Det regnar och snöfläckar varvas med barmark. Vädret speglar för en gångs skull mitt inre - dystert men med en touch av vår. Det känns fortfarande som om något håller på att hända, som om hela jag otåligt väntar på något, jag vet bara inte på vad. Jag är fortfarande lika orolig och sorgsen, det kryper i hela kroppen, och känner fortfarande ångest och illamående efter lunchens glass, som jag nätt och jämnt fick ner. Men jag tvingar mig att behålla den (än så länge i alla fall), trots att jag känner mig fet och äcklig. Hur länge ska det behöva vara så? När blir jag smal? Ska jag behöva kämpa tills jag ligger på IVA med hjärtsvikt och näringsdropp? Är jag smal nog då, och kommer det att få gå så långt att jag riskerar mitt eget liv? Om jag får råda så är svaret nog ja, men jag vet inte om jag får bestämma. Knepigt egentligen, jag har inte rätt att bestämma över min kropp och mitt liv, utan de kontrolleras av människor runt omkring mig. De kanske påstår att de vill vad som är bäst för mig och min hälsa, men hur kan de veta det? Är det inte jag som bäst vet vad som är bäst för mig?
Just nu skulle jag välkomna näringsdropp för att slippa äta; slippa tuggandet och smaken, slippa vämjelsen och äcklet. Åh, om det fanns en plats dit man kunde fly; en plats där behov som mat och dryck var borta, en plats full av ljus, värme och trygghet där jag slapp äta - men det är väl min vision av Edens lustgård. Kommer jag någonsin att få erfara den lyckokänsla och frihet som jag förknippar med en sådan plats? Måste jag ge upp mitt liv för att nå de känslorna? Vad futtigt livet är i så fall.
Det känns som om jag tömts på känslor; som om jag har reducerats från en deltagare till en betraktare. För var dag ter sig starka känslor allt mer främmande. Jag kände tidigare att även om jag inte längre hade någon längtan efter sex så ville jag ha den närhet som det ger, men nu vet jag inte vad jag skulle ha närheten till. Det är som om jag isoleras allt mer hela tiden, och jag vet inte hur jag ska bryta det. Kommer jag någonsin att kunna älska igen?19 januari 1997
© Lisa Isaksson
Jag minns att jag satt i dagrummet och såg björkarnas kala grenar och kvistar börja skifta i lila, som om knopparna där under barken växte osynliga för oss. Skogen utanför fönstret, fälten och himlen ovanför dem ändrade ton, och man kunde ana att det kommer en vår. Det minns jag. Jag minns inte det jag skriver om, men upplevelsen av att gå och vänta, att nästan vara på väg att brista av spänning inför något som ska hända, den är välbekant. Den har jag känt många gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar