Dikt - Gränsland

Jag leker med Döden
Han utmanade mig och jag antog leende, segerviss, hans utmaning
Viss om att jag kan besegra honom om jag bara vill
Gång på gång har jag känt hans tentakler gripa tag i mig
Och med ett pärlande skratt slitit mig fri
Gång på gång har jag svängt runt ett hörn
och funnit honom väntande
Men lyckats springa från honom
Nu känner jag med fasa hur hans grepp för varje gång blir hårdare
Jag får kämpa för att komma loss
Och mitt skratt klingar falskt, ihåligt
Hans andedräkt drar längs min tunna nacke och jag vänder mig förskräckt om
Han är inte där, men ändå...

Det har gått för långt
Leken har blivit allvar
Och jag har inte längre kontroll över den
Kanske har jag aldrig haft det
Men jag vet inte hur man tar sig ur leken
Och medan jag snubblar framåt,
ackompanjerad av mina egna suckar,
vet jag att jag inte orkar länge till

29 april 1996

© Lisa Isaksson

Variationer på ett tema. Det är intressant att se att jag hade mer insikt än vad jag minns våren 1996, och att sitta med facit i hand och veta hur det gick. Jag orkade länge till, fortsatte längre och längre in i mörkret, testade gränserna, fastnade och slet mig lös gång på gång, medan nätet vävdes allt tätare runt mig. Medan jag vävde det runt mig, menar jag. Jag ville men ville samtidigt inte, men hur skulle jag kunnat säga det högt? Jag hade orden, hade en röst, men hade ingen röst för orden som verkligen sa något.