Dimman sänker sig allt tätare kring sjukhuset och sveper in allt i ett kallt, fuktigt töcken, ogenomträngligt för blicken mer än några meter. Jag längtar efter att få krypa upp i sängen, insvept i täcket, och kupa mina frusna händer kring en kopp kaffe. Men jag ska strax iväg till mamma och pappa på födelsedagsfika, så det får bli senare. Förresten har jag ingen ro att krypa ihop och göra ingenting; jag är så otroligt rastlös och kan inte slappna av en sekund.
Igår kväll erbjöd Y mig att få näringsdryck som tillskott i helgen eftersom jag hade gått ner i vikt. Förstår hon inte att jag VILL gå ner; förstår hon inte vad som är fel med mig? Tja, fel och fel förresten, är det så fel att vilja känna sig smal? Vem avgör om det är fel eller rätt? Har jag inte rätt att få känna som jag vill? Intressant fråga....
Så, då var familjeplikten över för den här gången - och som saker och ting ser ut nu för ganska lång tid framöver. Jag visste ju att det förr eller senare skulle ske, att mamma skulle gå över tröskeln mellan familjär nyfikenhet/orolighet och besserwisserattityd och lägga sig i, och hon höll sig i skinnet ovanligt länge idag. Vi klarade av mat (nej, jag behöll inte mycket av den) och allmänt småprat, men det låg hela tiden en mörk underton i umgänget och till sist, när jag gjorde mig i ordning för att gå, kom det jag väntat på - fast något brutalare. Jag fick veta att jag inte vill bli frisk, att jag inte nått dit än och så det gamla vanliga om att mediciner och psykologer/terapeuter kanske inte är rätt väg etc etc etc. Den här gången har jag fått nog - jag får väl säga till dem att jag undanber mig ytterligare kontakt tills jag känner mig redo; de får mig bara att må sämre och är följaktligen inte bra för mitt tillfrisknande. Det måste väl ta skruv. Jag har inget emot mina syskon, men mamma och pappa får klara sig utan kontakt med mig framöver, och jag räknar sedan länge inte med något stöd från deras sida. Jag vet att jag står ensam, möjligen med undantag för S, som jag inte vågar utnyttja alltför mycket i den här frågan.
En del av mig önskar till och med att jag var helt fri även från honom, så att jag fick leva ensam, utan kontroll från andra; fri att träna så mycket jag orkade och kontrollera maten, fri att endast koncentrera mig på att bli smal. Jag vet inte hur mycket av detta jag verkligen menar, hur mycket som är mina tankar och hur mycket som är projiceringar av saker jag läst. Är min avsikt att sakta med säkert (tja, kanske inte ens sakta) göra mig mindre, att utplåna mig själv? Ja, svarar en del av mig direkt, medan den andra tvekar. Jag vill bli fri från depressionen och ångesten inför maten, men jag vill inte gå upp i vikt och vill kunna kontrollera min kropps behov av föda. Går dessa saker att kombinera? Jag vet inte; det får jag väl se.
Ibland känner jag bara en sådan otrolig önskan att få vara FRI - fri från familj och socialt umgänge, fri från min kropp och dess behov; verkligen fri från allt! Fri att göra vad? Vet inte, det är inte så jag menar. Det är frihet från jag menar, inte frihet att göra något, frihet till.
Just nu vet jag inte vad jag vill; jag känner mig osäker, orolig, sorgsen, frusen och väldigt ensam. Jag orkar inte sträcka ut en hand och be om - ja, om vad... - för jag vet att jag inte kommer att mötas av förståelse. Hur kan någon förstå som inte själv känt vad jag känner, och jag varken orkar eller vågar söka efter någon sådan person nu. Den enda som kan förstå är K, och hon är så avvisande.
Lukt av sur grädde i näsborrarna; jag är ett monster och förtjänar ingen tröst, jag som gör så här mot mig själv. Men jag vill förtjäna det18 januari 1997
Det här med familjen låg konstant och bubblade. Inget stöd från dem utan mer anklagelser och skuldbeläggande. Jag litade inte på dem och de gjorde heller aldrig något för att jag skulle göra det. Min mor har gärna velat lägga sig i men aldrig gett mig stöd.
Jag minns den där önskan att vara fri, helt fri, utan något som håller mig kvar här, och den handlade nog ganska mycket om att få slippa alla krav som jag hade på mig själv. Till viss del var anorexin en ren flykt från alla krav, ett alibi för att slippa vara så förbannat duktig hela tiden. Men det funkade ju inte, för kraven var benhårda i anorexin också. Jag var helt enkelt väldigt hård mot mig själv, och det är något jag fortfarande jobbar med, mer än 11 år senare. Jag är idag inte lika hård mot mig, men i vissa situationer kan jag märka att jag har enorma förväntningar på mig själv och begär att jag ska klara väldigt mycket på egen hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar