Dikt - Äganderätt

Den kortaste vägen mellan två personer är bort

Jag ser i dina ögon att du är någon annanstans
Jag ser på dina händer att du är någon annans man
Du säger att inget hänt, att allt är som förut
Men nej, allt har förändrats
Inget blir någonsin som förut
Jag Älskar Dig har dödat vår kärlek
Kärlek har dödat oss
När jag går tar jag den kortaste vägen
Bort
Bort från dig

22 april 1997

© Lisa Isaksson

Jag minns inte riktigt idag hur rädd jag var för att min älskade S skulle få nog och lämna mig, men våren 1997 var den rädslan uppenbarligen enorm, kanske delvis på grund av att min självkänsla var usel. Vem skulle vilja ha mig? Men jag vågade inte fråga honom sådana frågor, för jag var dels rädd för svaret, dels rädd för att vara för krävande, för bekräftelsesökande. Han var ju där hos mig, var inte det svar nog? Jag ville fly innan han lämnade mig, men hade inte modet att göra det.

Dikt - Avstånd

En slöja hänger mellan oss
Ogenomtränglig, transparent opacitet
Orden passerar genom den och förvrängs
Betyder aldrig det de ska
Det vi menar, det vi vill ha sagt
Vi är fångade och orden vaktar på oss
Jag vill ropa till dig: "Säg inget!"
Men orden förstör och dödar
Att bruka dem vore att döda Meningen
Och ändå gör jag det
Mörderska!
Att säga att jag älskar dig
Är att döda kärleken
Orden talar inte sanning
Orden gör min kärlek till en text
Objektifiering, känslomord
Hur mycket kärlek ryms i ett ord?

Om vi inte säger något
Om vår tystnad sliter slöjan i bitar
Och vi lägger våra nakna hjärtan mot varandra
Vävnad möter vävnad utan skydd
Tystnaden viker undan för våra
hjärtans ordlösa tallöshet
Kommunikation utan falskhet

Mars 1997
© Lisa Isaksson

Våren 1997 läste jag textteori och funderade mycket på ord och mening, och inte minst på ordens begränsningar när det gäller att uttrycka kärlek. "Jag älskar dig" är sagt så många gånger, ärligt och oärligt, har använts som manipulation, hot, löfte så många gånger att det blivit en kliché. Hur kan jag säga att jag älskar någon när orden blivit så tomma? Hur säger jag något när allt redan är sagt?

Dikt - Tystnad

Hör du havet?
Du sa att det var för långt bort för att kunna höras
Och lade ditt huvud mot mitt bröst
Din mun nära mitt hjärta
Du kunde inte höra
Nej, du ville inte höra havet

Havet finns inom oss
Alla ljud vi hört och alla vi kommer att höra
Finns i våra minnesrum
Som havet är en del av världen
Och vi är en del av världen
Är havet en del av oss
Bruset, vågorna ljud inom oss
Om du lyssnar noga skall du höra allt

När du kan höra havet, kommer du också kunna höra mig
Inte lyssna som nu
Utan höra

25 mars 1997

© Lisa Isaksson

Efter att jag kom hem från sjukhuset vårvintern 1997 slutade jag skriva igen. Det är tyst några månader, det enda som finns är saker som tillhör mina studier. Jag försökte plugga och klarade mig bra på seminarier och föreläsningar. Då var jag mer mig själv, då stimulerades jag till att tvinga ta mig genom depressionens hinna och vara närvarande. Men det tog mycket energi. Och hela tiden var jag rädd för att S skulle få nog och lämna mig.

Jag kände mig ohörd, oförstådd, osynlig. Kunde inte sätta ord på känslorna, kunde knappt hitta känslorna. Orden räckte inte till.

Dagbok: 5 februari 1997

Jag har varit hemma sedan förra tisdagen (28/1) och jag mår väl - tja, sådär. Eller nej, egentligen inte. Jag har inga känslor längre, känner mig inte bara dämpad eller avtrubbad utan helt avskuren från allt runtomkring mig och inuti mig. Jag klarar inte av att nå fram till omvärlden, klarar inte av att koncentrera mig på att nå fram, utan upplever en enorm distans mellan mig och den; jag hör vad människor säger men är inte tillräckligt närvarande för att förstå vad de faktiskt säger. När jag försöker koncentrera mig på att nå fram känns det som om jag förgäves försöker slita mig loss från starka kedjor - jag blir så uttröttad av att kämpa att jag ger upp. Så jag isolerar mig eller är en tyst iakttagare.

Jag vet inte om det är medicinen som gör att mina känslor skurits av, eller om det kommit av sig själv, men jag tror att jag föredrog mitt tillstånd tidigare, då jag visserligen plågades av ångest och självdestruktivitet, men åtminstone kände något. Nu känner jag mig faktiskt död, helt tom. Det är som att när ångesten försvann passade den på att ta med sig det av mig som fanns kvar. Jag är ett tomt skal som klarar av att behålla skenet av liv genom att trampa i Lisas redan uppkörda hjulspår. Om någon skulle få för sig att kika närmare kommer de bara att finna - ingenting. Tomhet. Jag är vad Elizabeth Wurtzel i Prozac Nation liknade vid en själlös kropp. Min själ är borta och jag vet inte om den någonsin kommer tillbaka. Där den tidigare fanns, finns nu ingenting.

Jag vill göra detta skal mindre, så att det kommer närmare det som var jag, det som kanske finns kvar längst in om jag rensar bort allt oväsentligt. Åtminstone är det en anledning att reducera mig. Jag måste gå ner; får absolut inte bli större; skulle inte klara det. Jag mår illa så fort jag ätit och är livrädd för att något helt plötsligt ska brista för mig, så att jag stoppar i mig allt jag kommer över i ett försök att fylla ut tomrummet. Det får inte hända.

Hur länge till orkar jag bevara masken av liv?
Jag kan inte tänka kreativt längre - det är som om det tankecentrat har försvunnit eller som om en brandvägg fallit ner och hindrar mig från att nå fram. Men jag kan inte ens låtsas eller tvinga mig att tänka kreativt. Eller att föreställa mig att det skulle kunna vara på något annat sätt än så här.

Jag har inte valt att vara så här; jag bara måste, för jag vet inte om något annat sätt.

5 februari 1997

© Lisa Isaksson

Vanmakt. Det är känslominnet när jag läser det här. Vanmakt över att inte känna något, över att ha tappat kontakten med verkliga känslor och den jag egentligen är. Kanske hade jag redan här lämnat över ytterligare en stor del av min personlighet till anorexin, som jag fortfarande inte kunde nämna vid namn. Eller så hade jag gjort det för längesen men utan att förstå vad det innebar.
Jag har ofta upplevt att jag är mer kreativ när jag är deprimerad, har framför allt tyckt att jag skriver bättre då, är mer i kontakt med djupa känslor, men samtidigt känns det lite motsägelsefullt eftersom jag brukar uppleva att depressionen trubbar av känslorna. Kanske är det grader av depression och ångest; när jag är nere i djupet så är det de djupa känslorna, men om jag trubbar av det med medicin så slutar jag känna. Och när jag flyr in i svält så känner jag inte heller. Svält och självskadande är metoder jag använt bland annat för att slippa känna mig död, för att känna att jag lever, för att fly undan känslor - både för att känna och för att inte känna, vilket så här i efterhand känns väldigt kluvet.

Dagbok: 26 januari 1997

Har varit hemma i helgen, och det gick väl ganska bra. Eller det kanske det egentligen inte gjorde. Jag känner mig helt tom på känslor, spricker ihop av yttre stress, klarar inte av att träffa folk och känner mig större delen av tiden helt borta. Det känns som om jag svävar strax ovanför min kropp; jag är där men ändå inte. Jag känner mig helt främmande inte bara hemma och i världen runt omkring, utan - mer än tidigare - i mig själv. Jag vet inte vad som håller på att hända med mig, men jag tycker inte om det.

Igår funderade jag över hur jag egentligen mår, och kom fram till att det är annorlunda mot tidigare. Jag har inte ångest längre annat än knuten till maten/kroppen, och det är väl i och för sig positivt, men det känns som om utrymmet efter ångesten också har tagits över av depressionen, som om den blivit djupare. Jag känner nästan ingenting längre, samtidigt som nedstämdheten är värre, liksom hopplösheten, jag kan inte se framåt i tiden mot något som helst som är positivt, inget av det som borde betyda något positivt för mig berör mig och jag känner bara ångest och vämjelse inför två så primära glädjeämnen som sex och mat. Visst, jag kan äta och ha sex, men utan glädje, utan att känna det jag borde känna. Hur länge står S ut med någon som egentligen inte vill ha sex? Någon som inte kan känna entusiasm eller riktig glädje över någonting?

