Hör du havet?
Du sa att det var för långt bort för att kunna höras
Och lade ditt huvud mot mitt bröst
Din mun nära mitt hjärta
Du kunde inte höra
Nej, du ville inte höra havet
Havet finns inom oss
Alla ljud vi hört och alla vi kommer att höra
Finns i våra minnesrum
Som havet är en del av världen
Och vi är en del av världen
Är havet en del av oss
Bruset, vågorna ljud inom oss
Om du lyssnar noga skall du höra allt
När du kan höra havet, kommer du också kunna höra mig
Inte lyssna som nu
Utan höra25 mars 1997
Efter att jag kom hem från sjukhuset vårvintern 1997 slutade jag skriva igen. Det är tyst några månader, det enda som finns är saker som tillhör mina studier. Jag försökte plugga och klarade mig bra på seminarier och föreläsningar. Då var jag mer mig själv, då stimulerades jag till att tvinga ta mig genom depressionens hinna och vara närvarande. Men det tog mycket energi. Och hela tiden var jag rädd för att S skulle få nog och lämna mig.
Jag kände mig ohörd, oförstådd, osynlig. Kunde inte sätta ord på känslorna, kunde knappt hitta känslorna. Orden räckte inte till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar