Vad hemskt att avsky sig själv så, att avsky allt och alla och själva det som innebär att leva så att man vill skada sig själv. Att inte vilja det, utan känna ett behov av att skada sig, att plåga sin kropp så som man plågas av att leva, av minnena och av det svarta som lyser som oljefläckar bland ens tankar och känslor. En ständig tanke på att rista in själens sår i huden, så att ärren syns utanpå, och man måste vara ännu mer noggrann med att följa dem så att ingen annan tvingas se vad man lider. Så att ingen annan behöver lida. Eller att späka och straffa sin kropp, ta ifrån den det den behöver, göra den lika innehållslös, lika tom, som man själv. Att göra sig själv mer ont än vad någon annan skulle kunna göra. Bli immun mot deras klor.
Vad enkelt att ge efter, att bryta igenom hinnorna och låta sig sköljas med av tidvattenvågen. Sköljas bort...
Men jag får inte tänka så. Måste kämpa mot min livsleda och längtan att försvinna, måste tro att det finns något att leva för, något att kämpa för. Måste fortsätta spela. De förstår inte att de ber om det omöjliga när de vill att jag ska sluta spela men samtidigt begär att jag inte ska vilja skada mig; eller snarare att de ska slippa veta om att jag vill, att de ska slippa se märkena av mitt lidande.
Det går inte att göra både och; så jag spelar. Spelar och önskar att jag vågade släppa taget om masken och låta mig dras med. Inte kämpa längre, bara flyta med.
Men jag är för feg; alltid för rädd. Rädd för att såra.
Klarar inte ännu av att genomföra slutscenen och för sista gången gå ut i kulisserna. Vågar inte spela rollen till slut. Inte ännu. Men en dag kommer den sista repliken, den sista gesten, det sista andetaget. En dag vågar jag släppa taget.
Eller gör jag det? Skall jag inte i stället rikta strålkastare mot de mörka fläckarna så att de glittrar av ljus; så att jag bländas av strålglansen och inte längre ser det svarta. Är det vad de vill? Att jag ska låtsas att jag glömt. Men förstår de inte att det är vad jag försökt, och att minnen och tankar raderas inte bort så lätt.
Jag kan spela min roll, men aldrig glömma att det bara är en roll. Aldrig glömma varför jag spelar. Måste vilja leva.10 september 1997
Jag minns inte att jag hade en så allvarlig önskan om att allt skulle ta slut, att jag skulle våga spela rollen till slut och bara ge upp. Varför just den här hösten? Jag levde ju ihop med S, som jag älskade genom allt vad depression, ätstörningar och ångest hette (men som jag aldrig skulle ha gett upp anorexin för, vilket jag skäms för att erkänna), jag hade återvänt till studierna och klarade dem alldeles galant, som vanligt. Men någonstans bakom masken fanns samtidigt en så bottenlös sorg och leda att jag ville att det skulle ta slut. Tänk, vad minnet kan spela spratt, vad man glömmer när man väl tagit sig ur det där bottenlösa hålet!
Men jag gjorde det inte. Jag gav aldrig upp. Jag kan inte ge upp, har aldrig kunnat. För jag vet inte vad det innebär att ge upp.
1 kommentar:
Tjena!
Ville bara säga att du är otroligt snygg och ser vältränad ut av det man ser av armarna.
Skicka en kommentar