Jag blir alltmer kluven inför maten och mina matproblem för var dag som går, och mer och mer orolig inför fredag (=vägning). Vad vågen än visar då kommer det att vara fel; har jag gått ner jublar mitt oförnuftiga inre av glädje men personalen kommer att bevaka mig mer, har jag gått upp blir de nöjda men jag kommer att bryta ihop invärtes, för det kommer att innebär att jag blivit fetare. Jag känner att jag är fast - de kan få mig att äta maten och hindra mig från att göra mig av med den, men att jag uppför mig normalt innebär inte att jag mår bra eller att problemen är över. Det krävs mer än så, men jag vet inte vad.
Är jag anorektisk? Dr F kallar mina matproblem för anorexia, men jag har svårt för att se mig som anorektiker. Jag menar, K är anorektisk, det syns ju, men jag är inte på långt när så smal. Men jag kan se att jag till viss del har ett anorektiskt beteende. Anorexia. Det är ett ord som är så oerhört laddat för mig att jag rycker till mentalt när jag hör det. För mig är det något som jag varit medveten om och läst om i flera år, men därifrån till att acceptera att jag skulle ha det - nej, jag är inte så smal. Inte än.
Jag tror att min depression och mina matproblem kan vara separata problem: att de kanske utvecklats sida vid sida men som två skilda problem i stället för att depressionen har lett till matproblemen. Detta är givetvis bara en tanke, men kanske är det så att de måste ses som två olika problem, och även behandlas separat. Men hur?
Och vill jag bli fri från matproblemen? Jag vet inte. Jag vill ju bara bli smal = känna mig smal och se mig som smal.15 januari 1997
När jag läste igenom det här när jag skrev in det på datorn för någon vecka sedan var det verkligen en aha-upplevelse och en sådan djupdykning ned i ett förflutet som jag inte minns. Det är sådan här jag aldrig varit. Inte som jag minns i alla fall. Det är klart att jag vet att jag inte alltid tänkt så här och att mina insikter kom en i taget under många år, men att se det svart på vitt är något helt annat.
Och plötsligt minns jag att jag inte kunde säga att jag var anorektisk förrän sent, sent, sent, när jag nästan var över det. Jag har vetat om att jag har anorexia sedan jag var sådär 14 år, men inte kunnat säga det högt, eller ens skriva det, för "jag är ju inte så smal". Och då snackar vi ändå om ett BMI under gränsen för anorektisk vikt och remiss för anorexia. Fast den struntade de ju i.
När jag låg inne 97 var det framför allt för depressionen, det var jag själv som hade bett om hjälp mot matproblemen, som var så långt jag kunde drista mig att uttrycka det. För jag var livrädd för att någon skulle ge mig den där granskande, kritiska blicken som säger: "Men du är ju inte så smal", eller att de skulle tro att jag bara ville göra mig till och få uppmärksamhet och i själva verket var hypokondrisk, inte ätstörd. Jag minns att dr F (en av de klokaste och bästa läkarna jag haft) sa att man inte kan vara inbillningssjuk när det gäller ätstörningar och depressioner; om man tror att man har det så har man det. Det är tvärtom mer sannolikt att man förnekar det. Och förnekat har jag sannerligen gjort, även när jag vetat.
Jag hade f.ö. rätt: depressionen och ätstörningen (och självskadandet) var separata problem men ingick i samma större bild. När jag var som mest anorektisk var jag som minst deprimerad, det gick i vågor, och jag kan vara ätstörd utan depression och deprimerad utan ätstörning.
2 kommentarer:
det här är sååå nyttigt, jag måste genast gräva vidare i mina egna dagböcker, vilken tur att man har skrivit ner allting, himla tur!
anonym - Ja, visst är det nyttigt! Och superintressant att bli påmind om att allt det där jag lärt mig och alla mina insikter faktiskt inte alltid funnits utan har kommit genom hårt arbete.
Hemskt men ändå skönt att minnas hur dåligt allting varit också.
Skicka en kommentar