Rastlös, klarar inte av att tänka, trött men kan inte koppla av. Kan bara vandra omkring, lösa korsord, lägga mig för att kliva upp någon minut senare osv. Jag känner mig fruktansvärt oklar, kan varken koncentrera mig eller tänka, känner mig fullkompligt urblåst, tom. Jag skulle vilja ha en Stesolid för att slippa oron, rastlösheten och känslan av att vara nära att bryta ihop, men jag har inga själv och S är inte hemma (han hjälpte en kursare med humanekologi och blev bjuden på middag; jag sa att det var OK, men det är det egentligen inte. Han vet att jag inte kan säga nej, så varför ens fråga? Utpressning!). Men samtidigt vill jag klara mig utan kemikalier, trots att det är kämpigt.
Jag sov utan Imovane inatt. Nåja, sov och sov: jag somnade visserligen, var vaken från halv tre och någon timme framåt, och låg sedan i någon dvala, varken sovande eller vaken, till strax före sju. Jag som behöver sova 8 timmar för att fungera; inte konstigt att jag mår dåligt. Jag vet inte om jag vill sluta med Imovane - det är så skönt att somna med dem, och att få sova sammanhängande - men är rädd för att ha blivit beroende; kanske mina obehag är abstinens? Men hur lång tid tar det att återfå "normal" sömn, och kan jag få det utan mediciner?
Ibland längtar jag efter sjukhuset, och jag vet att jag lätt skulle kunna bli inlagd som jag är nu, men dels skulle jag inte klara av SS eller LS, och dels vill jag vara hemma, trots att jag mår uselt, inte har någon som jag kan prata med eller som tar hand om mig, och trots att jag är ensam så mycket.
Hoppas att jag kan få en terapeut snart - jag vill inte sjunka djupare, vill inte tänka fler svarta tankar. Jag vill kunna göra något, kunna plugga, kunna känna positiva saker och inte bara vrede, sorg, frustration, vanmakt, hopplöshet, hat - allt på en gång i en enda röra.
23 juni 1997
© Lisa Isaksson
Jag kunde nästan slutföra mina kurser våren 1997, trots att depressionen framåt våren blev värre och prestationsångesten - eller prestationstvångesten som jag kallar den eftersom det är ett tvång att prestera som ger enormt ångest - nådde nya höjder. Men sedan tog det tvärstopp. Jag hade en uppsats att slutföra och en annan uppsats att börja med och det gick bara inte. Jag kunde inte plugga längre och det gav mig panik. Vem var jag om jag inte kunde plugga, om jag inte kunde prestera?
Jag överlevde tack vare lugnande och insomningstabletter, som min älskade S hade inlåsta, men jag ville inte ta dem. Jag har alltid tolkat läkarnas "vid behov" som "inte förrän det är absolut omöjligt att klara mig utan och jag håller på att gå under av ångest", och alltid varit livrädd för att bli beroende, så jag har avstått från att ta vid behovs-mediciner eller väntat för länge. För länge jämfört med hur jag mått, men samtidigt har jag ju överlevt, så det kanske bara var smart även om det sänkte min livskvalitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar