Mellanspel - höst/vinter 1997/1998

Här blir det tyst igen. Inte den minsta lilla anteckning kan jag hitta. Jag vet inte om det berodde på att orden försvann eller på att det bara var de förbjudna orden som ville flöda genom pennan, ord som jag inte ville sätta på pränt för att det skulle innebära att jag erkände att jag tänkte dem. Ord som skulle ha kunnat skada mannen jag levde med och älskade, eller som skulle ha kunnat driva bort honom. Men kanske drev jag bort honom än mer genom att stänga honom ute från mina tankar, genom att ständigt bära en mask även för honom.

Åratal senare fick jag veta hur rädd han hade varit för att komma hem och upptäcka att jag hade tagit livet av mig, något som jag önskar att han hade berättat tidigare, när det var aktuellt. För även om jag ville dö då och då så hade jag ingen tanke på att ta livet av mig. Jag skulle aldrig ha kunnat utsätta honom för det. Men det kunde inte han veta, för han såg bara att jag skadade mig trots att han hade tagit hand om både mediciner och rakblad.

Jag minns väldigt lite från den här perioden, hittar liksom ingenting att hänga upp datumen på som kan tala om för mig vad jag gjorde. Jag vet att jag pluggade något, men minns inte vad, vet att jag höll på en del med teater och att jag försökte vara social men inte alltid orkade. Tankarna på vikt spökade hela tiden tillsammans med en så stark önskan att gå ner mer, och jag försökte motarbeta dem. Men samtidigt var anorexin min ständiga följeslagare, den där destruktiva, hemliga partnern som aldrig skulle lämna mig ensam. Om S hade förstått det och ställt ultimatum - anorexin eller honom - skulle jag nog ha valt anorexin. För vem var jag utan den? Det gav mig enorma skuldkänslor och jag var verkligen rädd för att han skulle lämna mig, att han skulle få nog. Men han försäkrade mig om att han inte skulle lämna mig.