Jag mötte mitt öde idag
Han tittade på mig med segerviss blick
Och sa: "Inte än. Men snart.
Jag kommer, var så säker."
Med hans ord ringande inom mig vände jag tvärt och flydde därifrån
Men jag vet att det är sant: han kommer
Rädslan för honom leder mig obönhörligen till honom
Jag känner ångesten vävas runt mig
Tills den omsluter mig
Drar mig in i en malström av smärta och slutgiltighet
Ett lidande utan slut
Med övermänsklig styrka kan jag slita mig fri från hans grepp
Men bara för ett litet tag
För jag vet att han väntar runt hörnet
Han kommer att slå sina järnband runt mig igen och igen
Tills jag inte längre orkar slå mig fri
Tills jag blir hans
Det kan vara i morgon eller om tio år
Men det kommer närmare, jag blir aldrig fri
Jag kommer att bli ännu ett offer i hans kabinett av skuggvarelser
För har han en gång slagit klorna i dig överger han dig aldrig7 april 1996
All denna skräck, denna känsla av ödesbestämdhet, av att kunna gå så långt att det inte finns någon utväg men ändå inte kunna sluta gå. Ni vet, som när man går in i Spökhuset trots att man egentligen inte vågar och faktiskt inte vet om man vill, men ändå inte kan låta bli att utmana rädslan. Den ständiga utmaningen levde jag med i över ett decennium, lekte med den, testade gränserna för hur långt jag kunde gå men ändå slita mig fri. Jag visste att jag inte egentligen var fri men ville behålla illusionen, jag visste att jag inte hade kontroll men kämpade så hårt för denna illusion av kontroll, samtidigt som jag tog steg efter steg längre in i mörkret.
Livet är inte så svartvitt som jag trodde då, jag har mycket mer makt över mitt liv och mina val än vad jag lät mig tro då. Det enda sättet att segra är att sluta spela spelet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar