Mörker. Hemsk flicka. Vill hem men vet inte, tror inte, att jag klarar det än. Funderar på att prova på i helgen, och om det går bra, skriva ut mig nästa vecka.
Jag pratade med dr F idag, och vet nu ännu mindre än tidigare om jag någonsin kommer kunna bli fri från mina matproblem och kroppsfixeringen och uppnå "normaltillståndet", dvs. ett tillstånd där kroppsmedvetenheten är omedveten och maten inte kontrolleras eller funderas över. Om det är normalt har jag aldrig varit normal, eller bara väldigt korta perioder. Jag minns hur jag i ettan, vid sex års ålder, var stolt över att tydligt kunna se mina revben; över att vara smalare än mina klasskamrater.
Kommer jag någonsin att kunna bara vara, och inte vara så medveten och i behov av kontroll; att ha ett normalt förhållande till min kropp och dess behov, att kunna äta normalt och med spontanitet? Inte för att jag eftersträvar att vara normal, det har jag ju aldrig gjort tidigare, utan för att det verkar vara lugnare och skönare. Tänk att inte behöva ha ångest för att man ätit, vilket ändå är något som jag inte kan undvika att behöva göra. Kommer jag någonsin dit? Vill jag dit? Inte om det innebär att jag måste bli fet. Då väljer jag hellre det här20 januari 1997
"Då väljer jag hellre det här". Hellre djupt deprimerad med ångest och smal än normal. Ja, precis så tänkte jag, för i mitt huvud var normal inte lika med smal. Jag var ju inte smal än. Då. Idag med drygt tio kilo mer på kroppen är jag smal, och normal om man med normal menar inte ätstörd, jag är inte längre "så medveten och i behov av kontroll". Jag kom dit, hit, till sist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar