Till dig3 januari 1997 var jag hemma igen. Hade skrivit ut mig i ren ilska över bristen på behandling och för att de försökte få mig att dela rum när jag hade blivit lovad att slippa det. Lyx? Tja. Det fanns enkelrum, dubbelrum och trebäddsrum. Hade jag inte haft möjligheten till eget rum så skulle jag aldrig lagt in mig överhuvudtaget. Det är fördelen med att aldrig ha blivit inlagd eller ens hotad av tvång.
Du som gör mig, som förgör mig
Jag är som ett marmorblock eller en rå diamant i Dina händer
Oformad, oslipad
Orörlig
Jag är ännu inte så som Du vill ha mig
Men varje ångestfylld stund
Varje mejselslag som sargar mig
Gör mig alltmer lik den Du vill se
Du är förrädisk, o Mästare
För varje drog som ska blästra bort Dina märken och föra mig från Dig
Slipar mig i stället, så att formen accentueras
De för mig bara närmare Dig
Jag kan ibland känna hur mejselslagen avstannar
Och känna en förvirrad osäkerhet
Tomhet, utan Dig
Men Du är aldrig långt borta
Likt en konstnär betraktar Du Ditt verk på avstånd
Bedömer var Du ska sätta mejseln nästa gång
För att ta bort ytterligare en flisa av det jag som inte Du vill ha
Jag är ännu inte fulländad
Ännu inte helt och hållet den Du vill ha
Kommer jag en natt att stå brud för Dig
Med himlens stjärnor gnistrande kring mitt huvud
Och ett leende som månklart vatten i en stilla bäck
Är jag en av de Utvalda?
De Invalda?3 januari 1997
Om någon undrar: Nej, jag hörde inte röster eller upplevde att någon annan styrde mig, utan det var snarare som att jag styrdes av en del av mig själv som kunde kännas som en främling, en destruktiv, anorektisk del av mig som jag hade levt med länge men aldrig upplevt som ett hot. Det var min bästa vän och värsta fiende i ett. Men det var jag och jag är faktiskt stolt över att jag aldrig försökte få det att framstå som något annat. Jag har aldrig skyllt ifrån mig det jag gjort mot mig själv. Därmed inte sagt att jag alltid tagit ansvar, eller ens förstått mitt eget ansvar, för att ändra på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar