Var hos psykologen idag och fick resultaten av personlighetstestet, inte många ångesttecken (nej, jag var ju Stessad*), mina försvar är regressiva, projektiva och depressiva. Det säger inte mig mycket, hon sa mig inte heller mycket. Men det kändes ganska bra att prata med henne - hon visste inget om mig mer än att jag vill ha kognitiv terapi, och kunde därför inte dra förhastade slutsatser, som de andra gör.
Jag vet inte om jag fick ut något av besöket, berättade väl en del, svarade på frågor och funderingar om mitt liv, mig och mitt beteende, men jag kände att hon lyssnade och förstod, eller åtminstone försökte förstå. Det gör inte dr K; hon lyssnar inte på något av vad jag säger. Men S (psykologen) verkade förstå hur viktigt det är för mig att kunna plugga, att det är det viktigaste just nu. Jag sa inte att studera är det enda jag kan, att det är det enda som kan ge mig en bekräftelse på att jag finns, att jag klarar av något, att jag duger något till, och utan mina studier har jag varken nutid eller framtid, är ingen och kan inget; kan jag inte plugga så kan jag lika gärna dö. Det sa jag inte, men hon verkade ändå förstå och skulle rekommendera att jag får terapi; och hon tyckte inte att jag skulle ha antidepp.Äntligen någon som åtminstone till viss del står på min sida, som tycker att det viktigaste är att jag blir bra. Jag blev ju bättre i våras när jag gick i terapi, så varför skulle det inte räcka nu också?Hon sa däremot en del saker som pekade ut en del problemområden som jag brukar strunta i: att man behöver vänner, nära vänner, och frågade mig om jag känner mig sent utvecklad inom vissa områden, menat på det känslomässiga planet. Jag vet att det skulle vara bra att ha nära vänner, men jag kan inte, vågar inte. Vänskap är om att ge och ta, och medan jag inte har problem att
ge vänskap, fryser jag till när det gäller att kräva något, vågar inte be om samma sak av rädsla för att de ska försvinna. Jag är så rädd för att bli sviken att jag helt undviker att hamna i den situationen; jag släpper inte någon tillräckligt nära för att det ska bli en vän. Så när det gäller relationer vet jag att jag är sen, eller snarare underutvecklad. Eller som jag ser det: jag klarar inte av dem.
Vad beträffar annan utveckling har jag varit tidig både fysiskt och intellektuellt, men emotionellt är det värre, och jag tror att det till stor del beror på att jag sedan jag var 14 (vårterminen i 8:an) har varit deprimerad från och till, och därför under långa perioder inte har haft mycket känslor; har stängt av dem. Och hur utvecklar man något som inte finns där? Men jag tror att jag har börjat mogna även på dessa två plan - jag är i alla fall medveten om problemen, vilket är ett steg på väg. Och jag tror att en del svar finns i min historia, men först måste problemen (och mitt psyke) nu redas upp lite.24 juni 1997
© Lisa Isaksson
Besöket hos psykologen var en del av en utredning som gjordes inom öppenpsyk när jag bytte mottagning eftersom jag hade flyttat. Resultatet av utredningen fick jag aldrig, för när alla samtal var gjorda så hände ingenting, jag hörde inte ett ord på flera månader och när jag till sist kom fram till psykiatern så förnekade hon att de hade glömt mig. Hon sa ungefär att de hade kommit fram till att jag skulle behöva terapi och det kunde de inte erbjuda. Jaha, så då struntade de i mig? Vad var egentligen tanken med en utredning om de sedan inte gjorde något mer än fortsätta skriva ut mediciner?
Den här psykologen är en person som jag fick ett otroligt dåligt första intryck av, "vem fan tror hon att hon är egentligen", och som har en personlighet som jag verkligen inte gillar, och också är en persontyp som inte brukar funka så värst bra ihop med mig (jag har träffat henne i andra sammanhang också, och har vänner som gått hos henne och arbetat med henne), men som psykolog var hon bra. Hon lyssnade, vilket jag inte var van vid från vården, hon sa kloka saker och ställde frågor utan att ha en massa förutfattade meningar, och i det här med känslor och vänskap satte hon fingret på några ömma punkter.
Idag vet jag att jag byggde en mur runt känslorna redan när jag var barn, från 4-5 års ålder, och att de därför var lite satta på undantag (snällt sagt), och att jag hade depressioner redan före 14 års ålder. Det var däremot när jag var 14 som jag blev medveten om att alla andra inte mådde och tänkte som jag, och förstod att jag hade anorexia. Även om jag inte kunde eller fick säga det, för jag var inte tillräckligt smal, så visste jag det.
*"Stessad"= hade tagit den lugnande medicinen Stesolid
Följ min blogg med bloggkoll
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar