Prosa: Drömvärld

Drömvärld

En varning till alla er som gärna vandrar in i mörkret, in i okända världar och rum i hopp om att finna en högre sanning, ett lösenord som ska lösa alla era problem, en skatt eller vad som helst. ‘Do not go gentle into that good night.’

Det fanns en flicka som klev in i denna parallella nattvärld för att leta efter sanningar och svar som hade gått henne förlorade; sanningar utan vilka hon inte kunde fortsätta leva. När hon en gång blivit medveten om deras existens, medveten om att det fanns svar som undanhölls henne, blev hon som besatt av att finna dem. Hon trodde att bara hon fann dem skulle allt som hade blivit fel rättas till, svaren skulle innebära hennes frälsning. Sanningen skulle göra henne fri.

Hon gav sig in i det okända, endast vagt medveten om vad hon gjorde. Efter det första, frivilliga besöket var hon fast, för i mörkret kunde hon skönja sanningens ljus, kunde höra röster som talade till henne om glömda svar, glömda världar. Hon hade upplevt något som hon instinktivt tolkade som lycka, en nästan euforisk känsla av trygghet och lugn, av visshet. I fortsättningen sökte hon allt oftare sin tillflykt till denna diffusa plats där hon upplevt känslor som hon för länge sedan hade givit upp hoppet om och jordfäst. I dessa stunder av avskildhet från det alldagliga träffade hon varelser som gav henne ledtrådar i form av gåtor, och som sade till henne att när hon var mogen skulle hon förstå dem. Då skulle hon, liksom de, räknas in i den skara som lever i sanningens ljus. När hon var redo skulle hon få veta allt.

Med tiden blev det allt svårare att fly undan och ta sig in i denna drömvärld. Men den hade redan blivit som ett gift för henne och hon var beredd att ta de risker som krävdes, risker i form av andra gifter som suddade ut verkligheten för en stund; den verklighet som för varje dag tedde sig allt mer outhärdlig och overklig. Under ett av dessa senare besök mötte hon en trollkarl, som tog henne med in i den förtrollade skog som endast finns i den värld där våra drömmar och fantasier kommer till liv. Han visade henne träddungar, skogstjärnar och ängar av slag som hon aldrig tidigare hade skådat och han berättade för henne om de legender som människorna för länge sedan hade glömt bort, legender som berättade om dolda sanningar och var alla svar som någonsin hade skapats kunde hittas. I sin godhet visade han henne vishetens källa, där vattnet är klart och skänker tröst, ro och visshet till den som rör vid det. Men innan hon hann knäböja vid källan bleknade hela skogen bort, som om den vore en illusion, och hon upplevde en sorg som inte liknade någon annan. I sitt vakna tillstånd försökte hon förgäves frammana synen av skogen och källan, men det var som om bilderna stoppades innan de nådde fram till hennes medvetande, som om hon inte kunde se dem i sitt medvetna tillstånd.

Under kommande besök letade hon i skogen, bland träden och på ängarna efter källan, men hon kunde aldrig finna den innan tiden rann ut. Hon var nu övertygad om att om hon bara fick tillräckligt med tid skulle hon finna den, och med källan skulle hon få alla svar hon hade sökt efter, då skulle hon bli mogen att se och förstå. Då skulle hon bli fri. Så hon bestämde sig för att ta den tid hon behövde i drömvärlden. Med hjälp av fler gifter, den moderna tidens magi, flydde hon än en gång in i det okända, och denna gång nådde hon fram till källan. Då hon knäböjde vid den insåg hon att det skulle inte räcka att dricka av dess vatten; på så sätt skulle hon bara få veta en del. För att verkligen få veta och förstå allt måste hon bli en del av källan, en del av dess outsinliga visshet. Hon klädde hastigt av sig och vadade ut i det klara, kalla vattnet. När hon kommit tillräckligt långt ut sänkte hon sig ner under vattenytan och drog hastigt in två djupa andetag av vatten ner i lungorna. Det sista hon kände var en visshet om att trollkarlen hade ljugit för henne, det var inte av godhet som han hade visat henne källan. I den fanns inga svar och ingen visshet, utan bara en stor tomhet. Allt hade bara varit en illusion; det fanns inga svar någonstans. Men då var det redan för sent.

13 juni 1997
© Lisa Isaksson

Vad gör man om man hittar den där stilla stunden av lycka? Jo, man vill ha mer av den. Så här är det att fly undan ångest: det känns underbart den där stunden av stillhet, men det krävs hela tiden mer och mer för att nå den. Till sist är det som om hela livet går åt till att fly, och flykten tar sig allt mer drastiska uttryck. Det är mekanismerna bakom ett missbruk: det krävs hela tiden mer för samma effekt. Och den utlovade frälsningen kan visa sig vara inget mindre än en lögn och en förbannelse.
För det enda sättet att vinna och nå verklig lycka är att sluta fly och gå rakt genom rädslan ut i ljuset på andra sidan.