Dagbok: 22 januari 1997

Jag vet inte vad jag vill. Jag är rastlös och livrädd för att gå upp i vikt; hela mitt inre dras ihop till en liten kall klump vid blotta tanken på det, vill åka hem men är rädd för att inte klara det. Jag behöver den trygghet som sjukhusets rutiner med fasta måltider och så ger mig, och jag är rädd för att skrämma bort S med mina humörsvängningar. samtidigt känner jag att jag vill kunna klara mig själv utanför sjukhuset; jag vill klara av att leva ett någorlunda normalt liv.

Idag känner jag mig slut i hela kroppen, och jag är rädd för att influensan är på gång. Men jag ska hem i helgen och har översättarkursen på lördag, så jag har inte tid att bli dålig nu, inte fysiskt också. Räcker det inte med de psykiska problemen? Jag undrar också hur stor del av mina psykiska problem som beror på mina matproblem, och hur mycket måste jag i så fall öka mitt näringsintag för att bli av med dem? Kan jag acceptera att gå upp i vikt för att må bättre? Kommer det att få mig att må bättre? Tänk om det i stället gör att jag mår sämre, eller byter ut vissa problem mot nya, så att det bara blir en evig kretsgång.

Men jag försöker faktiskt nu, även om jag alltför ofta gör mig av med maten när jag blir rädd. Jag vet att det är ett farligt beteende, men kan faktiskt inte låta bli. Kanske vill det till att något händer som tvingar mig att ta mig ur det. Jag är trött på svedan i svalget och den sura lukten som envist håller sig kvar i näsborrarna, men kan inte sluta. Det är som om min kropp spjärnar emot varje försök att ta mig ur det här, som om den lyder den del av mig som vill gå ner i vikt, den självdestruktiva del som jag vet att jag måste göra mig av med. Men det är lika svårt som att göra sig av med en fysisk del; lika svårt och lika smärtsamt. Vad ska fylla ut tomrummet efter den delen?

Jag längtar hem så oerhört mycket att det gör ont och jag känner mig övergiven och ledsen. Jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem!!! Jag vill inte vara här längre och jag vill inte må så här dåligt längre. Varför sätter inte medicinen igång och verkar så att jag blir bra?Jag vågar inte gå ut ur mitt rum för jag är så rädd att börja gråta, och jag vill i så fall göra det i fred. Skiftet ikväll, Y, B och AC, är det jag känner minst förtroende för; de är empatilösa och behandlar oss som om vi vore idioter.

Det verkar som om jag är övergiven även av orden, så jag slutar skriva nu. Det är ingen idé.

22 januari 1997
© Lisa Isaksson

Vill vara hemma, är rädd för att vara hemma. Vill må bättre, är livrädd för vad det ska innebära. Jag minns alla motstridiga känslor och hur enkelt det på något sätt var på psyk, utan krav på att prestera. Men samtidigt kunde prestationsmänniskan i mig inte klara av det, jag måste göra saker för att finnas.
Y som jag nämner var skötare och min kontaktperson. En av världens minst empatiska och lyhörda människor som jag tyvärr fick dras med under alla vistelser på avdelningen. Hon lyssnade aldrig och tillbringade mest tid i rökrummet eller instängd på expeditionen med de andra skötarna. Jag skulle ha kunnat sagt vad som helst och hennes svar hade varit "Men det ordnar sig nog, ska du se". Den frasen hatar jag. Jag har hört den för många gånger från arbetsterapeuter (jag tror att de får lära sig säga den med det där menlösa tonfallet på utbildningen), kuratorer och just skötare, och det enda den säger är att personen ifråga inte har lyssnat.