Väntar på att mina Imovane ska verka - får nu 15 mg eftersom 7,5 inte funkar (det tog mig 2 timmar att somna igår).
Vill bara gråta, men det fastnar i halsen och jag blir bara mer upprörd och skärrad. Imorgon bitti ska jag få ECT - det jag varit livrädd för hela tiden. Men alla säger att jag inte ska oroa mig; det kommer att gå så bra, och dessutom brukar det ge resultat. Men jag är ändå upprörd - jag vill inte behöva få det, och dessutom är jag rädd för att det ska påverka mitt intellekt och minne. Lisa, tänk inte på det!
Hade ett samtal med dr F igår, där det kom fram att vad behandling beträffar, så är ECT det just nu bästa (enda?) alternativet, eftersom jag har en riktigt djup depression, något måste ske relativt snart, inga antidepp har gett resultat och man hittar ingen anledning till att jag är deprimerad. Min anorexi (inget tal om bara symtom längre) kan vara en bidragande faktor, och sedan har de tagit en radda prover för att se om det finns biologiska orsaker, typ sköldkörteln el. B12-brist, men jag har för mig att jag har testats på sån't förut, utan resultat.
Så min behandling vad depressionen beträffar blir ECT och Nefadar (höjt till 200 mg). Jag har inte tidigare fått behandling här, utan 11:an har varit "förvaring", vilket torde innebära att jag nu tas på allvar.
Vad beträffar anorexin, tvingas jag inte upp i vikt, men jag ska äta samma som de andra, vilket jag försöker, men jag kan inte äta mer än i stort sett hälften av vad jag får, men det har inte personalen märkt. Än. Tyvärr får jag gräsligt ont i magen + illamående av att äta, eftersom min mage tycks ha vant sig vid annat. Får inte gå upp!!! Fast hur ska jag få någon att förstå det?
Jag är rädd för att min relativt låga vikt ska ha påverkat hjärnan, men tills jag märker effekter på hjärna eller hjärta eller att musklerna blir svagare, eller håret sämre, eller att jag får "päls" så kommer jag att fortsätta.
Hjärtat, ja. Fick EKG igår, rutin inför ECT, och medicinjouren kom upp i kväll för att lyssna, eftersom det fanns oregelbundenheter i min hjärtrytm och puls. Inget blåsljud eller så, men lite oregelbundet. Är det en följd av anorexin? Häftigt i så fall!Ska försöka sova nu.
6 augusti 1998
© Lisa Isaksson
Jo, det blev ECT. I mångas föreställningsvärld är det en jättegrej, otroligt hemskt och ett tecken på att man verkligen är galen. Men det är vanligare än man tror, bara det att människor inte brukar prata om det eftersom det är ganska stigmatiserat, och ser inte längre lika hemskt ut som det tydligen gjorde förr.
Jag kände verkligen att det var min sista möjlighet, den sista utvägen ut ur depressionen eftersom mediciner uppenbarligen inte hjälpte något vidare. Fast det kan ha varit så enkelt att ätstörningen gjorde att jag inte riktigt tog upp tabletterna, och att de metaboliserades mycket långsammare än vad det är tänkt. Jag bad inte själv om ECT, men vid det här laget var jag så desperat att jag var beredd att testa det, trots att jag var livrädd. Jag gillar inte saker som kan påverka min hjärna, för tänk om de påverkar min tankeförmåga och intelligens? Så här med några års facit kan jag säga att inget har påverkat min tankeförmåga och mitt minne som depressionen i sig; det och stress.
ECT var inte så farligt som det låter; jag fick muskelavslappnande genom en kanyl i handen (hatar sådana kanyler eftersom jag alltid får för mig att de kan tränga rakt igenom huden om jag rör handleden för mycket), och något narkosmedel. När de sprutade in det kändes det som flytande eld som rann i ådrorna uppför armen, axeln, halsen och när elden kom till mitt emellan ögonen ungefär slocknade jag. Den biten var riktigt häftig, men resten mindre kul. För den enda effekten jag märkte av behandlingarna var fruktansvärd huvudvärd och illamående (tål inte narkos något vidare) och att jag kände mig mer deprimerad. Ingen lindring och inte ens de minnesluckor det sägs kunna ge. Fast hela den sommaren är en minneslucka just för att jag var så nere. Men jag känner mig som en av dem som tycks bli sämre av ECT, och efter 8 behandlingar sa jag stopp. Läkarna hade sagt att det hjälper inom några behandlingar, men inte för mig.
Det verkar otroligt naivt att de inte såg sambandet mellan ätstörningen och depressionen, för den känns helt uppenbar för mig. Inte så att det är en direkt följd, för jag har varit deprimerad utan att vara ätstörd och anorektisk utan att vara deprimerad, men självklart finns det ett samband! Det kan väl vem som helst förstå att hjärnan och alla dess känsliga signalsubstanser inte kan fungera normalt om man svälter sig i en massa år.
Jag minns som sagt inte så mycket av den här sommaren, men mina tankar kring eventuella effekter av ätstörningen på mig visar hur kluven jag var. Faktum är att jag såg till att lära mig så mycket det bara gick om alla risker, så att jag aldrig skulle kunna stå som ett våp och påstå att jag inte visste vad jag gjorde. Skulle jag skada mig så var det banne mig med medvetenhet om vad det kunde innebära. Jag var rädd för att den skulle göra mig korkad, men i övrigt ganska likgiltig inför andra risker. Visst kunde jag vara lite orolig för vad som kunde hända, men jag var samtidigt fascinerad av det, för fysiska följder skulle ju vara ett tecken på att jag faktiskt var anorektisk och "dålig nog". Och det var mycket viktigare att bli smal än att inte riskera min hälsa.
