Så vad hände?
Jag började med antidepp, blev mer deprimerad, nämnde det för min mor som inte gav något stöd. Det var sommar, jag tillbringade mycket tid hos min pojkvän, reste till England i två veckor med honom och hans mor + morföräldrar, en resa som jag minns med blandade känslor. Å ena sidan var det underbart, Durham som vi var i är jättefint och det var mysigt att vara på semester tillsammans; å andra sidan var det urjobbigt för jag hade hela tiden dåligt samvete för att jag var tråkig och inte orkade vara jättesocial och jag kände mig inte närvarande. Dissocierad från allt och alla under långa stunder.
Vi kom hem igen, jag hade några svängar upp på psykakuten för att prata med min psykiater när han hade jour, och till sist la jag in mig ett tag. Två veckor, kanske tre. Det var skönt att slippa ansvar för allt, att inte behöva låtsas att allt var bra, och vi hade faktiskt riktigt kul ibland. Men det var bara förvaring.
Terminen började medan jag låg inne och jag hade dagpermis för att gå på föreläsningar första veckan, vilket kändes ganska bisarrt. Men sedan skrev jag ut mig och flyttade ungefär nästa dag eller två dagar senare hemifrån och ihop med S. Han flyttade också hemifrån då, och jag var jättelycklig - så lycklig man kan vara i en depression. Men det kan man faktiskt, lycklig och olycklig samtidigt.
Månaderna gick, jag bytte antidepp, försökte med några till, skar mig ibland men inte så ofta eftersom det inte gick att dölja för S, höll ätstörningen så dold jag kunde även om jag gjorde mig av med mat ganska ofta när jag var ensam hemma. Jag var sjukskriven på deltid och gick på en del föreläsningar, stannade kvar i flera timmar någon gång och diskuterade litteratur med en fantastisk professor, och i de situationerna var jag mig själv igen. Livlig, intellektuell, glad, levande helt enkelt.
Höst gick mot vinter och allt blev mörkare igen. S skulle resa bort över nyår och jag skulle ha följt med, men det kändes bara för jobbigt. Jag orkade inte. I stället la jag in mig igen för ett tag, i slutet av december och över nyår.
Men jag var hela tiden rädd för att han inte skulle orka längre, att jag skulle vara för jobbig, för tråkig, inte värd det. Jag tror aldrig jag sa hur rädd jag var, för hur kunde jag sätta ord på något som var så stort att jag inte ville tänka på det?
1996 slutar med följande text:
I Love You
I'm calling out
My words suspended in thin air
In the middle of a vast nothing
And I'm falling
Constantly calling
For You
29 december 1996
1 kommentar:
Tack för att du vågar berätta din historia. Jag är övertygad om att den kommer att hjälpa många, många att förstå.
Skicka en kommentar