Dikt - Nödrop

Håll om mig

Vid det inre hav där mina ogråtna tårar
skapar oroliga bilder

Och spöken jagar efter brustna illusioner

Stå vid min sida

Utan att se hur ångesten trycker i vrårna

I vildsint önskan att äga mig

Var tyst så att du hör mina stumma skrik

När rädslan slår sina järnklor om mig

Och inget längre är tryggt

Utan mörker och tomhet, självförakt

Tag då min ovilliga hand

Men – försiktigt! Rör du vid mig så brister jag

Spänd och darrande

Låt mig finna vägen till mig

Led mig bort från djupen

Älska mig under solen

Medan vallmons blomblad drar ett glömskans täcke över oss

3 april 1996

© Lisa Isaksson

April 2006. Första besöken på öppenpsyk. En pensionsmässig sköterska som knappt tittar på mig, inte minns vad jag sagt från det ena besöket till det andra, träffar mig för tre bedömningssamtal och sedan meddelar att jag är deprimerad. Inte ett ord om det jag remitterades för, anorexin, och jag vågar inte säga något. Trots att jag hade tänkt få hjälp att ta mig ur det. Trots att det är ett problem som är så stort att jag inte ens vågar sätta ord på det.

För om de inte säger att jag är det så har de väl rätt, eller?

Om de säger att problemet är ett annat så kan det väl bara betyda att jag är för tjock för att vara anorektisk.

Om de inte säger det så kan jag absolut inte säga det, för då kommer de bara tro att jag söker uppmärksamhet och gör mig till.
Trots att jag vet. Jag har redan vetat i tio år. Men jag är för rädd för att säga något och mötas av den där tvivlande blicken som granskar mig uppifrån och ned, nedifrån och upp och säger "men du är ju inte så smal". Den risken vågar jag inte ta.

Så jag är deprimerad i stället, och det är faktiskt sant. Jag uppfyller väl 9 av 9 kriterier och har gjort länge, utan att veta det. Men inte "i stället", utan dessutom.

Att få diagnosen blir destruktivt, för då börjar jag tillåta mig att vara deprimerad, och faller allt djupare in i mörkret. Där börjar antideppcirkeln, som blir några år av att vara ett slags försöksdjur som testar det ena preparatet efter det andra, ensamt och i kombination, utan att det hjälper.

Men i april vet jag ännu inte det. Då har jag bara börjat.