvar för allt, att inte behöva låtsas att allt var bra, och vi hade faktiskt riktigt kul ibland. Men det var bara förvaring.
Terminen började medan jag låg inne och jag hade dagpermis för att gå på föreläsningar första veckan, vilket kändes ganska bisarrt. Men sedan skrev jag ut mig och flyttade ungefär nästa dag eller två dagar senare hemifrån och ihop med S. Han flyttade också hemifrån då, och jag var jättelycklig - så lycklig man kan vara i en depression. Men det kan man faktiskt, lycklig och olycklig samtidigt.

Månaderna gick, jag bytte antidepp, försökte med några till, skar mig ibland men inte så ofta eftersom det inte gick att dölja för S, höll ätstörningen så dold jag kunde även om jag gjorde mig av med mat ganska ofta när jag var ensam hemma. Jag var sjukskriven på deltid och gick på en del föreläsningar, stannade kvar i flera timmar någon gång och diskuterade litteratur med en fantastisk professor, och i de situationerna var jag mig själv igen. Livlig, intellektuell, glad, levande helt enkelt.

Höst gick mot vinter och allt blev mörkare igen. S skulle resa bort över nyår och jag skulle ha följt med, men det kändes bara för jobbigt. Jag orkade inte. I stället la jag in mig igen för ett tag, i slutet av december och över nyår.
Men jag var hela tiden rädd för att han inte skulle orka längre, att jag skulle vara för jobbig, för tråkig, inte värd det. Jag tror aldrig jag sa hur rädd jag var, för hur kunde jag sätta ord på något som var så stort att jag inte ville tänka på det?


1996 slutar med följande text:

I Love You
I'm calling out
My words suspended in thin air
In the middle of a vast nothing
And I'm falling
Constantly calling
For You

29 december 1996

måndag 22 september 2008

Dikt - Quest

I’m an empty shell
That anyone can impress
But no-one change

Lying awake at night
I hear the questions in my mind
Who am I?
What do I want and Why?
I don’t know
I just don’t know anymore

I don’t know of my identity
My dreams, my aspirations
What’s it all for

There must have been a time
When I could say “This is me.
This is who I am”
When I knew what I wanted
And could Just Do It
I must’ve known once, mustn’t I?

Trying to find an answer
I’ve asked those questions a million times
Until they started asking themselves
Until they took root in me

The questions keep growing in number
Each time I ask one, there’s one more
Obscuring the answers that might be there
Annihilating myself and my knowledge
Turning it all into a heap of uncertainty

Uncertainty covers up knowledge
Covers up me, my identity
I seem to be certain of less things each day
Most of all, uncertain of me

The image of “me” is getting thinner
Just like I am
Our contours getting sketchy and blurred
We both seem to be fading away
Even the questions are uncertain

I don’t know who “I” am
Is “I” me, and “me” I?
And if I don’t know
Who are you to tell me

1 juni 1996

Parallellt med mitt skrivande på svenska har jag länge skrivit på engelska, periodvis nästan bara på engelska, periodvis nästan bara på svenska. Därför kommer några texter att vara på engelska, även om de blir få.
Jag mindes inte att jag tänkte så mycket på vem jag var redan för 12 år sedan, vem jag var utan ätstörning och vem jag var i den.

Just det här med frågor har varit viktigt för mig, inte bara för att förstå mer, utan för att jag ser livet som ett livslångt lärande. Förr kunde jag tänka att så länge det har finns saker att lära mig så kan jag inte göra slut på livet, och eftersom det alltid kommer att finnas mer att lära så tar det aldrig slut. Men jag har nog alltid varit ganska grubblande och haft mycket existensiella frågor, och alltid slitits mellan att vara den som andra vill att jag ska vara eller hitta vem jag är egentligen. Idag är jag Jag, inte den som andra vill se, men det har tagit lite tid att komma hit.
Men de här frågorna kommer nog att gäcka både mig själv och många andra flera gånger om under livet eftersom vi förändras och utvecklas så länge vi lever. Visst är det häftigt?