Jag är så nere att det inte ens känns som nere längre; jag kan inte föreställa mig att det finns något ovanför utan bara mer djup.

Varje kväll får mig att våndas inför en kommande natt med dålig sömn med konstiga drömmar, en morgon som jag vaknar till lika trött som om jag inte sovit alls, och ännu en hopplös dag. Dagar och nätter sträcker sig framför mig och formar ett till synes oändligt mörker; en tunnel utan slut. Allt känns mer hopplöst, svartare, och jag klarar inte ens av att göra slut på det. De tankarna finns inte, jag orkar inte tänka dem.

Jag får ångest av min kropp och vill göra den mindre, få den att passa bättre. Bättre för vem? för vad? Jag gör det inte för att uppnå ett idealtillstånd utan för att jag måste. Jag vet inget annat sätt som jag skulle kunna leva på, hur konstigt det än låter.

Jag ska prata med dr F imorgon och får höra vad han säger. Ska jag skriva ut mig? Är jag redo? Vad kan göras för att få mig bättre? Går det att få mig bättre?Jag kan inte fortsätta så här, det går inte, det leder bara neråt.

Madness does not kill you, depression does.
Jag vill inte behöva dö.
Jag känner mig redan död.

26 januari 1997

© Lisa Isaksson

När jag ser tillbaka på de djupa depressionerna minns jag att allt kändes svart, eller som en svartskala med olika nyanser av svart. Ingen färg, inget ljus. Men samtidigt så målade jag med språket, och färgerna var kanske inte svarta utan bara djupa. Om man vågar låta sig sjunka hela vägen ned till botten utan att fly, så händer det att bottnen spricker och man kommer igenom mörkret ut igen. Under det där mörkret flödar kreativitetens flod, och när man en gång brutit igenom så vet man att det går att göra det igen. Hur död och tom man än kan känna sig i mörkret, så vet man att det finns ett ljus. Den här vintern visste jag inte. Jag ville inte dö, jag har aldrig egentligen velat dö, bara inte leva det livet jag hade.

Dagbok: 22 januari 1997

Jag vet inte vad jag vill. Jag är rastlös och livrädd för att gå upp i vikt; hela mitt inre dras ihop till en liten kall klump vid blotta tanken på det, vill åka hem men är rädd för att inte klara det. Jag behöver den trygghet som sjukhusets rutiner med fasta måltider och så ger mig, och jag är rädd för att skrämma bort S med mina humörsvängningar. samtidigt känner jag att jag vill kunna klara mig själv utanför sjukhuset; jag vill klara av att leva ett någorlunda normalt liv.

Idag känner jag mig slut i hela kroppen, och jag är rädd för att influensan är på gång. Men jag ska hem i helgen och har översättarkursen på lördag, så jag har inte tid att bli dålig nu, inte fysiskt också. Räcker det inte med de psykiska problemen? Jag undrar också hur stor del av mina psykiska problem som beror på mina matproblem, och hur mycket måste jag i så fall öka mitt näringsintag för att bli av med dem? Kan jag acceptera att gå upp i vikt för att må bättre? Kommer det att få mig att må bättre? Tänk om det i stället gör att jag mår sämre, eller byter ut vissa problem mot nya, så att det bara blir en evig kretsgång.

Men jag försöker faktiskt nu, även om jag alltför ofta gör mig av med maten när jag blir rädd. Jag vet att det är ett farligt beteende, men kan faktiskt inte låta bli. Kanske vill det till att något händer som tvingar mig att ta mig ur det. Jag är trött på svedan i svalget och den sura lukten som envist håller sig kvar i näsborrarna, men kan inte sluta. Det är som om min kropp spjärnar emot varje försök att ta mig ur det här, som om den lyder den del av mig som vill gå ner i vikt, den självdestruktiva del som jag vet att jag måste göra mig av med. Men det är lika svårt som att göra sig av med en fysisk del; lika svårt och lika smärtsamt. Vad ska fylla ut tomrummet efter den delen?

Jag längtar hem så oerhört mycket att det gör ont och jag känner mig övergiven och ledsen. Jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem!!! Jag vill inte vara här längre och jag vill inte må så här dåligt längre. Varför sätter inte medicinen igång och verkar så att jag blir bra?Jag vågar inte gå ut ur mitt rum för jag är så rädd att börja gråta, och jag vill i så fall göra det i fred. Skiftet ikväll, Y, B och AC, är det jag känner minst förtroende för; de är empatilösa och behandlar oss som om vi vore idioter.

Det verkar som om jag är övergiven även av orden, så jag slutar skriva nu. Det är ingen idé.

22 januari 1997
© Lisa Isaksson

Vill vara hemma, är rädd för att vara hemma. Vill må bättre, är livrädd för vad det ska innebära. Jag minns alla motstridiga känslor och hur enkelt det på något sätt var på psyk, utan krav på att prestera. Men samtidigt kunde prestationsmänniskan i mig inte klara av det, jag måste göra saker för att finnas.
Y som jag nämner var skötare och min kontaktperson. En av världens minst empatiska och lyhörda människor som jag tyvärr fick dras med under alla vistelser på avdelningen. Hon lyssnade aldrig och tillbringade mest tid i rökrummet eller instängd på expeditionen med de andra skötarna. Jag skulle ha kunnat sagt vad som helst och hennes svar hade varit "Men det ordnar sig nog, ska du se". Den frasen hatar jag. Jag har hört den för många gånger från arbetsterapeuter (jag tror att de får lära sig säga den med det där menlösa tonfallet på utbildningen), kuratorer och just skötare, och det enda den säger är att personen ifråga inte har lyssnat.

Dagbok: 20 januari 1997

Mörker. Hemsk flicka. Vill hem men vet inte, tror inte, att jag klarar det än. Funderar på att prova på i helgen, och om det går bra, skriva ut mig nästa vecka.

Jag pratade med dr F idag, och vet nu ännu mindre än tidigare om jag någonsin kommer kunna bli fri från mina matproblem och kroppsfixeringen och uppnå "normaltillståndet", dvs. ett tillstånd där kroppsmedvetenheten är omedveten och maten inte kontrolleras eller funderas över. Om det är normalt har jag aldrig varit normal, eller bara väldigt korta perioder. Jag minns hur jag i ettan, vid sex års ålder, var stolt över att tydligt kunna se mina revben; över att vara smalare än mina klasskamrater.

Kommer jag någonsin att kunna bara vara, och inte vara så medveten och i behov av kontroll; att ha ett normalt förhållande till min kropp och dess behov, att kunna äta normalt och med spontanitet? Inte för att jag eftersträvar att vara normal, det har jag ju aldrig gjort tidigare, utan för att det verkar vara lugnare och skönare. Tänk att inte behöva ha ångest för att man ätit, vilket ändå är något som jag inte kan undvika att behöva göra. Kommer jag någonsin dit? Vill jag dit? Inte om det innebär att jag måste bli fet. Då väljer jag hellre det här

20 januari 1997

© Lisa Isaksson

"Då väljer jag hellre det här". Hellre djupt deprimerad med ångest och smal än normal. Ja, precis så tänkte jag, för i mitt huvud var normal inte lika med smal. Jag var ju inte smal än. Då. Idag med drygt tio kilo mer på kroppen är jag smal, och normal om man med normal menar inte ätstörd, jag är inte längre "så medveten och i behov av kontroll". Jag kom dit, hit, till sist.

Dagbok: 19 januari 1997

Det regnar och snöfläckar varvas med barmark. Vädret speglar för en gångs skull mitt inre - dystert men med en touch av vår. Det känns fortfarande som om något håller på att hända, som om hela jag otåligt väntar på något, jag vet bara inte på vad. Jag är fortfarande lika orolig och sorgsen, det kryper i hela kroppen, och känner fortfarande ångest och illamående efter lunchens glass, som jag nätt och jämnt fick ner. Men jag tvingar mig att behålla den (än så länge i alla fall), trots att jag känner mig fet och äcklig. Hur länge ska det behöva vara så? När blir jag smal? Ska jag behöva kämpa tills jag ligger på IVA med hjärtsvikt och näringsdropp? Är jag smal nog då, och kommer det att få gå så långt att jag riskerar mitt eget liv? Om jag får råda så är svaret nog ja, men jag vet inte om jag får bestämma. Knepigt egentligen, jag har inte rätt att bestämma över min kropp och mitt liv, utan de kontrolleras av människor runt omkring mig. De kanske påstår att de vill vad som är bäst för mig och min hälsa, men hur kan de veta det? Är det inte jag som bäst vet vad som är bäst för mig?

