Dagbok: 17 januari 1997

Jag visste att det skulle bli fel. Jag visste, men förnekade det för mig själv. Jag har gått ner i vikt, men varför känner jag mig inte smalare? Varför ser jag inte smalare ut? När blir jag så smal att jag får se?

Ingen här, varken läkare eller skötare, har kommenterat det. De kanske inte bryr sig, kanske vägningen bara är en rutinsak som inte betyder något. Den enda som frågade var K, och hon sa att det nog kan straffa sig att jag gått ner. Men nu är det mindre än en timme sedan kvällskaffet och jag skulle alltså egentligen sitta kvar i dagrummet, men ingen sa något när jag gick därifrån, så de bryr sig väl inte. Jag känner mig helt osynlig. Är det därför jag vill gå ner i vikt? För att bli sedd? Eller är det för att bli mer osynlig?

Jag hoppas på att få prata med dr F på måndag, dels för att få någon slags vårdplan - vad som ska göras när jag är här och hur det ska följas upp när jag kommer ut, dels för att fråga om kost. Idag fick jag fisk i stället för kålpudding och slapp äta kalvsylta och rödbetssallad till middag. Men om de har för avsikt att jag ska äta och gå upp i vikt måste jag gå möjlighet att få alternativ kost de dagar då det är mat som jag inte kan äta. Jag måste ha rätt att ställa krav, men vet inte vart jag ska vända mig.Får jag inte prata med honom är det beviset för att de inte bryr sig - att de inte tar mig på allvar. Och i så fall kommer mitt tillstånd förvärras, för jag känner att jag för var dag sjunker djupare ner i mina matproblem. Däremot är det något i depressionen som känns annorlunda. Kanske en förbättring är på väg? Men jag sover dåligt, vaknar och fryser fruktansvärt, har yrsel och känner mig orolig och sorgsen. Jag undrar vad som händer med mig?

17 januari 1997
© Lisa Isaksson

En önskan att synas eller att bli osynlig? Den frågan har jag ställt mig många gånger. Det handlade aldrig om att söka uppmärksamhet, utan mer om att vilja bli sedd för den jag var, inte för prestationer eller något annat, och om att inte vilja bli sedd på ett negativt sätt. Inte som "för mycket". Men mest ville jag nog bli osynlig, så osynlig som jag kände mig.