söndag 21 september 2008

Dikt - Rädsla - mod

Om jag är elak utan att ens försöka
Tänk hur hemsk jag skulle kunna vara om jag försökte
Men det behövs inte
Jag är hemsk, elak av naturen
Jag kanske är som ett troll
Om jag får för mycket godhet och kärlek
Kanske jag spricker
Jag kanske spräcker mig

Vågar du lita på att det inte är så
Vågar du hindra mig från att fly
Jag gör det kanske för din skull
För att slippa skada dig
För att slippa bli skadad av dig
Kan du blunda för att slippa se mig
För att slippa se vem jag egentligen är?

29 maj 1996

Jag minns inte hur jag kände när jag skrev det här eller i vilket sammanhang, men jag misstänker att orden var ett sätt att försöka förklara min rädsla för att bli älskad och för att öppna mig. Min upplevelse var att de som älskade mig brukade försvinna, lämna mig, och hur skulle jag våga lita på att någon skulle älska och finnas kvar om jag visade även de där sidorna som inte var så fina? Det är lättare att fly än att låta någon se och älska mig, alla bitar av mig. Men jag utmanade den rädslan.

torsdag 18 september 2008

Dikt - Visshet

Efter flera dagars fastande är jag tom
Lika tom som när jag föddes
Cirkeln är sluten
Tomheten i mig har äntligen funnit rum
Jag känner mig yr, euforisk, lätt
Så lätt som om jag när som helst skulle kunna lyfta från golvet
Och jag är lugn
Rastlösheten har fått ro
För jag har funnit lösningen
Och jag vågar göra vad som behövs
Jag är inte rädd längre

Musiken börjar spela och jag griper kniven
Känner dess tyngd i handen och lyfter den mot det obarmhärtiga decemberljuset
Ser ljuset brytas i dess blad
Jag tvekar inte ett ögonblick
Den snabba smärtan vid inträngandet gör mig inget
Den är en blek kopia av ett annat penetrerande
I en annan tid, i en annan värld
Ljusår bort
Den påminner om en person som gick förlorad för länge sedan
Som förirrade sig in i mörkret och aldrig mer kunde hitta ut

Jag känner plötsligt att jag stiger mot taket
Och jag ser mig själv uppifrån
Jag ler, ser för första gången på åratal lugn och lycklig ut
Jag har funnit Vägen
Och det är sant: "Endast i döendet lycka"
När musiken tystnar är jag fri

13 maj 1996

Jag tvekade ett bra tag om jag skulle publicera den här texten eller inte, för jag vet att den skulle kunna läsas som en positiv inställning till självmordet som en Lösning. Det är det inte. Det är ett slut, inte en lösning, och ett slut kan aldrig göra något bättre, det tar bort allt hopp om att något ska kunna bli bättre, och just den strimman av hopp och en önskan om att det ska bli bättre har alltid hållit mig kvar i livet.
Det här var ett sätt för mig att omsätta tankar i ord i stället för handling, och ytterligare en tablå eller bildsekvens som inte ville lämna mig ifred förrän jag satte ord på den. Några av fraserna hade jag burit inom mig i flera år innan de fick sitt hem i en text.

"Endast i döendet lycka" är en parafras på ett citat ur Ursula LeGuins A Wizard of Earth-Sea:
"Only in silence the word,
only in dark the light,
only in dying life"

tisdag 16 september 2008

Prosa: Fulländning

Hon lägger ned ritstiftet och tittar på bilden. Ytterligare en skiss som ingen någonsin kommer att få se. Men den är bra. Riktigt bra. Vissnande liljor, gud så ovanligt. En fysisk manifestation av förlorad oskuld. Är det hennes oskuld? Kan vara; behöver inte vara; vad spelar det för roll?
Hon stoppar undan skissblocket och stiftet i lådan och reser sig upp. Hon ser sig frustrerat om i köket efter något att göra; tallrikar att diska, smulor att sopa upp, fönster att putsa, vad som helst. Men det finns inget kvar att göra, allt är skinande rent. Lägenheten är fläckfri, där finns inte ett dammkorn, den är perfekt. Så vad ska hon göra för att hålla paniken borta? Hon står mitt i sin fulländade lägenhet, mitt i fulländningens fängelse, och känner paniken stiga tills den omsluter henne. Det måste ha varit glassen, hon borde inte ha låtit sig släppa kontrollen så, hon borde ha förstått. Stackars liten, det skulle ju vara en belöning efter tentan, precis som det var en belöning att inte behöva plugga i kväll. Hur kan hon ha varit så dum? Nej, glassen måste ut. När man ser henne springa in på toaletten går en tanke genom huvudet: ”Jaså, det har gått så långt”. Det kanske till och med får en och annan att undra över hur det blev så här. Jag ska berätta, jag vet precis när allt började. Det var samma dag som hon slutade vara barn …

Hon var tretton och på väg hem från skolavlutningen. Det var en vacker dag och hon var lycklig. Lycklig och förväntansfull, för hon kunde knappt vänta tills hon fick se sin mors stolthet när hon visade henne betygen, när hon talade om att hon hade varit bäst i hela sin årskurs och till och med hade fått ett stipendium. Men när hon kom hem lade hennes mor inte ens märke till henne, för hon var fullt upptagen med att berätta för fadern om hur alla lärare hade öst lovord över flickans lillasyster för att hon var så duktig på att måla och skriva. ”En riktig naturbegåvning, sa de,” utbrast hennes mor med sådan stolthet att flickans hjärta värkte. När modern till sist lade märke till henne, var det enda hon sade om betygen ”Ja, jag har ju alltid sagt att du är duktig,” innan hon fortsatte berömma den yngre dottern. Flickan som stod framför henne ville skrika ”Men jag då! Mina lärare säger att jag är jätteduktig på att skriva. Jag kan också skriva!” Hon ville att modern skulle säga hur stolt hon var över henne, berömma henne. Men hon gjorde inte det. Hon var duktig, och duktiga flickor skriker inte, de går tyst ut ur rummet och är noga med att inte visa sin besvikelse och sin ilska. Den här duktiga flickan hade plötsligt insett, med de sista spåren av barnets logik, att hennes syster kunde skriva – hon kunde inte. Hennes syster kunde måla – hon kunde inte. Och hon visste, med sin första vuxna tanke, att nu stod hon ensam. Hon visste att hon inte kunde vänta sig beröm från någon annan än sig själv, genom att utföra saker så bra att hon själv blev nöjd. För att göra det behövde hon bara vara perfekt.

Så bestämde hon sig för att bli en riktigt duktig flicka, att aldrig vara ett problem för sina föräldrar, för om de nu inte sa att de var nöjda med vad hon åstadkom, så skulle de åtminstone inte kunna bli besvikna på henne. Och om hon höll sig ur vägen för dem, skulle de inte komma i vägen för henne utan skulle låta henne vara i fred i sin strävan efter perfektion.

Och där har vi henne nu, hon försöker fortfarande bli perfekt. Från början hade hon trott att det skulle vara tillräckligt att uppnå perfektion i sina studier, i det hon gjorde, men hon hade haft fel. Hon hade fått toppresultat på alla prov, men var fortfarande inte nöjd. Det räckte inte. Då, för några månader sedan, hade hon insett att hon var tvungen att vara perfekt själv. Hon måste se perfekt ut, och ha en perfekt kropp för att bli nöjd med sig själv. Inte för att hennes kropp inte redan var perfekt, för att döma av idealkvinnorna i reklamen så var den det. Men den var inte i närheten av hennes ideal … Så hon började banta, och upptäckte att det inte var alls lika jobbigt som hon hade trott det skulle vara. Hon tyckte till och med om det, att ignorera hungern, att ha kontroll över sin kropp, att säga nej till saker som hon ville ha. När vännerna började kommentera hennes viktnedgång, trodde hon att det var för att de var avund­sjuka på att hon var mer perfekt än dem. Hon började dra sig undan från dem, och tillbringade mer och mer tid i sin lägenhet, med att plugga, träna, städa, vad som helst för att slippa tänka. Idag hade de frågat om hon inte skulle med ut på krogen efter tentan, men hon kunde inte. Hon bara …tja, kunde inte. Det är inte på samma sätt för dem, de verkar vara fullkomligt tillfreds med sig själva och skulle inte förstå att hon inte är redo än.

När hon lyfter huvudet efter att ha sonat sin synd och kliver upp på vågens altare för att se om hon blivit straffad för den, så vet hon att hon har tagit ytterligare ett steg mot sitt ideal, och när hon når det, så kommer allting att vara perfekt. Hon tror faktiskt att det är så lätt …

(Hon vet ännu inte att om en vecka, nästa torsdag närmare bestämt, när hon ser siffrorna på vågen visa hennes ”idealvikt”, så kommer allt inte vara perfekt. Hon anar det, men hon vet inte, vet inte ens att hon anar det. Hon kommer att inse att hon hade fel, att hon har en bit kvar, och ytterligare en, och ytterligare en … tills hon är perfekt. Hon kommer att vara full­ständigt utmattad och besvikelsen kommer att få henne att gråta sig till sömns. Kanske kommer hon då att pröva en annan väg, en som inte är lika destruktiv. Men hon kan lika gärna fortsätta på den inslagna vägen mot fulländning, mot förminskning. Jag vet inte vilken väg hon kommer att välja, och, det ska jag säga er, det gör inte hon heller. Ännu. Men till sist kommer ett slut på hennes kamp med döden; det är dock än så länge omöjligt att säga vem som kommer att vinna …)
Från original på engelska skrivet 8 maj 1996


Den här texten var en övning i att skriva i olika tider, väva ihop nutid, dåtid och framtid i en kortare text, som jag fick på en kurs i Creative Writing som jag läste våren 1996. Eftersom det var en skrivarkurs på engelska var det här från början en engelsk text och jag minns inte när jag översatte den, troligen ett par år senare.
Just den här texten började som en bild av känslor och tankar som kom tillbaka gång på gång under jättelång tid innan jag skrev ned den, och så har det varit med mycket av det jag skrivit. Det är som att det plötsligt dyker upp en idé som inte försvinner förrän jag skrivit ned den. Därför finns det vissa teman som återkommer flera gånger eftersom jag uppenbarligen inte var färdig med dem efter en text.

Det är lite läskigt att lämna ut en längre text i stället för dikter, och jag vet inte varför det är så, men troligen för att jag aldrig själv kommer att bli helt nöjd med något jag skrivit. Och för att det blir mer rakt på i en längre text. Mer av mig, mer uttalat mina tankar och det som rört sig i mitt huvud. I en dikt kan jag gömma det bakom bildspråket, linda in mig själv så att ingen ser det jag såg från början. Här finns det mycket av mig själv, och mycket av det jag inte visat andra förut.

måndag 15 september 2008

Dikt - Gränsland

Jag leker med Döden
Han utmanade mig och jag antog leende, segerviss, hans utmaning
Viss om att jag kan besegra honom om jag bara vill
Gång på gång har jag känt hans tentakler gripa tag i mig
Och med ett pärlande skratt slitit mig fri
Gång på gång har jag svängt runt ett hörn
och funnit honom väntande
Men lyckats springa från honom
Nu känner jag med fasa hur hans grepp för varje gång blir hårdare
Jag får kämpa för att komma loss
Och mitt skratt klingar falskt, ihåligt
Hans andedräkt drar längs min tunna nacke och jag vänder mig förskräckt om
Han är inte där, men ändå...