Just nu skulle jag välkomna näringsdropp för att slippa äta; slippa tuggandet och smaken, slippa vämjelsen och äcklet. Åh, om det fanns en plats dit man kunde fly; en plats där behov som mat och dryck var borta, en plats full av ljus, värme och trygghet där jag slapp äta - men det är väl min vision av Edens lustgård. Kommer jag någonsin att få erfara den lyckokänsla och frihet som jag förknippar med en sådan plats? Måste jag ge upp mitt liv för att nå de känslorna? Vad futtigt livet är i så fall.

Det känns som om jag tömts på känslor; som om jag har reducerats från en deltagare till en betraktare. För var dag ter sig starka känslor allt mer främmande. Jag kände tidigare att även om jag inte längre hade någon längtan efter sex så ville jag ha den närhet som det ger, men nu vet jag inte vad jag skulle ha närheten till. Det är som om jag isoleras allt mer hela tiden, och jag vet inte hur jag ska bryta det. Kommer jag någonsin att kunna älska igen?

19 januari 1997
© Lisa Isaksson

Jag minns att jag satt i dagrummet och såg björkarnas kala grenar och kvistar börja skifta i lila, som om knopparna där under barken växte osynliga för oss. Skogen utanför fönstret, fälten och himlen ovanför dem ändrade ton, och man kunde ana att det kommer en vår. Det minns jag. Jag minns inte det jag skriver om, men upplevelsen av att gå och vänta, att nästan vara på väg att brista av spänning inför något som ska hända, den är välbekant. Den har jag känt många gånger.

Dagbok: 18 januari 1997

Dimman sänker sig allt tätare kring sjukhuset och sveper in allt i ett kallt, fuktigt töcken, ogenomträngligt för blicken mer än några meter. Jag längtar efter att få krypa upp i sängen, insvept i täcket, och kupa mina frusna händer kring en kopp kaffe. Men jag ska strax iväg till mamma och pappa på födelsedagsfika, så det får bli senare. Förresten har jag ingen ro att krypa ihop och göra ingenting; jag är så otroligt rastlös och kan inte slappna av en sekund.

Igår kväll erbjöd Y mig att få näringsdryck som tillskott i helgen eftersom jag hade gått ner i vikt. Förstår hon inte att jag VILL gå ner; förstår hon inte vad som är fel med mig? Tja, fel och fel förresten, är det så fel att vilja känna sig smal? Vem avgör om det är fel eller rätt? Har jag inte rätt att få känna som jag vill? Intressant fråga.

...

Så, då var familjeplikten över för den här gången - och som saker och ting ser ut nu för ganska lång tid framöver. Jag visste ju att det förr eller senare skulle ske, att mamma skulle gå över tröskeln mellan familjär nyfikenhet/orolighet och besserwisserattityd och lägga sig i, och hon höll sig i skinnet ovanligt länge idag. Vi klarade av mat (nej, jag behöll inte mycket av den) och allmänt småprat, men det låg hela tiden en mörk underton i umgänget och till sist, när jag gjorde mig i ordning för att gå, kom det jag väntat på - fast något brutalare. Jag fick veta att jag inte vill bli frisk, att jag inte nått dit än och så det gamla vanliga om att mediciner och psykologer/terapeuter kanske inte är rätt väg etc etc etc. Den här gången har jag fått nog - jag får väl säga till dem att jag undanber mig ytterligare kontakt tills jag känner mig redo; de får mig bara att må sämre och är följaktligen inte bra för mitt tillfrisknande. Det måste väl ta skruv. Jag har inget emot mina syskon, men mamma och pappa får klara sig utan kontakt med mig framöver, och jag räknar sedan länge inte med något stöd från deras sida. Jag vet att jag står ensam, möjligen med undantag för S, som jag inte vågar utnyttja alltför mycket i den här frågan.

En del av mig önskar till och med att jag var helt fri även från honom, så att jag fick leva ensam, utan kontroll från andra; fri att träna så mycket jag orkade och kontrollera maten, fri att endast koncentrera mig på att bli smal. Jag vet inte hur mycket av detta jag verkligen menar, hur mycket som är mina tankar och hur mycket som är projiceringar av saker jag läst. Är min avsikt att sakta med säkert (tja, kanske inte ens sakta) göra mig mindre, att utplåna mig själv? Ja, svarar en del av mig direkt, medan den andra tvekar. Jag vill bli fri från depressionen och ångesten inför maten, men jag vill inte gå upp i vikt och vill kunna kontrollera min kropps behov av föda. Går dessa saker att kombinera? Jag vet inte; det får jag väl se.

