Prosa: Ett perfekt slut

Det är en dag som alla andra, för alla andra. Livet går sin gilla gång i ett evigt kretslopp mellan kärlek och död. Några liv ändras, några liv ändas. Men jag har ända sedan det sista tolvslaget klingade bort varit viss om att det är idag det skall ske. Det här är den dag jag har menat, då jag tänkt ”en dag, en vacker dag…”. Och ändå ser det ut som en vanlig dag.

Idag ger jag mig av. Mina rum är iordningställda, allt är skinande rent och prydligt. Jag lämnar ingenting åt slumpen. Efter så många års planering vet jag hur allt ska vara; jag kan göra det utan att tänka om jag vill. Men nu vill jag tänka; jag vill känna att jag lever. Det här är en upplevelse som inga fantasier kan göra rättvisa.

Jag går genom mina rum och säger farväl till alla minnen; ni kommer nu att tas över av andra och fyllas med andra dolda innebörder. Vi är färdiga med varandra, vår tid är förbi. Jag känner små stänk av vemod — jag ångrar mig väl inte redan? Nej, jag minns bara. Detta bitterljuva: att minnas.För sista gången sätter jag på musiken och slår mig ner i fåtöljen. Genom fönstret kan jag se gryningens första strålar sträcka ut sina fingrar. Jag tar ett djupt andetag och samlar mig. Det är nu det ska ske.

Jag sträcker ut handen mot bordet bredvid mig och fattar kniven; känner dess tyngd i min hand. Inträngandet gör inte ont, jag har övat alltför många gånger för att fysisk smärta ska bekomma mig. Det är bara ett eko av en annan penetrering, i en annan tid, ett annat liv. Andra snittet — lika perfekt som det första; jag kan vara nöjd med mig själv. Det här kan jag åtminstone göra perfekt.

Jag sluter ögonen och låter musiken skölja över mig medan jag känner hur livet rinner undan. Ingen mer smärta, inga fler minnen. Bara stillhet, tomhet. För första gången känner jag mig helt i ett med mig själv. Ack, om det alltid hade fått kännas så här…

Jag känner mig yr och lätt och svävar upp mot taket. Därifrån kan jag se mig själv sitta, fridfullt leende. Äntligen har jag funnit ett sätt att bli lycklig. Och när musiken tonar bort kommer jag att vara fri.

22 februari 1998
© Lisa Isaksson

Variationer på ett tema... Samma bildsvit som under flera år inte lämnade mig ifred förrän den flera gånger fick ord och liv. Idag skulle jag nog förneka att jag tänkte de här tankarna på allvar, men faktum är att jag tror att det låg allvarligt menade tankar bakom orden i den här texten. Jag minns inte riktigt, för mycket av 1998 är höljt i dunkel och fullt av svarta minnesluckor.

Jag tror att jag önskade att det skulle finnas en utväg som skulle göra mig fri och lycklig, men så länge jag inte var säker på det så kunde jag inte försöka. Dessutom skulle jag aldrig ha utsatt människorna runt mig för det, allraminst S. Omtanken om andra gjorde att jag var tvungen att hålla ihop mig själv och inte spilla alltför mycket blod.

Dikt - Natten tillhör mig

Ut ur ljuset
Tillbaka in i mörkret
Det trygga, vana mörkret
Ljusets värld är inte min
Jag tillhör mörkret, natten
(Natten tillhör mig)
Jag är en skuggvarelse, en nattlig drömbild
Lika ogripbar, lika flyktig

Varje skärva av ljus karvar djupa hål i mig
Ristar nya ärr bland de andra —
Ett nät av ärr; en spindelväv av minnen

Låt mig gå in i mörkret
Natten helar mig
Med glömskans fingrar slätar den ut mina rynkor
Ger mig en frist
Mörkret fyller håligheterna med Intet
Och för mig är intet Allt
Mest av allt, inga minnen

22 februari 1998
© Lisa Isaksson

Jag började skriva lite igen framåt vårvintern, periodiskt skrivande som flödade ett kort tag för att sedan torka ut igen. Någonstans hade jag börjat ge upp. Allt mer kände jag mig hemma i mörkret, som en nattlig varelse som skydde ljuset, dagen, den där världen som alla andra verkade känna sig så hemma i. Där kände jag mig bara som en främling.

Jag var inte mentalt helt klar, djupt inne i en depression, allt djupare inne i anorexin som var min följeslagare, mer en livsstil än en sjukdom. För hur skulle en sjukdom kunna kännas som en vän?

Mellanspel - höst/vinter 1997/1998

Här blir det tyst igen. Inte den minsta lilla anteckning kan jag hitta. Jag vet inte om det berodde på att orden försvann eller på att det bara var de förbjudna orden som ville flöda genom pennan, ord som jag inte ville sätta på pränt för att det skulle innebära att jag erkände att jag tänkte dem. Ord som skulle ha kunnat skada mannen jag levde med och älskade, eller som skulle ha kunnat driva bort honom. Men kanske drev jag bort honom än mer genom att stänga honom ute från mina tankar, genom att ständigt bära en mask även för honom.

Åratal senare fick jag veta hur rädd han hade varit för att komma hem och upptäcka att jag hade tagit livet av mig, något som jag önskar att han hade berättat tidigare, när det var aktuellt. För även om jag ville dö då och då så hade jag ingen tanke på att ta livet av mig. Jag skulle aldrig ha kunnat utsätta honom för det. Men det kunde inte han veta, för han såg bara att jag skadade mig trots att han hade tagit hand om både mediciner och rakblad.

Jag minns väldigt lite från den här perioden, hittar liksom ingenting att hänga upp datumen på som kan tala om för mig vad jag gjorde. Jag vet att jag pluggade något, men minns inte vad, vet att jag höll på en del med teater och att jag försökte vara social men inte alltid orkade. Tankarna på vikt spökade hela tiden tillsammans med en så stark önskan att gå ner mer, och jag försökte motarbeta dem. Men samtidigt var anorexin min ständiga följeslagare, den där destruktiva, hemliga partnern som aldrig skulle lämna mig ensam. Om S hade förstått det och ställt ultimatum - anorexin eller honom - skulle jag nog ha valt anorexin. För vem var jag utan den? Det gav mig enorma skuldkänslor och jag var verkligen rädd för att han skulle lämna mig, att han skulle få nog. Men han försäkrade mig om att han inte skulle lämna mig.

Dagbok: 10 september 1997

Vad hemskt att avsky sig själv så, att avsky allt och alla och själva det som innebär att leva så att man vill skada sig själv. Att inte vilja det, utan känna ett behov av att skada sig, att plåga sin kropp så som man plågas av att leva, av minnena och av det svarta som lyser som oljefläckar bland ens tankar och känslor. En ständig tanke på att rista in själens sår i huden, så att ärren syns utanpå, och man måste vara ännu mer noggrann med att följa dem så att ingen annan tvingas se vad man lider. Så att ingen annan behöver lida. Eller att späka och straffa sin kropp, ta ifrån den det den behöver, göra den lika innehållslös, lika tom, som man själv. Att göra sig själv mer ont än vad någon annan skulle kunna göra. Bli immun mot deras klor.

Vad enkelt att ge efter, att bryta igenom hinnorna och låta sig sköljas med av tidvattenvågen. Sköljas bort...

Men jag får inte tänka så. Måste kämpa mot min livsleda och längtan att försvinna, måste tro att det finns något att leva för, något att kämpa för. Måste fortsätta spela. De förstår inte att de ber om det omöjliga när de vill att jag ska sluta spela men samtidigt begär att jag inte ska vilja skada mig; eller snarare att de ska slippa veta om att jag vill, att de ska slippa se märkena av mitt lidande.

Det går inte att göra både och; så jag spelar. Spelar och önskar att jag vågade släppa taget om masken och låta mig dras med. Inte kämpa längre, bara flyta med.

Men jag är för feg; alltid för rädd. Rädd för att såra.

Klarar inte ännu av att genomföra slutscenen och för sista gången gå ut i kulisserna. Vågar inte spela rollen till slut. Inte ännu. Men en dag kommer den sista repliken, den sista gesten, det sista andetaget. En dag vågar jag släppa taget.

Eller gör jag det? Skall jag inte i stället rikta strålkastare mot de mörka fläckarna så att de glittrar av ljus; så att jag bländas av strålglansen och inte längre ser det svarta. Är det vad de vill? Att jag ska låtsas att jag glömt. Men förstår de inte att det är vad jag försökt, och att minnen och tankar raderas inte bort så lätt.

Jag kan spela min roll, men aldrig glömma att det bara är en roll. Aldrig glömma varför jag spelar. Måste vilja leva.

10 september 1997

© Lisa Isaksson

Jag minns inte att jag hade en så allvarlig önskan om att allt skulle ta slut, att jag skulle våga spela rollen till slut och bara ge upp. Varför just den här hösten? Jag levde ju ihop med S, som jag älskade genom allt vad depression, ätstörningar och ångest hette (men som jag aldrig skulle ha gett upp anorexin för, vilket jag skäms för att erkänna), jag hade återvänt till studierna och klarade dem alldeles galant, som vanligt. Men någonstans bakom masken fanns samtidigt en så bottenlös sorg och leda att jag ville att det skulle ta slut. Tänk, vad minnet kan spela spratt, vad man glömmer när man väl tagit sig ur det där bottenlösa hålet!

Men jag gjorde det inte. Jag gav aldrig upp. Jag kan inte ge upp, har aldrig kunnat. För jag vet inte vad det innebär att ge upp.

Dagbok: 9 september 1997

Jag är inte som de andra. Jag hör inte dit; till dem som pratar och skrattar och umgås. De vet inte om det, men för mig är det uppenbart hela tiden; och när jag anstränger mig och försöker ta del, försöker prata med dem på raster i stället för att gå någonstans för att få vara ifred, då känner jag det ännu tydligare. Du hör inte hit!

Och jag vet. Vet att jag borde försöka, borde ta kontakt, umgås, lita på. Borde våga lita på. Men jag kan inte, vet inte längre hur man gör, vågar inte lita på. Kan inte lita på någon. De låtsas bara, och sviker så fort man vänder ryggen till. Eller är försvunna när man behöver dem där. Alla sviker. Alla försvinner. Jag kan inte lita på någon, men försöker lita på S; försöker tro på att han inte ska svika, inte försvinna, utan finnas och bry sig om. Just nu är han mitt skydd, min trygghet; så länge han är där kan jag låtsas att allt ska ordna sig, att det finns en mening, att jag finns. Men jag vill kunna ha den tryggheten i mig själv, kunna stå på egna ben, kunna klara mig när han försvinner.

Jag har inte den trygghet som ligger som en andra hud hos de andra, som skyddar dem mot allt utanför, som låter dem vara en del av spelet. Jag har bara en hinna runt mig som släpper igenom deras kalla blickar - blinda blickar - deras tystnad, deras hån - kom inte hit! du är inte en av oss! - men inte de fina saker - vänskapliga blckar och ord, värme, ömhet, beröm - som de skulle kunna ge, som jag ser dem ge varandra. Inte heller låter hinnan mig slippa ut, ut till de andra, utan den sluter mig in i ett skal av tystnad, hån och ensamhet. Längtan ut, efter att bli sedd, efter att vara någon, efter värme. Jag vet inte ifall jag skulle mötas av tystnad och hån om jag försökte ta kontakt, men jag glömmer inte det som varit, glömmer inte svek och försvinnanden. Och jag vågar inte riskera fler svek, inte nu, inte någonsin. Jag har inte försonats med de minnen jag har, med minnen som jag gömt och försökt glömma, men som dyker fram igen, minnen som jag måste passera igenom, måste förhindra från att slå sina klor i mig och hamra in sina budskap (Du duger inte! Du är fel! Ful! Försvinn härifrån! Du hör inte hit! Ful! Fel! Ful, ful, ful!), måste ta mig ifrån och lämna dem bakom mig, så att de inte kan nå mig. Därför vågar jag inte riskera att få fler och nya minnen.

Jag vågar inte, och jag är så trött på att gå omkring och hela tiden vara rädd. För allt och alla. För tystnad, hånstirrande blickar och flin, för att behöva låtsas att jag inget sett eller hört, för att någon ska komma för nära, för beröring, värme, hud. För röster som viskar bakom ryggen, som låtsas vilja väl, men som sviker. Rädd för att alltid vara ensam, för att alltid vara fel, för att inte duga. För rädd till sist för att våga leva. Jag vill inte vara utanför, vill vara sedd, omtyckt, någon som alla andra. Vill vara söt; vill kunna tycka om mig, måste lära mig tycka om mig själv, inte vilja skada mig, måste vilja leva.

Jag är så trött på att vara rädd, och det skulle vara så skönt att fly bort från allt, så lätt att inte leva längre. Men något håller mig kvar, S tror jag, omtanke om andra. Skona de andra. De ska inte behöva lida för min skull; inte låta dem se min rädsla, inte låta dem se in i mig; allt är OK - lämna mig ifred! lämna mig inte. Men att få släppa taget, sjunka ner under ytan, lämna alla tankar och känslor för tystnaden... Aldrig mer känna, aldrig mer tänka, aldrig mer vara rädd, aldrig mer...

Jag önskar att S kunde sluta mig i sina armar och stryka mig över håret tills allt var bra, stryka bort alla minnen och allt som blivit fel; att han kunde göra allt bra igen. Men jag orkar inte tala om allt det svarta, han orkar inte vänta på att jag ska kunna säga det.

Hösten närmar sig. I stormarna flyger löven runt som vilsna glasspapper; allt dör, allt liv försvinner. Vid Humanisten har vattentrappan stängts av, gräset har klippts för kanske sista gången. Längs Avenyn slås uteserveringarnas ögon igen och fasaderna blickar tomt ut mot höstfolket.
Sommarkläderna glöms åter i garderobernas vinteride, och snart är sommaren ett minne som dröjer kvar likt en karaktär i en bok: någon vi känner väl och har levt nära ett litet tag, kanske tyckt om och vant oss vid, men som nu ter sig levande, men avlägsen och overklig. Som finns i våra minnen efter att sinnena glömt den.

Varför har inte jag någon skyddsängel som vakar över mig och vaggar mig till ro?

9 september 1997
© Lisa Isaksson

Jag har alltid känt mig utanför, från det att jag fick mitt första syskon tills för bara ett par år sedan. Var aldrig riktigt en del av umgänget, kände mig aldrig välkommen till dem andra. Jag vet inte om det var jag som byggde en mur mot omvärlden och placerade mig utanför, av rädsla för att bli övergiven och sårad, eller om jag inte passade in. Men jag har levt nästan hela livet i ett utanförskap.

Så är det inte riktigt längre. Även om jag fortfarande har en viss brist på KASAM (Känsla Av SAMmanhang, som enligt Aaron Antonovsky är en livsviktig faktor inom salutogenes, det som gör att människor blir och förblir friska) i mitt liv, saknar en del djupare relationer, ett riktigt meningsfullt arbete, en stabilare bas när det gäller ekonomi och arbete, så är skillnaden mot 1997 enorm. Idag vet jag vem jag är, jag har en identitet som inte längre handlar om prestationer eller vad jag gör, jag har lärt känna mig själv och på så sätt fått en självkänsla, jag har vänner, jag är fri. Jag är inte längre lika utanför, men samtidigt är det svårt att bryta en livslång vana och plötsligt ta plats i alla sammanhang. Men det kommer nog.

Dagbok: 3 juli 1997

Var hos min blivande terapeut för första gången igår, och det verkar OK; jag tror att det kan vara till hjälp. Jag hade en dubbelsession, så vi hann lite mer än det gamla vanliga introduktionssamtalet. Dessutom kändes det bättre än tidigare, förmodligen för att hon ställde mycket frågor, och jag har lättare för att svara än för att bara prata. Jag försökte svara ärligt och klart på alla frågor, för jag vill få hjälp, vill kunna plugga igen och fortsätta plugga, och dessutom vill jag att det ska gå så fort som möjligt, för det kostar trots allt en del - 350:- för 45 minuter. S har sagt att han betalar tills jag känner att jag kan betala utan att behöva oroa mig för kostnaden, och det är på sätt och vis bra, men trots det tycker jag inte om att behöva låna pengar. För jag ser det som ett lån och jag ska betala tillbaka så snart jag kan. Jag vet, jag hade inte ens skaffat en terapeut om inte S hade hjälpt mig, för han pratade med E (hans fars fästmö), som rekommenderade den här kvinnan, och tog kontakt med henne för att fixa en tid. Jag har helt enkelt inte orkat ta tag i något. Men jag hoppas att det blir bra, för jag klarar inte av det här, att inte kunna plugga trots att jag vill. Kan jag inte plugga så är jag inget och kan inget, inte ens leva.

Allt såg lite ljusare ut igår, men idag vet jag inte längre, för jag har insett att jag behöver S stöd, och då menar jag moraliskt mer än ekonomiskt, om jag ska kunna klara av att gå igenom terapin till slut, och om jag ska kunna skriva någon mer uppsats någonsin. Jag behöver honom som stöd, för jag har ingen annan, och som bollplank för tankar och idéer. Men idag fick han veta att han inte kom in på forskarutbildningen i år heller, och eftersom de enbart tittar på D-uppsatsen är hans chanser mer eller mindre minimala även i fortsättningen. Detta har gjort att han varit helt nere idag, mer eller mindre apatisk, och pratar knappt med mig. OK, jag förstår om han är knäckt, för var det jag skulle jag vara redo att ta livet av mig, men det är han som brukar säga till mig att jag inte ska satsa allt på engelskan och så, och nu gör han själv tvärtom. Det är inte mitt fel, så låt det för Guds skull inte gå ut över mig!

Helt plötstligt verkar han inte vilja hjälpa mig med mina skolsaker, trots att det varit helt OK förut. Är det helt enkelt så att han skrev sin D-uppsats utan hjälp. t.o.m. mer eller mindre utan handledning, och nu tycker han inte att jag ska få det bättre, för då kan ju jag ha chans att bli antagen. Och blir inte han det så ska inte jag heller få göra det, eller?

Jag vet, jag kanske kräver en del, men det har inte varit något problem tidigare, och överger han mig nu, när jag är sämre än tidigare, inte klarar av att studera utan hans hjälp, inte ser någon framtid men ändå tänker försöka ta mig ur det här; nu, när jag efter många timmars diskuterande där han försökt övertyga mig om att det kan bli bra igen, att jag kommer att kunna plugga igen, och att han ska finnas hos mig hela tiden - om han överger mig nu, när jag har börjat tro på vad han lovat och förlitar mig på honom, så kommer allt att vara slut. Det kommer inte att fungera mellan oss, jag kommer aldrig förlåta honom (jag förlåter aldrig och glömmer aldrig), aldrig mer lita på någons löften, och inte kunna klara mig ur det här - aldrig! Inte en chans! Så han måste rycka upp sig och gå vidare - för mig skull. Jag vet, egoistiskt av mig, men i det här fallet tycker jag att jag har rätt att vara egoistisk. Det är väl f.ö. en del av terapiprocessen.

3 juli 1997

© Lisa Isaksson

Kontakten med öppenvården gav som sagt ingenting, så jag fick söka hjälp privat. Eller jag och jag, sommaren 1997 klarade jag inte ens av det, så S fick hjälpa mig. Det enda jag minns från den sommaren är att jag hade panik över att jag inte kunde plugga, att jag inte klarade av att börja på min magisteruppsats. För om jag inte kunde göra det så var jag ingen, hade inget mål, ingen framtid och kunde lika gärna dö. Så här i efterhand tycker jag att jag tänkte väldigt barnsligt och hela resonemanget känns överdrivet dramatiskt, men så tänkte jag faktiskt då. Om jag inte kunde prestera så var jag ingen och hade inget existensberättigande.

Dessutom hade jag börjat bli beroende av S stöd. Det tog tid att våga förlita mig på det, och det sved som bara den när han inte alltid orkade. Faktum är att han inte fick veta särskilt mycket av mina mörkare tankar för att jag inte vågade lägga över för mycket på honom, jag vågade inte kräva för mycket stöd. För tänk om han försvann, vad skulle jag ha då? Jag må ha resonerat väldigt egoistiskt, men jag sa det aldrig högt. Till någon.

Den här KBT-terapeuten gick jag nog till 20 gånger och det hjälpte mig på något sätt över tröskeln så att jag kunde plugga igen. Jag fick ihop ett förslag till min magisteruppsats i engelska, som min handledare blev eld och lågor över. Men någonstans på vägen slog prestationstvångesten till igen, mycket pga hennes entusiasm eftersom jag kände att jag verkligen var tvungen att prestera för att leva upp till hennes tankar om mig och hennes lovord, och den blev aldrig klar. Jag pluggade andra kurser samtidigt som inte var lika "viktiga", så dem klarade jag av, men det jag verkligen ville gick bara inte.

Däremot tog vi inte upp ätstörningen i terapin, och inte heller självskadandet, även om jag tror att just den sommaren så skadade jag mig själv ganska lite. Jag var nog för deprimerad för att idas göra det. Men jag var inte ett dugg redo att ta upp ätstörningen och lägga den bakom mig, så det var lika bra att inte fokusera på den.

Dagbok: 24 juni 1997

Var hos psykologen idag och fick resultaten av personlighetstestet, inte många ångesttecken (nej, jag var ju Stessad*), mina försvar är regressiva, projektiva och depressiva. Det säger inte mig mycket, hon sa mig inte heller mycket. Men det kändes ganska bra att prata med henne - hon visste inget om mig mer än att jag vill ha kognitiv terapi, och kunde därför inte dra förhastade slutsatser, som de andra gör.
Jag vet inte om jag fick ut något av besöket, berättade väl en del, svarade på frågor och funderingar om mitt liv, mig och mitt beteende, men jag kände att hon lyssnade och förstod, eller åtminstone försökte förstå. Det gör inte dr K; hon lyssnar inte på något av vad jag säger. Men S (psykologen) verkade förstå hur viktigt det är för mig att kunna plugga, att det är det viktigaste just nu. Jag sa inte att studera är det enda jag kan, att det är det enda som kan ge mig en bekräftelse på att jag finns, att jag klarar av något, att jag duger något till, och utan mina studier har jag varken nutid eller framtid, är ingen och kan inget; kan jag inte plugga så kan jag lika gärna dö. Det sa jag inte, men hon verkade ändå förstå och skulle rekommendera att jag får terapi; och hon tyckte inte att jag skulle ha antidepp.

Äntligen någon som åtminstone till viss del står på min sida, som tycker att det viktigaste är att jag blir bra. Jag blev ju bättre i våras när jag gick i terapi, så varför skulle det inte räcka nu också?Hon sa däremot en del saker som pekade ut en del problemområden som jag brukar strunta i: att man behöver vänner, nära vänner, och frågade mig om jag känner mig sent utvecklad inom vissa områden, menat på det känslomässiga planet. Jag vet att det skulle vara bra att ha nära vänner, men jag kan inte, vågar inte. Vänskap är om att ge och ta, och medan jag inte har problem att
ge vänskap, fryser jag till när det gäller att kräva något, vågar inte be om samma sak av rädsla för att de ska försvinna. Jag är så rädd för att bli sviken att jag helt undviker att hamna i den situationen; jag släpper inte någon tillräckligt nära för att det ska bli en vän. Så när det gäller relationer vet jag att jag är sen, eller snarare underutvecklad. Eller som jag ser det: jag klarar inte av dem.
Vad beträffar annan utveckling har jag varit tidig både fysiskt och intellektuellt, men emotionellt är det värre, och jag tror att det till stor del beror på att jag sedan jag var 14 (vårterminen i 8:an) har varit deprimerad från och till, och därför under långa perioder inte har haft mycket känslor; har stängt av dem. Och hur utvecklar man något som inte finns där? Men jag tror att jag har börjat mogna även på dessa två plan - jag är i alla fall medveten om problemen, vilket är ett steg på väg. Och jag tror att en del svar finns i min historia, men först måste problemen (och mitt psyke) nu redas upp lite.

24 juni 1997
© Lisa Isaksson

Besöket hos psykologen var en del av en utredning som gjordes inom öppenpsyk när jag bytte mottagning eftersom jag hade flyttat. Resultatet av utredningen fick jag aldrig, för när alla samtal var gjorda så hände ingenting, jag hörde inte ett ord på flera månader och när jag till sist kom fram till psykiatern så förnekade hon att de hade glömt mig. Hon sa ungefär att de hade kommit fram till att jag skulle behöva terapi och det kunde de inte erbjuda. Jaha, så då struntade de i mig? Vad var egentligen tanken med en utredning om de sedan inte gjorde något mer än fortsätta skriva ut mediciner?
Den här psykologen är en person som jag fick ett otroligt dåligt första intryck av, "vem fan tror hon att hon är egentligen", och som har en personlighet som jag verkligen inte gillar, och också är en persontyp som inte brukar funka så värst bra ihop med mig (jag har träffat henne i andra sammanhang också, och har vänner som gått hos henne och arbetat med henne), men som psykolog var hon bra. Hon lyssnade, vilket jag inte var van vid från vården, hon sa kloka saker och ställde frågor utan att ha en massa förutfattade meningar, och i det här med känslor och vänskap satte hon fingret på några ömma punkter.

Idag vet jag att jag byggde en mur runt känslorna redan när jag var barn, från 4-5 års ålder, och att de därför var lite satta på undantag (snällt sagt), och att jag hade depressioner redan före 14 års ålder. Det var däremot när jag var 14 som jag blev medveten om att alla andra inte mådde och tänkte som jag, och förstod att jag hade anorexia. Även om jag inte kunde eller fick säga det, för jag var inte tillräckligt smal, så visste jag det.

*"Stessad"= hade tagit den lugnande medicinen Stesolid

Följ min blogg med bloggkoll