Dikt - Säg det ändå

Du säger att du älskar mig
Men om du inte finns där och säger det till
mig
vågar jag inte tro på det
Jag vågar knappt fråga dig om du fortfarande
tycker om mig
Av rädsla för att du ska säga nej
Av rädsla för att få en
bekräftelse på det jag själv känner
Att jag är värdelös, någon som inte är
värd att bli älskad
Om du visste hur mycket jag önskar att jag kunde se det
du ser när du ser mig
Ge mig åtminstone en anledning att tycka om mig själv
lite grann

När jag inte längre vågar fråga om du älskar mig, säg det ändå
Det är då –
Nu –
Jag behöver höra det
Och glöm inte att jag älskar dig även om jag inte
vet hur jag ska visa det

Om du inte älskar mig längre, säg det så att jag får lämna dig först
Men
jag ber att du aldrig ska säga det
Även om jag nästan inte vågar hoppas

29 mars 1996
© Lisa Isaksson

Tvivel, tvivel. Det är inte lätt att leva med någon, att älska någon, när man inte älskar sig själv och har så stora tvivel på att man är älskvärd som jag hade. Hur ska man våga ta emot kärlek när man inte vet hur man älskar sig själv, när man inte vet om man är värd den? Jag hade inga problem att ge, men att ta emot däremot... Kunde inte, visste inte hur man gjorde.

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, varit rädd för att bli avvisad och övergiven, och hur stor kärleken än var, och hur mycket jag än faktiskt tyckte om att leva tillsammans med någon var dag en kamp mot rädslan att bli lämnad. Åh, vad jag ville höra de där tre orden och en gång, bara en gång, få känna att de var sanna! Jag visste att S menade dem när han sa dem, lika mycket som jag visste att jag menade dem när jag sa dem, men var livrädd för att han skulle ta tillbaka orden, för att inte få höra dem igen. Och jag var också livrädd för att jag skulle vara den som fick dem att sina, så jag vågade inte be om att få höra dem gång på gång på gång tills dem gick in. Jag vågade inte vara ens i närheten av klängig eftersom jag levde med ständig skuld över att jag inte var mer, inte var bättre än vad jag var.

Kärlek är svårt när man inte har den med sig från början, när man aldrig fått höra det från dem som man borde ha fått den av, aldrig lärt sig att man är älskad och värd att älskas. Mina föräldrar har inte lärt mig någonting om kärlek, inte som jag kan minnas i alla fall, och jag minns inte att de någonsin sa att de älskade mig när jag växte upp. Inte en enda gång. I min värld har de som älskat mig alltid försvunnit, och det är först de senaste åren jag vågat erkänna de rädslorna och minnena för mig själv, och kunnat läka dem.