Dikt - Ett steg närmare

Ytterligare ett steg närmare stupet
Jag ser det redan men känner det inte
Dess kraft lockar oupphörligt på mig
Och jag kan inte stå emot länge till
Vill du hindra mig?
Varsågod! Jag är din.
Men glöm inte att jag kan hoppa
och välkomna fallet

3 april 1996

© Lisa Isaksson

Skrivet samma dag som föregående dikt, och jag minns upplevelsen av att märka hur något håller på att gå för långt, men utan att känna att jag kan stoppa fallet. Det var likadant tre år senare när jag hade bestämt mig för att bli frisk men samtidigt gick bakåt, och jag tror att det var så 1996 också. Ett försök att bli frisk, att få hjälp mot anorexin, som blev fel. Jag föll in i ett svart hål i stället.

Jag visste ärligt talat inte om jag ville falla eller att någon skulle stoppa fallet. Det enda jag visste var att jag lekte med gränser och att det kunde gå snett, och att jag inte ville dö men heller inte leva som jag gjorde. Ju mer deprimerad jag blev, desto mer likgiltig blev jag inför fallet.