Jag är inte som de andra. Jag hör inte dit; till dem som pratar och skrattar och umgås. De vet inte om det, men för mig är det uppenbart hela tiden; och när jag anstränger mig och försöker ta del, försöker prata med dem på raster i stället för att gå någonstans för att få vara ifred, då känner jag det ännu tydligare. Du hör inte hit!
Och jag vet. Vet att jag borde försöka, borde ta kontakt, umgås, lita på. Borde våga lita på. Men jag kan inte, vet inte längre hur man gör, vågar inte lita på. Kan inte lita på någon. De låtsas bara, och sviker så fort man vänder ryggen till. Eller är försvunna när man behöver dem där. Alla sviker. Alla försvinner. Jag kan inte lita på någon, men försöker lita på S; försöker tro på att han inte ska svika, inte försvinna, utan finnas och bry sig om. Just nu är han mitt skydd, min trygghet; så länge han är där kan jag låtsas att allt ska ordna sig, att det finns en mening, att jag finns. Men jag vill kunna ha den tryggheten i mig själv, kunna stå på egna ben, kunna klara mig när han försvinner.
Jag har inte den trygghet som ligger som en andra hud hos de andra, som skyddar dem mot allt utanför, som låter dem vara en del av spelet. Jag har bara en hinna runt mig som släpper igenom deras kalla blickar - blinda blickar - deras tystnad, deras hån - kom inte hit! du är inte en av oss! - men inte de fina saker - vänskapliga blckar och ord, värme, ömhet, beröm - som de skulle kunna ge, som jag ser dem ge varandra. Inte heller låter hinnan mig slippa ut, ut till de andra, utan den sluter mig in i ett skal av tystnad, hån och ensamhet. Längtan ut, efter att bli sedd, efter att vara någon, efter värme. Jag vet inte ifall jag skulle mötas av tystnad och hån om jag försökte ta kontakt, men jag glömmer inte det som varit, glömmer inte svek och försvinnanden. Och jag vågar inte riskera fler svek, inte nu, inte någonsin. Jag har inte försonats med de minnen jag har, med minnen som jag gömt och försökt glömma, men som dyker fram igen, minnen som jag måste passera igenom, måste förhindra från att slå sina klor i mig och hamra in sina budskap (Du duger inte! Du är fel! Ful! Försvinn härifrån! Du hör inte hit! Ful! Fel! Ful, ful, ful!), måste ta mig ifrån och lämna dem bakom mig, så att de inte kan nå mig. Därför vågar jag inte riskera att få fler och nya minnen.
Jag vågar inte, och jag är så trött på att gå omkring och hela tiden vara rädd. För allt och alla. För tystnad, hånstirrande blickar och flin, för att behöva låtsas att jag inget sett eller hört, för att någon ska komma för nära, för beröring, värme, hud. För röster som viskar bakom ryggen, som låtsas vilja väl, men som sviker. Rädd för att alltid vara ensam, för att alltid vara fel, för att inte duga. För rädd till sist för att våga leva. Jag vill inte vara utanför, vill vara sedd, omtyckt, någon som alla andra. Vill vara söt; vill kunna tycka om mig, måste lära mig tycka om mig själv, inte vilja skada mig, måste vilja leva.
Jag är så trött på att vara rädd, och det skulle vara så skönt att fly bort från allt, så lätt att inte leva längre. Men något håller mig kvar, S tror jag, omtanke om andra. Skona de andra. De ska inte behöva lida för min skull; inte låta dem se min rädsla, inte låta dem se in i mig; allt är OK - lämna mig ifred! lämna mig inte. Men att få släppa taget, sjunka ner under ytan, lämna alla tankar och känslor för tystnaden... Aldrig mer känna, aldrig mer tänka, aldrig mer vara rädd, aldrig mer...
Jag önskar att S kunde sluta mig i sina armar och stryka mig över håret tills allt var bra, stryka bort alla minnen och allt som blivit fel; att han kunde göra allt bra igen. Men jag orkar inte tala om allt det svarta, han orkar inte vänta på att jag ska kunna säga det.
Hösten närmar sig. I stormarna flyger löven runt som vilsna glasspapper; allt dör, allt liv försvinner. Vid Humanisten har vattentrappan stängts av, gräset har klippts för kanske sista gången. Längs Avenyn slås uteserveringarnas ögon igen och fasaderna blickar tomt ut mot höstfolket.
Sommarkläderna glöms åter i garderobernas vinteride, och snart är sommaren ett minne som dröjer kvar likt en karaktär i en bok: någon vi känner väl och har levt nära ett litet tag, kanske tyckt om och vant oss vid, men som nu ter sig levande, men avlägsen och overklig. Som finns i våra minnen efter att sinnena glömt den.Varför har inte jag någon skyddsängel som vakar över mig och vaggar mig till ro?
9 september 1997
© Lisa Isaksson
Jag har alltid känt mig utanför, från det att jag fick mitt första syskon tills för bara ett par år sedan. Var aldrig riktigt en del av umgänget, kände mig aldrig välkommen till dem andra. Jag vet inte om det var jag som byggde en mur mot omvärlden och placerade mig utanför, av rädsla för att bli övergiven och sårad, eller om jag inte passade in. Men jag har levt nästan hela livet i ett utanförskap.
Så är det inte riktigt längre. Även om jag fortfarande har en viss brist på KASAM (Känsla Av SAMmanhang, som enligt Aaron Antonovsky är en livsviktig faktor inom salutogenes, det som gör att människor blir och förblir friska) i mitt liv, saknar en del djupare relationer, ett riktigt meningsfullt arbete, en stabilare bas när det gäller ekonomi och arbete, så är skillnaden mot 1997 enorm. Idag vet jag vem jag är, jag har en identitet som inte längre handlar om prestationer eller vad jag gör, jag har lärt känna mig själv och på så sätt fått en självkänsla, jag har vänner, jag är fri. Jag är inte längre lika utanför, men samtidigt är det svårt att bryta en livslång vana och plötsligt ta plats i alla sammanhang. Men det kommer nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar