I den mörka källarhålan
där tystnaden är som tordön
där ensamhet och skräck dryper längs väggarna
och bildar kaotiska mönster i dammet
Där sitter en flicka
Skir, eterisk
och försöker fly
Fly från den fasaväckande ångest
som väntar runt hörnet
och inget hellre vill än att slita henne i stycken och sluka henne
Tills hon inte längre är
Hon är inte stark nog att slåss, så hon måste fly
Och hon sitter där i sin självuppfyllda isolering
och försöker reducera sig
Till tomhet
Ett skal som omsluter bitter förintelse
En dag är hon fjäderlätt och lyfter upp mot fönstret till friheten
En dag är hon mogen att få ro
3 april 1996
Under de här åren var jag bildspråket i allt jag skrev väldigt gothic, liksom mycket av det jag läste. Jag tilltalades av mörkret, av de dovare nyanserna av mänskligheten, och de präglade sannerligen min inre värld. Jag minns inte så värst mycket, men det var mörkt, ensamt, kallt, kaotiskt. Jag ville hellre än något annat fly, men hur flyr man från sig själv?
Jag vet inte om jag verkligen trodde att jag skulle kunna bli fri genom att bli smalare, för jag har alltid vetat om att det inte funkar, men kanske önskade jag ändå att det hade varit så enkelt. Jag tror ändå att jag såg det som det enda vapnet jag hade mot ångesten, och förstod inte att det kanske var just detta vapen som gjorde ångesten starkare.
1 kommentar:
underbara dikter!!!
Skicka en kommentar