Har varit hemma i helgen, och det gick väl ganska bra. Eller det kanske det egentligen inte gjorde. Jag känner mig helt tom på känslor, spricker ihop av yttre stress, klarar inte av att träffa folk och känner mig större delen av tiden helt borta. Det känns som om jag svävar strax ovanför min kropp; jag är där men ändå inte. Jag känner mig helt främmande inte bara hemma och i världen runt omkring, utan - mer än tidigare - i mig själv. Jag vet inte vad som håller på att hända med mig, men jag tycker inte om det.
Igår funderade jag över hur jag egentligen mår, och kom fram till att det är annorlunda mot tidigare. Jag har inte ångest längre annat än knuten till maten/kroppen, och det är väl i och för sig positivt, men det känns som om utrymmet efter ångesten också har tagits över av depressionen, som om den blivit djupare. Jag känner nästan ingenting längre, samtidigt som nedstämdheten är värre, liksom hopplösheten, jag kan inte se framåt i tiden mot något som helst som är positivt, inget av det som borde betyda något positivt för mig berör mig och jag känner bara ångest och vämjelse inför två så primära glädjeämnen som sex och mat. Visst, jag kan äta och ha sex, men utan glädje, utan att känna det jag borde känna. Hur länge står S ut med någon som egentligen inte vill ha sex? Någon som inte kan känna entusiasm eller riktig glädje över någonting?
Jag är så nere att det inte ens känns som nere längre; jag kan inte föreställa mig att det finns något ovanför utan bara mer djup.
Varje kväll får mig att våndas inför en kommande natt med dålig sömn med konstiga drömmar, en morgon som jag vaknar till lika trött som om jag inte sovit alls, och ännu en hopplös dag. Dagar och nätter sträcker sig framför mig och formar ett till synes oändligt mörker; en tunnel utan slut. Allt känns mer hopplöst, svartare, och jag klarar inte ens av att göra slut på det. De tankarna finns inte, jag orkar inte tänka dem.
Jag får ångest av min kropp och vill göra den mindre, få den att passa bättre. Bättre för vem? för vad? Jag gör det inte för att uppnå ett idealtillstånd utan för att jag måste. Jag vet inget annat sätt som jag skulle kunna leva på, hur konstigt det än låter.
Jag ska prata med dr F imorgon och får höra vad han säger. Ska jag skriva ut mig? Är jag redo? Vad kan göras för att få mig bättre? Går det att få mig bättre?Jag kan inte fortsätta så här, det går inte, det leder bara neråt.
Madness does not kill you, depression does.
Jag vill inte behöva dö.
Jag känner mig redan död.26 januari 1997
När jag ser tillbaka på de djupa depressionerna minns jag att allt kändes svart, eller som en svartskala med olika nyanser av svart. Ingen färg, inget ljus. Men samtidigt så målade jag med språket, och färgerna var kanske inte svarta utan bara djupa. Om man vågar låta sig sjunka hela vägen ned till botten utan att fly, så händer det att bottnen spricker och man kommer igenom mörkret ut igen. Under det där mörkret flödar kreativitetens flod, och när man en gång brutit igenom så vet man att det går att göra det igen. Hur död och tom man än kan känna sig i mörkret, så vet man att det finns ett ljus. Den här vintern visste jag inte. Jag ville inte dö, jag har aldrig egentligen velat dö, bara inte leva det livet jag hade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar