Dagbok: 13 januari 1997

Jag har inte ens varit här en vecka men det känns som om jag varit här i evigheter. Kanske för länge...

Jag kan se såren på min kropp, och veta om dem jag ger mig i min kropp genom mitt beteende, och tycka att det är så sjukt. Hur blev jag den här individen som tillfogar sin kropp så mycket ont? Men samtidigt tycker en del av mig att något i allt det här är fullkomligt logiskt - jag vet inte om det är det att jag vill visa att jag är mer än det som syns eller det att jag känner mig så främmande i det här "skalet" att jag vill slå sönder eller radera det. Eller kanske båda...

Jag vet inte riktigt hur jag mår längre, bara att jag känner en allt större panik inför maten - tankar om ätande, ätandet och tiden före och efter måltider - och hur det känns som om ätandet och kroppen blir alltmer centralt; som om de zoomas in och tar uppmärksamheten från huvudproblemet - depressionen, som visserligen inte är lika direkt och "lättbehandlad", men ändå. Jag känner mig smutsig, som om fettet i maten sätter sig utanpå mig; jag känner mig smutsig och äcklig, känner vämjelse inför kroppen, dess behov och utsöndringar. Om det hade hjälpt att tvätta mig hade jag stått i duschen dygnet runt, men jag vet att det sitter inuti mig, i själen, och den kan jag inte tvätta ren. Inte än. Men jag hoppas på att få reda på hur jag ska göra det. Jag måste få veta.

Jag känner mig kluven inför mina matproblem; en del av mig önskar att jag inte hade sagt något, inte sökt hjälp, och det är den delen som fifflar med maten, som inte äter upp och som tvingar mig att kräkas. Den andra delen, som fick mig att be om hjälp, vet att jag måste äta och gå upp i vikt, men överröstas då och då av den andra. Allt medan kampen ger mig mer panik varje dag och sammanbrottet närmar sig.

13 januari 1997

© Lisa Isaksson

Jag var snart tillbaka på psyket igen efter att ha skrivit ut mig, och blev kvar i ett par veckor. Även denna gång mest förvaring, men jag hade faktiskt bett om hjälp med ätstörningen, eller "matproblemen" som jag uttryckte mig. Jag hade inte kommit så långt att jag vågade säga att det var en ätstörning. Eller ens skriva det.