Efter flera dagars fastande är jag tom
Lika tom som när jag föddes
Cirkeln är sluten
Tomheten i mig har äntligen funnit rum
Jag känner mig yr, euforisk, lätt
Så lätt som om jag när som helst skulle kunna lyfta från golvet
Och jag är lugn
Rastlösheten har fått ro
För jag har funnit lösningen
Och jag vågar göra vad som behövs
Jag är inte rädd längre
Musiken börjar spela och jag griper kniven
Känner dess tyngd i handen och lyfter den mot det obarmhärtiga decemberljuset
Ser ljuset brytas i dess blad
Jag tvekar inte ett ögonblick
Den snabba smärtan vid inträngandet gör mig inget
Den är en blek kopia av ett annat penetrerande
I en annan tid, i en annan värld
Ljusår bort
Den påminner om en person som gick förlorad för länge sedan
Som förirrade sig in i mörkret och aldrig mer kunde hitta ut
Jag känner plötsligt att jag stiger mot taket
Och jag ser mig själv uppifrån
Jag ler, ser för första gången på åratal lugn och lycklig ut
Jag har funnit Vägen
Och det är sant: "Endast i döendet lycka"
När musiken tystnar är jag fri
13 maj 1996
Jag tvekade ett bra tag om jag skulle publicera den här texten eller inte, för jag vet att den skulle kunna läsas som en positiv inställning till självmordet som en Lösning. Det är det inte. Det är ett slut, inte en lösning, och ett slut kan aldrig göra något bättre, det tar bort allt hopp om att något ska kunna bli bättre, och just den strimman av hopp och en önskan om att det ska bli bättre har alltid hållit mig kvar i livet.
Det här var ett sätt för mig att omsätta tankar i ord i stället för handling, och ytterligare en tablå eller bildsekvens som inte ville lämna mig ifred förrän jag satte ord på den. Några av fraserna hade jag burit inom mig i flera år innan de fick sitt hem i en text.
"Endast i döendet lycka" är en parafras på ett citat ur Ursula LeGuins A Wizard of Earth-Sea:
"Only in silence the word,only in dark the light,only in dying life"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar