Var hos min blivande terapeut för första gången igår, och det verkar OK; jag tror att det kan vara till hjälp. Jag hade en dubbelsession, så vi hann lite mer än det gamla vanliga introduktionssamtalet. Dessutom kändes det bättre än tidigare, förmodligen för att hon ställde mycket frågor, och jag har lättare för att svara än för att bara prata. Jag försökte svara ärligt och klart på alla frågor, för jag vill få hjälp, vill kunna plugga igen och fortsätta plugga, och dessutom vill jag att det ska gå så fort som möjligt, för det kostar trots allt en del - 350:- för 45 minuter. S har sagt att han betalar tills jag känner att jag kan betala utan att behöva oroa mig för kostnaden, och det är på sätt och vis bra, men trots det tycker jag inte om att behöva låna pengar. För jag ser det som ett lån och jag ska betala tillbaka så snart jag kan. Jag vet, jag hade inte ens skaffat en terapeut om inte S hade hjälpt mig, för han pratade med E (hans fars fästmö), som rekommenderade den här kvinnan, och tog kontakt med henne för att fixa en tid. Jag har helt enkelt inte orkat ta tag i något. Men jag hoppas att det blir bra, för jag klarar inte av det här, att inte kunna plugga trots att jag vill. Kan jag inte plugga så är jag inget och kan inget, inte ens leva.
Allt såg lite ljusare ut igår, men idag vet jag inte längre, för jag har insett att jag behöver S stöd, och då menar jag moraliskt mer än ekonomiskt, om jag ska kunna klara av att gå igenom terapin till slut, och om jag ska kunna skriva någon mer uppsats någonsin. Jag behöver honom som stöd, för jag har ingen annan, och som bollplank för tankar och idéer. Men idag fick han veta att han inte kom in på forskarutbildningen i år heller, och eftersom de enbart tittar på D-uppsatsen är hans chanser mer eller mindre minimala även i fortsättningen. Detta har gjort att han varit helt nere idag, mer eller mindre apatisk, och pratar knappt med mig. OK, jag förstår om han är knäckt, för var det jag skulle jag vara redo att ta livet av mig, men det är han som brukar säga till mig att jag inte ska satsa allt på engelskan och så, och nu gör han själv tvärtom. Det är inte mitt fel, så låt det för Guds skull inte gå ut över mig!
Helt plötstligt verkar han inte vilja hjälpa mig med mina skolsaker, trots att det varit helt OK förut. Är det helt enkelt så att han skrev sin D-uppsats utan hjälp. t.o.m. mer eller mindre utan handledning, och nu tycker han inte att jag ska få det bättre, för då kan ju jag ha chans att bli antagen. Och blir inte han det så ska inte jag heller få göra det, eller?
Jag vet, jag kanske kräver en del, men det har inte varit något problem tidigare, och överger han mig nu, när jag är sämre än tidigare, inte klarar av att studera utan hans hjälp, inte ser någon framtid men ändå tänker försöka ta mig ur det här; nu, när jag efter många timmars diskuterande där han försökt övertyga mig om att det kan bli bra igen, att jag kommer att kunna plugga igen, och att han ska finnas hos mig hela tiden - om han överger mig nu, när jag har börjat tro på vad han lovat och förlitar mig på honom, så kommer allt att vara slut. Det kommer inte att fungera mellan oss, jag kommer aldrig förlåta honom (jag förlåter aldrig och glömmer aldrig), aldrig mer lita på någons löften, och inte kunna klara mig ur det här - aldrig! Inte en chans! Så han måste rycka upp sig och gå vidare - för mig skull. Jag vet, egoistiskt av mig, men i det här fallet tycker jag att jag har rätt att vara egoistisk. Det är väl f.ö. en del av terapiprocessen.3 juli 1997
Kontakten med öppenvården gav som sagt ingenting, så jag fick söka hjälp privat. Eller jag och jag, sommaren 1997 klarade jag inte ens av det, så S fick hjälpa mig. Det enda jag minns från den sommaren är att jag hade panik över att jag inte kunde plugga, att jag inte klarade av att börja på min magisteruppsats. För om jag inte kunde göra det så var jag ingen, hade inget mål, ingen framtid och kunde lika gärna dö. Så här i efterhand tycker jag att jag tänkte väldigt barnsligt och hela resonemanget känns överdrivet dramatiskt, men så tänkte jag faktiskt då. Om jag inte kunde prestera så var jag ingen och hade inget existensberättigande.
Dessutom hade jag börjat bli beroende av S stöd. Det tog tid att våga förlita mig på det, och det sved som bara den när han inte alltid orkade. Faktum är att han inte fick veta särskilt mycket av mina mörkare tankar för att jag inte vågade lägga över för mycket på honom, jag vågade inte kräva för mycket stöd. För tänk om han försvann, vad skulle jag ha då? Jag må ha resonerat väldigt egoistiskt, men jag sa det aldrig högt. Till någon.
Den här KBT-terapeuten gick jag nog till 20 gånger och det hjälpte mig på något sätt över tröskeln så att jag kunde plugga igen. Jag fick ihop ett förslag till min magisteruppsats i engelska, som min handledare blev eld och lågor över. Men någonstans på vägen slog prestationstvångesten till igen, mycket pga hennes entusiasm eftersom jag kände att jag verkligen var tvungen att prestera för att leva upp till hennes tankar om mig och hennes lovord, och den blev aldrig klar. Jag pluggade andra kurser samtidigt som inte var lika "viktiga", så dem klarade jag av, men det jag verkligen ville gick bara inte.
Däremot tog vi inte upp ätstörningen i terapin, och inte heller självskadandet, även om jag tror att just den sommaren så skadade jag mig själv ganska lite. Jag var nog för deprimerad för att idas göra det. Men jag var inte ett dugg redo att ta upp ätstörningen och lägga den bakom mig, så det var lika bra att inte fokusera på den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar