Hon lägger ned ritstiftet och tittar på bilden. Ytterligare en skiss som ingen någonsin kommer att få se. Men den är bra. Riktigt bra. Vissnande liljor, gud så ovanligt. En fysisk manifestation av förlorad oskuld. Är det hennes oskuld? Kan vara; behöver inte vara; vad spelar det för roll?
Hon stoppar undan skissblocket och stiftet i lådan och reser sig upp. Hon ser sig frustrerat om i köket efter något att göra; tallrikar att diska, smulor att sopa upp, fönster att putsa, vad som helst. Men det finns inget kvar att göra, allt är skinande rent. Lägenheten är fläckfri, där finns inte ett dammkorn, den är perfekt. Så vad ska hon göra för att hålla paniken borta? Hon står mitt i sin fulländade lägenhet, mitt i fulländningens fängelse, och känner paniken stiga tills den omsluter henne. Det måste ha varit glassen, hon borde inte ha låtit sig släppa kontrollen så, hon borde ha förstått. Stackars liten, det skulle ju vara en belöning efter tentan, precis som det var en belöning att inte behöva plugga i kväll. Hur kan hon ha varit så dum? Nej, glassen måste ut. När man ser henne springa in på toaletten går en tanke genom huvudet: ”Jaså, det har gått så långt”. Det kanske till och med får en och annan att undra över hur det blev så här. Jag ska berätta, jag vet precis när allt började. Det var samma dag som hon slutade vara barn …
Hon var tretton och på väg hem från skolavlutningen. Det var en vacker dag och hon var lycklig. Lycklig och förväntansfull, för hon kunde knappt vänta tills hon fick se sin mors stolthet när hon visade henne betygen, när hon talade om att hon hade varit bäst i hela sin årskurs och till och med hade fått ett stipendium. Men när hon kom hem lade hennes mor inte ens märke till henne, för hon var fullt upptagen med att berätta för fadern om hur alla lärare hade öst lovord över flickans lillasyster för att hon var så duktig på att måla och skriva. ”En riktig naturbegåvning, sa de,” utbrast hennes mor med sådan stolthet att flickans hjärta värkte. När modern till sist lade märke till henne, var det enda hon sade om betygen ”Ja, jag har ju alltid sagt att du är duktig,” innan hon fortsatte berömma den yngre dottern. Flickan som stod framför henne ville skrika ”Men jag då! Mina lärare säger att jag är jätteduktig på att skriva. Jag kan också skriva!” Hon ville att modern skulle säga hur stolt hon var över henne, berömma henne. Men hon gjorde inte det. Hon var duktig, och duktiga flickor skriker inte, de går tyst ut ur rummet och är noga med att inte visa sin besvikelse och sin ilska. Den här duktiga flickan hade plötsligt insett, med de sista spåren av barnets logik, att hennes syster kunde skriva – hon kunde inte. Hennes syster kunde måla – hon kunde inte. Och hon visste, med sin första vuxna tanke, att nu stod hon ensam. Hon visste att hon inte kunde vänta sig beröm från någon annan än sig själv, genom att utföra saker så bra att hon själv blev nöjd. För att göra det behövde hon bara vara perfekt.
Så bestämde hon sig för att bli en riktigt duktig flicka, att aldrig vara ett problem för sina föräldrar, för om de nu inte sa att de var nöjda med vad hon åstadkom, så skulle de åtminstone inte kunna bli besvikna på henne. Och om hon höll sig ur vägen för dem, skulle de inte komma i vägen för henne utan skulle låta henne vara i fred i sin strävan efter perfektion.
Och där har vi henne nu, hon försöker fortfarande bli perfekt. Från början hade hon trott att det skulle vara tillräckligt att uppnå perfektion i sina studier, i det hon gjorde, men hon hade haft fel. Hon hade fått toppresultat på alla prov, men var fortfarande inte nöjd. Det räckte inte. Då, för några månader sedan, hade hon insett att hon var tvungen att vara perfekt själv. Hon måste se perfekt ut, och ha en perfekt kropp för att bli nöjd med sig själv. Inte för att hennes kropp inte redan var perfekt, för att döma av idealkvinnorna i reklamen så var den det. Men den var inte i närheten av hennes ideal … Så hon började banta, och upptäckte att det inte var alls lika jobbigt som hon hade trott det skulle vara. Hon tyckte till och med om det, att ignorera hungern, att ha kontroll över sin kropp, att säga nej till saker som hon ville ha. När vännerna började kommentera hennes viktnedgång, trodde hon att det var för att de var avundsjuka på att hon var mer perfekt än dem. Hon började dra sig undan från dem, och tillbringade mer och mer tid i sin lägenhet, med att plugga, träna, städa, vad som helst för att slippa tänka. Idag hade de frågat om hon inte skulle med ut på krogen efter tentan, men hon kunde inte. Hon bara …tja, kunde inte. Det är inte på samma sätt för dem, de verkar vara fullkomligt tillfreds med sig själva och skulle inte förstå att hon inte är redo än.
När hon lyfter huvudet efter att ha sonat sin synd och kliver upp på vågens altare för att se om hon blivit straffad för den, så vet hon att hon har tagit ytterligare ett steg mot sitt ideal, och när hon når det, så kommer allting att vara perfekt. Hon tror faktiskt att det är så lätt …
(Hon vet ännu inte att om en vecka, nästa torsdag närmare bestämt, när hon ser siffrorna på vågen visa hennes ”idealvikt”, så kommer allt inte vara perfekt. Hon anar det, men hon vet inte, vet inte ens att hon anar det. Hon kommer att inse att hon hade fel, att hon har en bit kvar, och ytterligare en, och ytterligare en … tills hon är perfekt. Hon kommer att vara fullständigt utmattad och besvikelsen kommer att få henne att gråta sig till sömns. Kanske kommer hon då att pröva en annan väg, en som inte är lika destruktiv. Men hon kan lika gärna fortsätta på den inslagna vägen mot fulländning, mot förminskning. Jag vet inte vilken väg hon kommer att välja, och, det ska jag säga er, det gör inte hon heller. Ännu. Men till sist kommer ett slut på hennes kamp med döden; det är dock än så länge omöjligt att säga vem som kommer att vinna …)
Från original på engelska skrivet 8 maj 1996
Den här texten var en övning i att skriva i olika tider, väva ihop nutid, dåtid och framtid i en kortare text, som jag fick på en kurs i Creative Writing som jag läste våren 1996. Eftersom det var en skrivarkurs på engelska var det här från början en engelsk text och jag minns inte när jag översatte den, troligen ett par år senare.
Just den här texten började som en bild av känslor och tankar som kom tillbaka gång på gång under jättelång tid innan jag skrev ned den, och så har det varit med mycket av det jag skrivit. Det är som att det plötsligt dyker upp en idé som inte försvinner förrän jag skrivit ned den. Därför finns det vissa teman som återkommer flera gånger eftersom jag uppenbarligen inte var färdig med dem efter en text.
Det är lite läskigt att lämna ut en längre text i stället för dikter, och jag vet inte varför det är så, men troligen för att jag aldrig själv kommer att bli helt nöjd med något jag skrivit. Och för att det blir mer rakt på i en längre text. Mer av mig, mer uttalat mina tankar och det som rört sig i mitt huvud. I en dikt kan jag gömma det bakom bildspråket, linda in mig själv så att ingen ser det jag såg från början. Här finns det mycket av mig själv, och mycket av det jag inte visat andra förut.
