Dikt - Måste fortsätta

Den sargade vägen sträcker sig mot ett fjärran, okänt mål
Som jag inte vet annat om än att jag måste fotsätta mot det
Medan de rakbladsvassa vägkanterna
skär mitt mod i små, små bitar
Tills det enda som återstår är en klump av tomhet och rädsla
Och bara viljan drar mig framåt
Ibland tränger ljus från verkligheten runt mig in på min väg
Det är alldeles för starkt
Och svedan tvingar mig att hålla för ögonen
Så att jag inte ser vad som döljer sig i ljuset
Där, utanför mitt isolerade dunkel

29 april 1996
© Lisa Isaksson

När jag läser den här texten idag slås jag av allusionen till Platons Grottliknelse, men jag minns inte alls om jag tänkte på den när jag skrev texten. Jag måste ha känt till den eftersom filosofi var ett av mina favoritämnen på gymnasiet, men jag kommer inte ihåg om jag mindes just den liknelsen just då. Den har snarare kommit tillbaka in i minnet senare, men den är ju en del av vårt kollektiva medvetande och en kraftfull liknelse, och allt vi lärt oss finns lagrat i vårt passiva minne även om vi inte alltid är medvetna om det, så det kan ha varit medvetet. Även om jag inte minns det.