Dikt - You

You
Your eyes are orbs of black steel
Watching me like empty television screens
Pentrating my mind, my soul
Penetrating Me
Reducing me to your subject
An empty shell waiting to be filled
With your thoughts
Your desires and whims
Ready to follow every command
That your voice sends to my mind
Your voice of breaking glass
Echoing through my head
Obliterating everything else

They cannot see you, but I do
They do not feel you, but I do
I feel you penetrating me
Draining me of myself
And filling the gap with nothing
With You
The feeling of you wakes me from my slumber
I see your eyes everywhere
But I dare not look into them
It is easy to get lost in your eyes
Easy to give in to you

4 januari 1997

© Lisa Isaksson

Vad gör man när man vet att man är på väg mot avgrunden, rakt fram mot branten? Stannar.
Men om man inte vet om man vill stanna? När man tänker att man har kontroll, man kan testa gränserna? Förnekelse parat med en falsk känsla av osårbarhet.

Och så ibland... stunder av klarhet, total medvetenhet om vad man håller på med. Stanna - varför då? Jag vill ju falla, bara lite till. Det är lätt att titta för djupt in i de där ögonen och bara vilja fortsätta falla. Det är så lätt att ge efter...