Hjälp mig att se världen som den var
Innan mina känslor hårdnade och blev till en mur
En bubbla, osynlig och ogenomtränglig
Som stängde ute världen, livet
Som krympte tills den nära nog krossade mig
och blev ett fängelse av ångest
Där inget längre betydde något
Där jag långsamt bleknade bort
tills bara ett tomt skal fanns kvar
Det är ett intet, där all lust och allt ljus
sedan länge försvunnit
Från väggarna strömmar tårar av skam, skuld och smärta
Som hotar att långsamt kväva mig
Som långsamt tar livet av mig
Du som hört mina stumma rop på hjälp
Kom som min riddare, min räddare
Slå mig ut ur mitt fängelse där endast Döden väntar mig
Men var försiktig!
Om skärvor från bubblan tränger in i mig blir jag aldrig fri.
Ta bort bindeln från mina ögon så att de får lära sig se ljuset
Visa mig allt det jag glömt och hjälp mig glömma det jag sett
Hjälp mig vilja bli fri från rädslans makt
Hjälp mig vilja leva
25 mars 1996
Jag försöker minnas hur jag mådde våren 2006, för det var den våren jag kom in i vårdsvängen. I mars tror jag att jag väntade på att remissen till öppenpsykiatrin skulle gå igenom, och jag var deprimerad, hade ångest och var mest av allt rädd. Rädd för att förlora mannen jag älskade, min sambo S, rädd för att jag kände mig så avstängd och avtrubbad att alla känslor blev allt mer avlägsna, rädd för att misslyckas med studierna och allt annat, rädd för att tappa greppet om tillvaron och falla.
Jag vet att jag hade ångest över maten och över att ta itu med ätstörningen eftersom jag ville må bättre men inte bli större, jag vet att jag kämpade för att inte skada mig eftersom jag inte ville att S eller någon annan skulle se det, och jag vet att jag inte ville ha det så längre. Men det enda jag skrev då som återspeglar hur jag mådde var, såvitt jag kan hitta, dikter.
1 kommentar:
wow, verkligen vacker dikt.
Skicka en kommentar