Dagbok: 11 augusti 1998

Nu sitter en av de hypomaniska kärringarna och skriker åt två vårdare i telefonbåset mittemot mitt rum. Jag orkar inte med sådant längre. Jag fixar inte att hela tiden vara på helspänn inför nästa utbrott hos de andra intagna; det gör mig nervös och överkänslig - som om jag inte blir känslig nog av ECT:n. Jag vill inte vara här om det ska fortsätta vara så jobbig stämning, om jag hela tiden ska behöva vara rädd för andra och för att tvingas dela rum med någon, och om jag ska fortsätta känna mig satt i andra rummet - ngn man inte bryr sig om eftersom hon varken ser sjuk ut eller får utbrott.

Men efter att ha varit hemma på permis vet jag att det inte skulle funka där heller, så jag verkar återigen vara för frisk här men för sjuk där.Varför kan de inte förstå att bara för att jag beter mig väl och inte väger så lite att läkarna tvingas reagera, så betyder det inte att jag inte mår minst
lika dåligt som de andra - så dåligt att jag inte vågar erkänna det för mig själv.

Men ikväll drack jag bara te till kvällsfikat, och ingen ifrågasatte det ens. Så vi får väl se...

11 augusti 1998

© Lisa Isaksson

Jag stannade kvar i några veckor, hann få 8-10 behandlingar, men till ingen nytta. Jag vet inte om jag är den enda som inte blir hjälp av ECT (så kändes det verkligen då eftersom alla andra verkade bli bättre, snabbt dessutom), men det enda jag fick var djävulsk huvudvärk och illamående, att jag därför blev på kasst humör och allmänt överkänslig. Men det får man ju inte visa. Så jag höll mig för mig själv och hade masken på. Den där masken som jag hade bemästrat i stort sett till perfektion.

Det var sommar, vilket innebar att de lämpade över senildementa gubbar på vår avdelning i väntan på plats på hem. Alltså blev den öppna avdelningen sluten, gubbarna tappade bort sig och irrade omkring i andras rum, lade sina använda blöjor i matrummet och kunde ibland sätta sig på golvet och uträtta sina behov där. Jag äcklas enormt att människor som luktar illa, och det här var verkligen över gränsen, så jag vägrade sitta i matrummet om de var där. Jag slapp.

Vi hade också några otroligt högljudda och ganska aggressiva patienter, bl.a. den hypomana kvinnan som ofta stod och nästan skrek i telefonbåset utanför mitt rum (hon var extremt högröstad även när hon pratade och blev hemskt aggressiv när någon sa till henne). Enkelt sagt var det inte direkt en miljö som främjade någonting. Stämningen var spänd pga av de dementa och utagerande aggressiva patienterna, personalen hade inte tid att se dem av oss som var inagerande och tysta, men vem skulle göra något åt det?

Om man inte syns eller hörs så finns man inte, och om man inte är utagerande så mår man inte dåligt. Eller hur? Så har jag upplevt att jag behandlas varenda gång, även när jag inte låtsas att det är ens nästan OK.

Jag testade gränser för hur mycket jag kom undan med, eftersom jag tänkte att det visar på hur stort allvar de tar mig. Uppenbarligen inte särskilt stort. Ingen brydde sig, så jag var nog bara inbillningssjuk, uppmärksamhetssökande och hypokondrisk. Ingen såg, ingen sa något, ingen frågade ens.

Den här perioden på psyk blev min sista inläggning på sjukhus. Den var också den mest traumatiska, den som satt flest spår; inte på grund av något som hände utan på grund av stämningen, behandlingarna, att jag inte hade någon att prata med och ingen som såg mig. Det gör en duktig flicka ännu tystare.

Efter att jag skrev ut mig - jag fick nog, såg till att få dit en läkare och skrev ut mig utan minsta kommentar från deras sida - har jag aldrig kunnat gå in på ett sjukhus och känna mig väl till mods. Jag som tillbringat många kvällar med öroninflammationer på sjukhus sedan jag var liten, som alltid gillat sjukhus och känt mig relativt trygg där, jag har idag ett jättekluvet förhållande till dem. På ett sätt kan sjukhuslukten kännas trygg, men det är en trygghet som inte längre är ren, för en väcker samtidigt rädsla. Det tar till och med energi för att besöka vänner på sjukhus eftersom jag antagligen motarbetar min egen ångest medan jag är där.