Dikt - Natten tillhör mig

Ut ur ljuset
Tillbaka in i mörkret
Det trygga, vana mörkret
Ljusets värld är inte min
Jag tillhör mörkret, natten
(Natten tillhör mig)
Jag är en skuggvarelse, en nattlig drömbild
Lika ogripbar, lika flyktig

Varje skärva av ljus karvar djupa hål i mig
Ristar nya ärr bland de andra —
Ett nät av ärr; en spindelväv av minnen

Låt mig gå in i mörkret
Natten helar mig
Med glömskans fingrar slätar den ut mina rynkor
Ger mig en frist
Mörkret fyller håligheterna med Intet
Och för mig är intet Allt
Mest av allt, inga minnen

22 februari 1998
© Lisa Isaksson

Jag började skriva lite igen framåt vårvintern, periodiskt skrivande som flödade ett kort tag för att sedan torka ut igen. Någonstans hade jag börjat ge upp. Allt mer kände jag mig hemma i mörkret, som en nattlig varelse som skydde ljuset, dagen, den där världen som alla andra verkade känna sig så hemma i. Där kände jag mig bara som en främling.

Jag var inte mentalt helt klar, djupt inne i en depression, allt djupare inne i anorexin som var min följeslagare, mer en livsstil än en sjukdom. För hur skulle en sjukdom kunna kännas som en vän?