Dagbok - Bekännelse

Efter mig syndafloden…

Jag bär mänsklighetens öde på mina axlar, och det är en tung börda, speciellt när man är ensam om den. Jag bad aldrig om det här; jag bad inte ens om att bli född, lika lite som någon annan gör det, och jag skulle göra vad som helst för att få det ogjort. Men hur ogör man något som man aldrig gjort?

Vad jag än gör nu, vilken väg jag än väljer, så är det fel. Går jag min väg, sviker jag dem, och dödar dem; går jag deras väg dör jag. Egentligen är jag redan död, jag var död redan när jag föddes. I alla fall känns det så.

Nuförtiden är jag så gott som död. Inuti. Jag blir för var dag mer och mer osynlig, mer och mer ensam. Ingen ser mig längre, ingen hör mig; visst, de tittar på mig men ser inte smärtan på bottnen av mina oändligt sorgsna ögon, och de lyssnar till mina ord, men utan att höra rädslan eller vanmakten bakom dem. Fast det är mitt fel, för jag är feg. Feg, feg, FEG! De hör inte mina ord, för det är inte mina ord jag talar med. Jag säger vad de förväntar sig att jag ska säga, gör vad de förväntar sig att jag ska göra, och jag orkar inte bryta mig ur den roll de tilldelat mig. De ser mig som de vill, och jag blir sådan. Jag finns inte längre; kvar är ett skal med något som de har skapat. Jag tittar ut genom ögonen och ser människor titta på mig, på vad jag har blivit, på det jag har blivit. I mina ögon har de gjort mig till ett monster; de har stängt in mig i en bur av sina förväntningar och ord, och där sitter jag, ensam och isolerad. Mitt bland alla människor är jag ensammare än någonsin. En ö, som ingen kan, ingen vill, nå fram till. Men det har inte alltid varit så. En gång fanns inte ensamheten där; en gång visste jag inte om några krav och förväntningar. Men det är länge sedan. Jag minns det inte längre. Nu är jag en ö, öde och uttorkad, och de kan inte röra mig med sina ord. Inte mig. De kan skada mitt skal, dockan som skapats av dem, men de når aldrig fram till mig. För jag finns inte bland dem.

På nätterna, när ångesten och vanmakten blir för stora, går jag ut under stjärnorna, och då vet jag att jag finns. Där, under en oändlig följd av kallt lysande stjärnor, som hålls samman av sin enorma ensamhet, där syns jag igen, där är jag åter någon. Men så snart solen stiger dör jag igen.

Jag vet att det egentligen inte finns något vägval; den ensidiga tärningen är för länge sedan kastad, och jag följer den väg jag måste. Min enda tröst är att jag kommer närmare stjärnorna. Jag har tre steg kvar till stupet, och de förstår det inte, men det kommer att vara allt för inget. Det finns ingen räddning.

Vinnaren skriver historien, säger de. Men jag är ingen vinnare, så det kommer alltid att vara någon annans historia som berättas.

13 juni 1997
© Lisa Isaksson

Det här var egentligen inte en vanlig dagboksanteckning utan en text som varken är dikt eller novell utan bara en text. Men den är samtidigt en så enormt tydlig beskrivning av hur jag kände att den är sannare än någon vanlig dagboksanteckning. För precis så här kände jag, precis så här har jag känt under större delen av mitt liv; vacklande under en börda av enormt ansvar och alla dessa krav och förväntningar. Jag försökte bli den de ville att jag skulle vara, blev en docka som levde ett yttre och ett helt motsatt inre liv. Skalet de såg var tomt. Jag gjorde mig onåbar, ju mer jag försökte bli en av dem, desto tommare blev skalet, desto mer död kände jag mig. Vem var jag egentligen, när ingen såg mig, ingen hörde mig?