Ibland känner jag bara en sådan otrolig önskan att få vara FRI - fri från familj och socialt umgänge, fri från min kropp och dess behov; verkligen fri från allt! Fri att göra vad? Vet inte, det är inte så jag menar. Det är frihet från jag menar, inte frihet att göra något, frihet till.

Just nu vet jag inte vad jag vill; jag känner mig osäker, orolig, sorgsen, frusen och väldigt ensam. Jag orkar inte sträcka ut en hand och be om - ja, om vad... - för jag vet att jag inte kommer att mötas av förståelse. Hur kan någon förstå som inte själv känt vad jag känner, och jag varken orkar eller vågar söka efter någon sådan person nu. Den enda som kan förstå är K, och hon är så avvisande.

Lukt av sur grädde i näsborrarna; jag är ett monster och förtjänar ingen tröst, jag som gör så här mot mig själv. Men jag vill förtjäna det

18 januari 1997

© Lisa Isaksson

Det här med familjen låg konstant och bubblade. Inget stöd från dem utan mer anklagelser och skuldbeläggande. Jag litade inte på dem och de gjorde heller aldrig något för att jag skulle göra det. Min mor har gärna velat lägga sig i men aldrig gett mig stöd.

Jag minns den där önskan att vara fri, helt fri, utan något som håller mig kvar här, och den handlade nog ganska mycket om att få slippa alla krav som jag hade på mig själv. Till viss del var anorexin en ren flykt från alla krav, ett alibi för att slippa vara så förbannat duktig hela tiden. Men det funkade ju inte, för kraven var benhårda i anorexin också. Jag var helt enkelt väldigt hård mot mig själv, och det är något jag fortfarande jobbar med, mer än 11 år senare. Jag är idag inte lika hård mot mig, men i vissa situationer kan jag märka att jag har enorma förväntningar på mig själv och begär att jag ska klara väldigt mycket på egen hand.

Dagbok: 17 januari 1997

Jag visste att det skulle bli fel. Jag visste, men förnekade det för mig själv. Jag har gått ner i vikt, men varför känner jag mig inte smalare? Varför ser jag inte smalare ut? När blir jag så smal att jag får se?

Ingen här, varken läkare eller skötare, har kommenterat det. De kanske inte bryr sig, kanske vägningen bara är en rutinsak som inte betyder något. Den enda som frågade var K, och hon sa att det nog kan straffa sig att jag gått ner. Men nu är det mindre än en timme sedan kvällskaffet och jag skulle alltså egentligen sitta kvar i dagrummet, men ingen sa något när jag gick därifrån, så de bryr sig väl inte. Jag känner mig helt osynlig. Är det därför jag vill gå ner i vikt? För att bli sedd? Eller är det för att bli mer osynlig?

Jag hoppas på att få prata med dr F på måndag, dels för att få någon slags vårdplan - vad som ska göras när jag är här och hur det ska följas upp när jag kommer ut, dels för att fråga om kost. Idag fick jag fisk i stället för kålpudding och slapp äta kalvsylta och rödbetssallad till middag. Men om de har för avsikt att jag ska äta och gå upp i vikt måste jag gå möjlighet att få alternativ kost de dagar då det är mat som jag inte kan äta. Jag måste ha rätt att ställa krav, men vet inte vart jag ska vända mig.Får jag inte prata med honom är det beviset för att de inte bryr sig - att de inte tar mig på allvar. Och i så fall kommer mitt tillstånd förvärras, för jag känner att jag för var dag sjunker djupare ner i mina matproblem. Däremot är det något i depressionen som känns annorlunda. Kanske en förbättring är på väg? Men jag sover dåligt, vaknar och fryser fruktansvärt, har yrsel och känner mig orolig och sorgsen. Jag undrar vad som händer med mig?

17 januari 1997
© Lisa Isaksson

En önskan att synas eller att bli osynlig? Den frågan har jag ställt mig många gånger. Det handlade aldrig om att söka uppmärksamhet, utan mer om att vilja bli sedd för den jag var, inte för prestationer eller något annat, och om att inte vilja bli sedd på ett negativt sätt. Inte som "för mycket". Men mest ville jag nog bli osynlig, så osynlig som jag kände mig.