Det har gått för långt
Leken har blivit allvar
Och jag har inte längre kontroll över den
Kanske har jag aldrig haft det
Men jag vet inte hur man tar sig ur leken
Och medan jag snubblar framåt,
ackompanjerad av mina egna suckar,
vet jag att jag inte orkar länge till

29 april 1996

Variationer på ett tema. Det är intressant att se att jag hade mer insikt än vad jag minns våren 1996, och att sitta med facit i hand och veta hur det gick. Jag orkade länge till, fortsatte längre och längre in i mörkret, testade gränserna, fastnade och slet mig lös gång på gång, medan nätet vävdes allt tätare runt mig. Medan jag vävde det runt mig, menar jag. Jag ville men ville samtidigt inte, men hur skulle jag kunnat säga det högt? Jag hade orden, hade en röst, men hade ingen röst för orden som verkligen sa något.

Dikt - Måste fortsätta

Den sargade vägen sträcker sig mot ett fjärran, okänt mål
Som jag inte vet annat om än att jag måste fotsätta mot det
Medan de rakbladsvassa vägkanterna
skär mitt mod i små, små bitar
Tills det enda som återstår är en klump av tomhet och rädsla
Och bara viljan drar mig framåt
Ibland tränger ljus från verkligheten runt mig in på min väg
Det är alldeles för starkt
Och svedan tvingar mig att hålla för ögonen
Så att jag inte ser vad som döljer sig i ljuset
Där, utanför mitt isolerade dunkel

29 april 1996
©
Lisa Isaksson

När jag läser den här texten idag slås jag av allusionen till Platons Grottliknelse, men jag minns inte alls om jag tänkte på den när jag skrev texten. Jag måste ha känt till den eftersom filosofi var ett av mina favoritämnen på gymnasiet, men jag kommer inte ihåg om jag mindes just den liknelsen just då. Den har snarare kommit tillbaka in i minnet senare, men den är ju en del av vårt kollektiva medvetande och en kraftfull liknelse, och allt vi lärt oss finns lagrat i vårt passiva minne även om vi inte alltid är medvetna om det, så det kan ha varit medvetet. Även om jag inte minns det.

söndag 14 september 2008

Dikt - Jag mötte mitt öde idag

Jag mötte mitt öde idag
Han tittade på mig med segerviss blick
Och sa: "Inte än. Men snart.
Jag kommer, var så säker."
Med hans ord ringande inom mig vände jag tvärt och flydde därifrån
Men jag vet att det är sant: han kommer
Rädslan för honom leder mig obönhörligen till honom

Jag känner ångesten vävas runt mig
Tills den omsluter mig
Drar mig in i en malström av smärta och slutgiltighet
Ett lidande utan slut
Med övermänsklig styrka kan jag slita mig fri från hans grepp
Men bara för ett litet tag
För jag vet att han väntar runt hörnet
Han kommer att slå sina järnband runt mig igen och igen
Tills jag inte längre orkar slå mig fri
Tills jag blir hans

Det kan vara i morgon eller om tio år
Men det kommer närmare, jag blir aldrig fri
Jag kommer att bli ännu ett offer i hans kabinett av skuggvarelser
För har han en gång slagit klorna i dig överger han dig aldrig

7 april 1996

All denna skräck, denna känsla av ödesbestämdhet, av att kunna gå så långt att det inte finns någon utväg men ändå inte kunna sluta gå. Ni vet, som när man går in i Spökhuset trots att man egentligen inte vågar och faktiskt inte vet om man vill, men ändå inte kan låta bli att utmana rädslan. Den ständiga utmaningen levde jag med i över ett decennium, lekte med den, testade gränserna för hur långt jag kunde gå men ändå slita mig fri. Jag visste att jag inte egentligen var fri men ville behålla illusionen, jag visste att jag inte hade kontroll men kämpade så hårt för denna illusion av kontroll, samtidigt som jag tog steg efter steg längre in i mörkret.

Livet är inte så svartvitt som jag trodde då, jag har mycket mer makt över mitt liv och mina val än vad jag lät mig tro då. Det enda sättet att segra är att sluta spela spelet.