Jag har varit hemma sedan förra tisdagen (28/1) och jag mår väl - tja, sådär. Eller nej, egentligen inte. Jag har inga känslor längre, känner mig inte bara dämpad eller avtrubbad utan helt avskuren från allt runtomkring mig och inuti mig. Jag klarar inte av att nå fram till omvärlden, klarar inte av att koncentrera mig på att nå fram, utan upplever en enorm distans mellan mig och den; jag hör vad människor säger men är inte tillräckligt närvarande för att förstå vad de faktiskt säger. När jag försöker koncentrera mig på att nå fram känns det som om jag förgäves försöker slita mig loss från starka kedjor - jag blir så uttröttad av att kämpa att jag ger upp. Så jag isolerar mig eller är en tyst iakttagare.
Jag vet inte om det är medicinen som gör att mina känslor skurits av, eller om det kommit av sig själv, men jag tror att jag föredrog mitt tillstånd tidigare, då jag visserligen plågades av ångest och självdestruktivitet, men åtminstone kände något. Nu känner jag mig faktiskt död, helt tom. Det är som att när ångesten försvann passade den på att ta med sig det av mig som fanns kvar. Jag är ett tomt skal som klarar av att behålla skenet av liv genom att trampa i Lisas redan uppkörda hjulspår. Om någon skulle få för sig att kika närmare kommer de bara att finna - ingenting. Tomhet. Jag är vad Elizabeth Wurtzel i Prozac Nation liknade vid en själlös kropp. Min själ är borta och jag vet inte om den någonsin kommer tillbaka. Där den tidigare fanns, finns nu ingenting.
Jag vill göra detta skal mindre, så att det kommer närmare det som var jag, det som kanske finns kvar längst in om jag rensar bort allt oväsentligt. Åtminstone är det en anledning att reducera mig. Jag måste gå ner; får absolut inte bli större; skulle inte klara det. Jag mår illa så fort jag ätit och är livrädd för att något helt plötsligt ska brista för mig, så att jag stoppar i mig allt jag kommer över i ett försök att fylla ut tomrummet. Det får inte hända.
Hur länge till orkar jag bevara masken av liv?
Jag kan inte tänka kreativt längre - det är som om det tankecentrat har försvunnit eller som om en brandvägg fallit ner och hindrar mig från att nå fram. Men jag kan inte ens låtsas eller tvinga mig att tänka kreativt. Eller att föreställa mig att det skulle kunna vara på något annat sätt än så här.
Jag har inte valt att vara så här; jag bara måste, för jag vet inte om något annat sätt.5 februari 1997
Vanmakt. Det är känslominnet när jag läser det här. Vanmakt över att inte känna något, över att ha tappat kontakten med verkliga känslor och den jag egentligen är. Kanske hade jag redan här lämnat över ytterligare en stor del av min personlighet till anorexin, som jag fortfarande inte kunde nämna vid namn. Eller så hade jag gjort det för längesen men utan att förstå vad det innebar.
Jag har ofta upplevt att jag är mer kreativ när jag är deprimerad, har framför allt tyckt att jag skriver bättre då, är mer i kontakt med djupa känslor, men samtidigt känns det lite motsägelsefullt eftersom jag brukar uppleva att depressionen trubbar av känslorna. Kanske är det grader av depression och ångest; när jag är nere i djupet så är det de djupa känslorna, men om jag trubbar av det med medicin så slutar jag känna. Och när jag flyr in i svält så känner jag inte heller. Svält och självskadande är metoder jag använt bland annat för att slippa känna mig död, för att känna att jag lever, för att fly undan känslor - både för att känna och för att inte känna, vilket så här i efterhand känns väldigt kluvet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar