Mellanspel - höst/vinter 1997/1998

Här blir det tyst igen. Inte den minsta lilla anteckning kan jag hitta. Jag vet inte om det berodde på att orden försvann eller på att det bara var de förbjudna orden som ville flöda genom pennan, ord som jag inte ville sätta på pränt för att det skulle innebära att jag erkände att jag tänkte dem. Ord som skulle ha kunnat skada mannen jag levde med och älskade, eller som skulle ha kunnat driva bort honom. Men kanske drev jag bort honom än mer genom att stänga honom ute från mina tankar, genom att ständigt bära en mask även för honom.

Åratal senare fick jag veta hur rädd han hade varit för att komma hem och upptäcka att jag hade tagit livet av mig, något som jag önskar att han hade berättat tidigare, när det var aktuellt. För även om jag ville dö då och då så hade jag ingen tanke på att ta livet av mig. Jag skulle aldrig ha kunnat utsätta honom för det. Men det kunde inte han veta, för han såg bara att jag skadade mig trots att han hade tagit hand om både mediciner och rakblad.

Jag minns väldigt lite från den här perioden, hittar liksom ingenting att hänga upp datumen på som kan tala om för mig vad jag gjorde. Jag vet att jag pluggade något, men minns inte vad, vet att jag höll på en del med teater och att jag försökte vara social men inte alltid orkade. Tankarna på vikt spökade hela tiden tillsammans med en så stark önskan att gå ner mer, och jag försökte motarbeta dem. Men samtidigt var anorexin min ständiga följeslagare, den där destruktiva, hemliga partnern som aldrig skulle lämna mig ensam. Om S hade förstått det och ställt ultimatum - anorexin eller honom - skulle jag nog ha valt anorexin. För vem var jag utan den? Det gav mig enorma skuldkänslor och jag var verkligen rädd för att han skulle lämna mig, att han skulle få nog. Men han försäkrade mig om att han inte skulle lämna mig.

Dagbok: 10 september 1997

Vad hemskt att avsky sig själv så, att avsky allt och alla och själva det som innebär att leva så att man vill skada sig själv. Att inte vilja det, utan känna ett behov av att skada sig, att plåga sin kropp så som man plågas av att leva, av minnena och av det svarta som lyser som oljefläckar bland ens tankar och känslor. En ständig tanke på att rista in själens sår i huden, så att ärren syns utanpå, och man måste vara ännu mer noggrann med att följa dem så att ingen annan tvingas se vad man lider. Så att ingen annan behöver lida. Eller att späka och straffa sin kropp, ta ifrån den det den behöver, göra den lika innehållslös, lika tom, som man själv. Att göra sig själv mer ont än vad någon annan skulle kunna göra. Bli immun mot deras klor.

Vad enkelt att ge efter, att bryta igenom hinnorna och låta sig sköljas med av tidvattenvågen. Sköljas bort...

Men jag får inte tänka så. Måste kämpa mot min livsleda och längtan att försvinna, måste tro att det finns något att leva för, något att kämpa för. Måste fortsätta spela. De förstår inte att de ber om det omöjliga när de vill att jag ska sluta spela men samtidigt begär att jag inte ska vilja skada mig; eller snarare att de ska slippa veta om att jag vill, att de ska slippa se märkena av mitt lidande.

Det går inte att göra både och; så jag spelar. Spelar och önskar att jag vågade släppa taget om masken och låta mig dras med. Inte kämpa längre, bara flyta med.

Men jag är för feg; alltid för rädd. Rädd för att såra.

Klarar inte ännu av att genomföra slutscenen och för sista gången gå ut i kulisserna. Vågar inte spela rollen till slut. Inte ännu. Men en dag kommer den sista repliken, den sista gesten, det sista andetaget. En dag vågar jag släppa taget.

Eller gör jag det? Skall jag inte i stället rikta strålkastare mot de mörka fläckarna så att de glittrar av ljus; så att jag bländas av strålglansen och inte längre ser det svarta. Är det vad de vill? Att jag ska låtsas att jag glömt. Men förstår de inte att det är vad jag försökt, och att minnen och tankar raderas inte bort så lätt.

Jag kan spela min roll, men aldrig glömma att det bara är en roll. Aldrig glömma varför jag spelar. Måste vilja leva.

10 september 1997

© Lisa Isaksson

Jag minns inte att jag hade en så allvarlig önskan om att allt skulle ta slut, att jag skulle våga spela rollen till slut och bara ge upp. Varför just den här hösten? Jag levde ju ihop med S, som jag älskade genom allt vad depression, ätstörningar och ångest hette (men som jag aldrig skulle ha gett upp anorexin för, vilket jag skäms för att erkänna), jag hade återvänt till studierna och klarade dem alldeles galant, som vanligt. Men någonstans bakom masken fanns samtidigt en så bottenlös sorg och leda att jag ville att det skulle ta slut. Tänk, vad minnet kan spela spratt, vad man glömmer när man väl tagit sig ur det där bottenlösa hålet!

Men jag gjorde det inte. Jag gav aldrig upp. Jag kan inte ge upp, har aldrig kunnat. För jag vet inte vad det innebär att ge upp.

Dagbok: 9 september 1997

Jag är inte som de andra. Jag hör inte dit; till dem som pratar och skrattar och umgås. De vet inte om det, men för mig är det uppenbart hela tiden; och när jag anstränger mig och försöker ta del, försöker prata med dem på raster i stället för att gå någonstans för att få vara ifred, då känner jag det ännu tydligare. Du hör inte hit!

Och jag vet. Vet att jag borde försöka, borde ta kontakt, umgås, lita på. Borde våga lita på. Men jag kan inte, vet inte längre hur man gör, vågar inte lita på. Kan inte lita på någon. De låtsas bara, och sviker så fort man vänder ryggen till. Eller är försvunna när man behöver dem där. Alla sviker. Alla försvinner. Jag kan inte lita på någon, men försöker lita på S; försöker tro på att han inte ska svika, inte försvinna, utan finnas och bry sig om. Just nu är han mitt skydd, min trygghet; så länge han är där kan jag låtsas att allt ska ordna sig, att det finns en mening, att jag finns. Men jag vill kunna ha den tryggheten i mig själv, kunna stå på egna ben, kunna klara mig när han försvinner.

Jag har inte den trygghet som ligger som en andra hud hos de andra, som skyddar dem mot allt utanför, som låter dem vara en del av spelet. Jag har bara en hinna runt mig som släpper igenom deras kalla blickar - blinda blickar - deras tystnad, deras hån - kom inte hit! du är inte en av oss! - men inte de fina saker - vänskapliga blckar och ord, värme, ömhet, beröm - som de skulle kunna ge, som jag ser dem ge varandra. Inte heller låter hinnan mig slippa ut, ut till de andra, utan den sluter mig in i ett skal av tystnad, hån och ensamhet. Längtan ut, efter att bli sedd, efter att vara någon, efter värme. Jag vet inte ifall jag skulle mötas av tystnad och hån om jag försökte ta kontakt, men jag glömmer inte det som varit, glömmer inte svek och försvinnanden. Och jag vågar inte riskera fler svek, inte nu, inte någonsin. Jag har inte försonats med de minnen jag har, med minnen som jag gömt och försökt glömma, men som dyker fram igen, minnen som jag måste passera igenom, måste förhindra från att slå sina klor i mig och hamra in sina budskap (Du duger inte! Du är fel! Ful! Försvinn härifrån! Du hör inte hit! Ful! Fel! Ful, ful, ful!), måste ta mig ifrån och lämna dem bakom mig, så att de inte kan nå mig. Därför vågar jag inte riskera att få fler och nya minnen.

Jag vågar inte, och jag är så trött på att gå omkring och hela tiden vara rädd. För allt och alla. För tystnad, hånstirrande blickar och flin, för att behöva låtsas att jag inget sett eller hört, för att någon ska komma för nära, för beröring, värme, hud. För röster som viskar bakom ryggen, som låtsas vilja väl, men som sviker. Rädd för att alltid vara ensam, för att alltid vara fel, för att inte duga. För rädd till sist för att våga leva. Jag vill inte vara utanför, vill vara sedd, omtyckt, någon som alla andra. Vill vara söt; vill kunna tycka om mig, måste lära mig tycka om mig själv, inte vilja skada mig, måste vilja leva.

Jag är så trött på att vara rädd, och det skulle vara så skönt att fly bort från allt, så lätt att inte leva längre. Men något håller mig kvar, S tror jag, omtanke om andra. Skona de andra. De ska inte behöva lida för min skull; inte låta dem se min rädsla, inte låta dem se in i mig; allt är OK - lämna mig ifred! lämna mig inte. Men att få släppa taget, sjunka ner under ytan, lämna alla tankar och känslor för tystnaden... Aldrig mer känna, aldrig mer tänka, aldrig mer vara rädd, aldrig mer...

Jag önskar att S kunde sluta mig i sina armar och stryka mig över håret tills allt var bra, stryka bort alla minnen och allt som blivit fel; att han kunde göra allt bra igen. Men jag orkar inte tala om allt det svarta, han orkar inte vänta på att jag ska kunna säga det.

Hösten närmar sig. I stormarna flyger löven runt som vilsna glasspapper; allt dör, allt liv försvinner. Vid Humanisten har vattentrappan stängts av, gräset har klippts för kanske sista gången. Längs Avenyn slås uteserveringarnas ögon igen och fasaderna blickar tomt ut mot höstfolket.
Sommarkläderna glöms åter i garderobernas vinteride, och snart är sommaren ett minne som dröjer kvar likt en karaktär i en bok: någon vi känner väl och har levt nära ett litet tag, kanske tyckt om och vant oss vid, men som nu ter sig levande, men avlägsen och overklig. Som finns i våra minnen efter att sinnena glömt den.

Varför har inte jag någon skyddsängel som vakar över mig och vaggar mig till ro?

9 september 1997
© Lisa Isaksson

Jag har alltid känt mig utanför, från det att jag fick mitt första syskon tills för bara ett par år sedan. Var aldrig riktigt en del av umgänget, kände mig aldrig välkommen till dem andra. Jag vet inte om det var jag som byggde en mur mot omvärlden och placerade mig utanför, av rädsla för att bli övergiven och sårad, eller om jag inte passade in. Men jag har levt nästan hela livet i ett utanförskap.

Så är det inte riktigt längre. Även om jag fortfarande har en viss brist på KASAM (Känsla Av SAMmanhang, som enligt Aaron Antonovsky är en livsviktig faktor inom salutogenes, det som gör att människor blir och förblir friska) i mitt liv, saknar en del djupare relationer, ett riktigt meningsfullt arbete, en stabilare bas när det gäller ekonomi och arbete, så är skillnaden mot 1997 enorm. Idag vet jag vem jag är, jag har en identitet som inte längre handlar om prestationer eller vad jag gör, jag har lärt känna mig själv och på så sätt fått en självkänsla, jag har vänner, jag är fri. Jag är inte längre lika utanför, men samtidigt är det svårt att bryta en livslång vana och plötsligt ta plats i alla sammanhang. Men det kommer nog.

Dagbok: 3 juli 1997

Var hos min blivande terapeut för första gången igår, och det verkar OK; jag tror att det kan vara till hjälp. Jag hade en dubbelsession, så vi hann lite mer än det gamla vanliga introduktionssamtalet. Dessutom kändes det bättre än tidigare, förmodligen för att hon ställde mycket frågor, och jag har lättare för att svara än för att bara prata. Jag försökte svara ärligt och klart på alla frågor, för jag vill få hjälp, vill kunna plugga igen och fortsätta plugga, och dessutom vill jag att det ska gå så fort som möjligt, för det kostar trots allt en del - 350:- för 45 minuter. S har sagt att han betalar tills jag känner att jag kan betala utan att behöva oroa mig för kostnaden, och det är på sätt och vis bra, men trots det tycker jag inte om att behöva låna pengar. För jag ser det som ett lån och jag ska betala tillbaka så snart jag kan. Jag vet, jag hade inte ens skaffat en terapeut om inte S hade hjälpt mig, för han pratade med E (hans fars fästmö), som rekommenderade den här kvinnan, och tog kontakt med henne för att fixa en tid. Jag har helt enkelt inte orkat ta tag i något. Men jag hoppas att det blir bra, för jag klarar inte av det här, att inte kunna plugga trots att jag vill. Kan jag inte plugga så är jag inget och kan inget, inte ens leva.

Allt såg lite ljusare ut igår, men idag vet jag inte längre, för jag har insett att jag behöver S stöd, och då menar jag moraliskt mer än ekonomiskt, om jag ska kunna klara av att gå igenom terapin till slut, och om jag ska kunna skriva någon mer uppsats någonsin. Jag behöver honom som stöd, för jag har ingen annan, och som bollplank för tankar och idéer. Men idag fick han veta att han inte kom in på forskarutbildningen i år heller, och eftersom de enbart tittar på D-uppsatsen är hans chanser mer eller mindre minimala även i fortsättningen. Detta har gjort att han varit helt nere idag, mer eller mindre apatisk, och pratar knappt med mig. OK, jag förstår om han är knäckt, för var det jag skulle jag vara redo att ta livet av mig, men det är han som brukar säga till mig att jag inte ska satsa allt på engelskan och så, och nu gör han själv tvärtom. Det är inte mitt fel, så låt det för Guds skull inte gå ut över mig!

Helt plötstligt verkar han inte vilja hjälpa mig med mina skolsaker, trots att det varit helt OK förut. Är det helt enkelt så att han skrev sin D-uppsats utan hjälp. t.o.m. mer eller mindre utan handledning, och nu tycker han inte att jag ska få det bättre, för då kan ju jag ha chans att bli antagen. Och blir inte han det så ska inte jag heller få göra det, eller?

Jag vet, jag kanske kräver en del, men det har inte varit något problem tidigare, och överger han mig nu, när jag är sämre än tidigare, inte klarar av att studera utan hans hjälp, inte ser någon framtid men ändå tänker försöka ta mig ur det här; nu, när jag efter många timmars diskuterande där han försökt övertyga mig om att det kan bli bra igen, att jag kommer att kunna plugga igen, och att han ska finnas hos mig hela tiden - om han överger mig nu, när jag har börjat tro på vad han lovat och förlitar mig på honom, så kommer allt att vara slut. Det kommer inte att fungera mellan oss, jag kommer aldrig förlåta honom (jag förlåter aldrig och glömmer aldrig), aldrig mer lita på någons löften, och inte kunna klara mig ur det här - aldrig! Inte en chans! Så han måste rycka upp sig och gå vidare - för mig skull. Jag vet, egoistiskt av mig, men i det här fallet tycker jag att jag har rätt att vara egoistisk. Det är väl f.ö. en del av terapiprocessen.

3 juli 1997

© Lisa Isaksson

Kontakten med öppenvården gav som sagt ingenting, så jag fick söka hjälp privat. Eller jag och jag, sommaren 1997 klarade jag inte ens av det, så S fick hjälpa mig. Det enda jag minns från den sommaren är att jag hade panik över att jag inte kunde plugga, att jag inte klarade av att börja på min magisteruppsats. För om jag inte kunde göra det så var jag ingen, hade inget mål, ingen framtid och kunde lika gärna dö. Så här i efterhand tycker jag att jag tänkte väldigt barnsligt och hela resonemanget känns överdrivet dramatiskt, men så tänkte jag faktiskt då. Om jag inte kunde prestera så var jag ingen och hade inget existensberättigande.

Dessutom hade jag börjat bli beroende av S stöd. Det tog tid att våga förlita mig på det, och det sved som bara den när han inte alltid orkade. Faktum är att han inte fick veta särskilt mycket av mina mörkare tankar för att jag inte vågade lägga över för mycket på honom, jag vågade inte kräva för mycket stöd. För tänk om han försvann, vad skulle jag ha då? Jag må ha resonerat väldigt egoistiskt, men jag sa det aldrig högt. Till någon.

Den här KBT-terapeuten gick jag nog till 20 gånger och det hjälpte mig på något sätt över tröskeln så att jag kunde plugga igen. Jag fick ihop ett förslag till min magisteruppsats i engelska, som min handledare blev eld och lågor över. Men någonstans på vägen slog prestationstvångesten till igen, mycket pga hennes entusiasm eftersom jag kände att jag verkligen var tvungen att prestera för att leva upp till hennes tankar om mig och hennes lovord, och den blev aldrig klar. Jag pluggade andra kurser samtidigt som inte var lika "viktiga", så dem klarade jag av, men det jag verkligen ville gick bara inte.

Däremot tog vi inte upp ätstörningen i terapin, och inte heller självskadandet, även om jag tror att just den sommaren så skadade jag mig själv ganska lite. Jag var nog för deprimerad för att idas göra det. Men jag var inte ett dugg redo att ta upp ätstörningen och lägga den bakom mig, så det var lika bra att inte fokusera på den.

Dagbok: 24 juni 1997

Var hos psykologen idag och fick resultaten av personlighetstestet, inte många ångesttecken (nej, jag var ju Stessad*), mina försvar är regressiva, projektiva och depressiva. Det säger inte mig mycket, hon sa mig inte heller mycket. Men det kändes ganska bra att prata med henne - hon visste inget om mig mer än att jag vill ha kognitiv terapi, och kunde därför inte dra förhastade slutsatser, som de andra gör.
Jag vet inte om jag fick ut något av besöket, berättade väl en del, svarade på frågor och funderingar om mitt liv, mig och mitt beteende, men jag kände att hon lyssnade och förstod, eller åtminstone försökte förstå. Det gör inte dr K; hon lyssnar inte på något av vad jag säger. Men S (psykologen) verkade förstå hur viktigt det är för mig att kunna plugga, att det är det viktigaste just nu. Jag sa inte att studera är det enda jag kan, att det är det enda som kan ge mig en bekräftelse på att jag finns, att jag klarar av något, att jag duger något till, och utan mina studier har jag varken nutid eller framtid, är ingen och kan inget; kan jag inte plugga så kan jag lika gärna dö. Det sa jag inte, men hon verkade ändå förstå och skulle rekommendera att jag får terapi; och hon tyckte inte att jag skulle ha antidepp.

Äntligen någon som åtminstone till viss del står på min sida, som tycker att det viktigaste är att jag blir bra. Jag blev ju bättre i våras när jag gick i terapi, så varför skulle det inte räcka nu också?Hon sa däremot en del saker som pekade ut en del problemområden som jag brukar strunta i: att man behöver vänner, nära vänner, och frågade mig om jag känner mig sent utvecklad inom vissa områden, menat på det känslomässiga planet. Jag vet att det skulle vara bra att ha nära vänner, men jag kan inte, vågar inte. Vänskap är om att ge och ta, och medan jag inte har problem att
ge vänskap, fryser jag till när det gäller att kräva något, vågar inte be om samma sak av rädsla för att de ska försvinna. Jag är så rädd för att bli sviken att jag helt undviker att hamna i den situationen; jag släpper inte någon tillräckligt nära för att det ska bli en vän. Så när det gäller relationer vet jag att jag är sen, eller snarare underutvecklad. Eller som jag ser det: jag klarar inte av dem.
Vad beträffar annan utveckling har jag varit tidig både fysiskt och intellektuellt, men emotionellt är det värre, och jag tror att det till stor del beror på att jag sedan jag var 14 (vårterminen i 8:an) har varit deprimerad från och till, och därför under långa perioder inte har haft mycket känslor; har stängt av dem. Och hur utvecklar man något som inte finns där? Men jag tror att jag har börjat mogna även på dessa två plan - jag är i alla fall medveten om problemen, vilket är ett steg på väg. Och jag tror att en del svar finns i min historia, men först måste problemen (och mitt psyke) nu redas upp lite.

24 juni 1997
© Lisa Isaksson

Besöket hos psykologen var en del av en utredning som gjordes inom öppenpsyk när jag bytte mottagning eftersom jag hade flyttat. Resultatet av utredningen fick jag aldrig, för när alla samtal var gjorda så hände ingenting, jag hörde inte ett ord på flera månader och när jag till sist kom fram till psykiatern så förnekade hon att de hade glömt mig. Hon sa ungefär att de hade kommit fram till att jag skulle behöva terapi och det kunde de inte erbjuda. Jaha, så då struntade de i mig? Vad var egentligen tanken med en utredning om de sedan inte gjorde något mer än fortsätta skriva ut mediciner?
Den här psykologen är en person som jag fick ett otroligt dåligt första intryck av, "vem fan tror hon att hon är egentligen", och som har en personlighet som jag verkligen inte gillar, och också är en persontyp som inte brukar funka så värst bra ihop med mig (jag har träffat henne i andra sammanhang också, och har vänner som gått hos henne och arbetat med henne), men som psykolog var hon bra. Hon lyssnade, vilket jag inte var van vid från vården, hon sa kloka saker och ställde frågor utan att ha en massa förutfattade meningar, och i det här med känslor och vänskap satte hon fingret på några ömma punkter.

Idag vet jag att jag byggde en mur runt känslorna redan när jag var barn, från 4-5 års ålder, och att de därför var lite satta på undantag (snällt sagt), och att jag hade depressioner redan före 14 års ålder. Det var däremot när jag var 14 som jag blev medveten om att alla andra inte mådde och tänkte som jag, och förstod att jag hade anorexia. Även om jag inte kunde eller fick säga det, för jag var inte tillräckligt smal, så visste jag det.

*"Stessad"= hade tagit den lugnande medicinen Stesolid

Följ min blogg med bloggkoll

Dagbok: 23 juni 1997

Rastlös, klarar inte av att tänka, trött men kan inte koppla av. Kan bara vandra omkring, lösa korsord, lägga mig för att kliva upp någon minut senare osv. Jag känner mig fruktansvärt oklar, kan varken koncentrera mig eller tänka, känner mig fullkompligt urblåst, tom. Jag skulle vilja ha en Stesolid för att slippa oron, rastlösheten och känslan av att vara nära att bryta ihop, men jag har inga själv och S är inte hemma (han hjälpte en kursare med humanekologi och blev bjuden på middag; jag sa att det var OK, men det är det egentligen inte. Han vet att jag inte kan säga nej, så varför ens fråga? Utpressning!). Men samtidigt vill jag klara mig utan kemikalier, trots att det är kämpigt.

Jag sov utan Imovane inatt. Nåja, sov och sov: jag somnade visserligen, var vaken från halv tre och någon timme framåt, och låg sedan i någon dvala, varken sovande eller vaken, till strax före sju. Jag som behöver sova 8 timmar för att fungera; inte konstigt att jag mår dåligt. Jag vet inte om jag vill sluta med Imovane - det är så skönt att somna med dem, och att få sova sammanhängande - men är rädd för att ha blivit beroende; kanske mina obehag är abstinens? Men hur lång tid tar det att återfå "normal" sömn, och kan jag få det utan mediciner?

Ibland längtar jag efter sjukhuset, och jag vet att jag lätt skulle kunna bli inlagd som jag är nu, men dels skulle jag inte klara av SS eller LS, och dels vill jag vara hemma, trots att jag mår uselt, inte har någon som jag kan prata med eller som tar hand om mig, och trots att jag är ensam så mycket.

Hoppas att jag kan få en terapeut snart - jag vill inte sjunka djupare, vill inte tänka fler svarta tankar. Jag vill kunna göra något, kunna plugga, kunna känna positiva saker och inte bara vrede, sorg, frustration, vanmakt, hopplöshet, hat - allt på en gång i en enda röra.

23 juni 1997
© Lisa Isaksson

Jag kunde nästan slutföra mina kurser våren 1997, trots att depressionen framåt våren blev värre och prestationsångesten - eller prestationstvångesten som jag kallar den eftersom det är ett tvång att prestera som ger enormt ångest - nådde nya höjder. Men sedan tog det tvärstopp. Jag hade en uppsats att slutföra och en annan uppsats att börja med och det gick bara inte. Jag kunde inte plugga längre och det gav mig panik. Vem var jag om jag inte kunde plugga, om jag inte kunde prestera?

Jag överlevde tack vare lugnande och insomningstabletter, som min älskade S hade inlåsta, men jag ville inte ta dem. Jag har alltid tolkat läkarnas "vid behov" som "inte förrän det är absolut omöjligt att klara mig utan och jag håller på att gå under av ångest", och alltid varit livrädd för att bli beroende, så jag har avstått från att ta vid behovs-mediciner eller väntat för länge. För länge jämfört med hur jag mått, men samtidigt har jag ju överlevt, så det kanske bara var smart även om det sänkte min livskvalitet.

Prosa: Drömvärld

Drömvärld

En varning till alla er som gärna vandrar in i mörkret, in i okända världar och rum i hopp om att finna en högre sanning, ett lösenord som ska lösa alla era problem, en skatt eller vad som helst. ‘Do not go gentle into that good night.’

Det fanns en flicka som klev in i denna parallella nattvärld för att leta efter sanningar och svar som hade gått henne förlorade; sanningar utan vilka hon inte kunde fortsätta leva. När hon en gång blivit medveten om deras existens, medveten om att det fanns svar som undanhölls henne, blev hon som besatt av att finna dem. Hon trodde att bara hon fann dem skulle allt som hade blivit fel rättas till, svaren skulle innebära hennes frälsning. Sanningen skulle göra henne fri.

Hon gav sig in i det okända, endast vagt medveten om vad hon gjorde. Efter det första, frivilliga besöket var hon fast, för i mörkret kunde hon skönja sanningens ljus, kunde höra röster som talade till henne om glömda svar, glömda världar. Hon hade upplevt något som hon instinktivt tolkade som lycka, en nästan euforisk känsla av trygghet och lugn, av visshet. I fortsättningen sökte hon allt oftare sin tillflykt till denna diffusa plats där hon upplevt känslor som hon för länge sedan hade givit upp hoppet om och jordfäst. I dessa stunder av avskildhet från det alldagliga träffade hon varelser som gav henne ledtrådar i form av gåtor, och som sade till henne att när hon var mogen skulle hon förstå dem. Då skulle hon, liksom de, räknas in i den skara som lever i sanningens ljus. När hon var redo skulle hon få veta allt.

Med tiden blev det allt svårare att fly undan och ta sig in i denna drömvärld. Men den hade redan blivit som ett gift för henne och hon var beredd att ta de risker som krävdes, risker i form av andra gifter som suddade ut verkligheten för en stund; den verklighet som för varje dag tedde sig allt mer outhärdlig och overklig. Under ett av dessa senare besök mötte hon en trollkarl, som tog henne med in i den förtrollade skog som endast finns i den värld där våra drömmar och fantasier kommer till liv. Han visade henne träddungar, skogstjärnar och ängar av slag som hon aldrig tidigare hade skådat och han berättade för henne om de legender som människorna för länge sedan hade glömt bort, legender som berättade om dolda sanningar och var alla svar som någonsin hade skapats kunde hittas. I sin godhet visade han henne vishetens källa, där vattnet är klart och skänker tröst, ro och visshet till den som rör vid det. Men innan hon hann knäböja vid källan bleknade hela skogen bort, som om den vore en illusion, och hon upplevde en sorg som inte liknade någon annan. I sitt vakna tillstånd försökte hon förgäves frammana synen av skogen och källan, men det var som om bilderna stoppades innan de nådde fram till hennes medvetande, som om hon inte kunde se dem i sitt medvetna tillstånd.

Under kommande besök letade hon i skogen, bland träden och på ängarna efter källan, men hon kunde aldrig finna den innan tiden rann ut. Hon var nu övertygad om att om hon bara fick tillräckligt med tid skulle hon finna den, och med källan skulle hon få alla svar hon hade sökt efter, då skulle hon bli mogen att se och förstå. Då skulle hon bli fri. Så hon bestämde sig för att ta den tid hon behövde i drömvärlden. Med hjälp av fler gifter, den moderna tidens magi, flydde hon än en gång in i det okända, och denna gång nådde hon fram till källan. Då hon knäböjde vid den insåg hon att det skulle inte räcka att dricka av dess vatten; på så sätt skulle hon bara få veta en del. För att verkligen få veta och förstå allt måste hon bli en del av källan, en del av dess outsinliga visshet. Hon klädde hastigt av sig och vadade ut i det klara, kalla vattnet. När hon kommit tillräckligt långt ut sänkte hon sig ner under vattenytan och drog hastigt in två djupa andetag av vatten ner i lungorna. Det sista hon kände var en visshet om att trollkarlen hade ljugit för henne, det var inte av godhet som han hade visat henne källan. I den fanns inga svar och ingen visshet, utan bara en stor tomhet. Allt hade bara varit en illusion; det fanns inga svar någonstans. Men då var det redan för sent.

13 juni 1997
© Lisa Isaksson

Vad gör man om man hittar den där stilla stunden av lycka? Jo, man vill ha mer av den. Så här är det att fly undan ångest: det känns underbart den där stunden av stillhet, men det krävs hela tiden mer och mer för att nå den. Till sist är det som om hela livet går åt till att fly, och flykten tar sig allt mer drastiska uttryck. Det är mekanismerna bakom ett missbruk: det krävs hela tiden mer för samma effekt. Och den utlovade frälsningen kan visa sig vara inget mindre än en lögn och en förbannelse.
För det enda sättet att vinna och nå verklig lycka är att sluta fly och gå rakt genom rädslan ut i ljuset på andra sidan.

Dagbok - Bekännelse

Efter mig syndafloden…

Jag bär mänsklighetens öde på mina axlar, och det är en tung börda, speciellt när man är ensam om den. Jag bad aldrig om det här; jag bad inte ens om att bli född, lika lite som någon annan gör det, och jag skulle göra vad som helst för att få det ogjort. Men hur ogör man något som man aldrig gjort?

Vad jag än gör nu, vilken väg jag än väljer, så är det fel. Går jag min väg, sviker jag dem, och dödar dem; går jag deras väg dör jag. Egentligen är jag redan död, jag var död redan när jag föddes. I alla fall känns det så.

Nuförtiden är jag så gott som död. Inuti. Jag blir för var dag mer och mer osynlig, mer och mer ensam. Ingen ser mig längre, ingen hör mig; visst, de tittar på mig men ser inte smärtan på bottnen av mina oändligt sorgsna ögon, och de lyssnar till mina ord, men utan att höra rädslan eller vanmakten bakom dem. Fast det är mitt fel, för jag är feg. Feg, feg, FEG! De hör inte mina ord, för det är inte mina ord jag talar med. Jag säger vad de förväntar sig att jag ska säga, gör vad de förväntar sig att jag ska göra, och jag orkar inte bryta mig ur den roll de tilldelat mig. De ser mig som de vill, och jag blir sådan. Jag finns inte längre; kvar är ett skal med något som de har skapat. Jag tittar ut genom ögonen och ser människor titta på mig, på vad jag har blivit, på det jag har blivit. I mina ögon har de gjort mig till ett monster; de har stängt in mig i en bur av sina förväntningar och ord, och där sitter jag, ensam och isolerad. Mitt bland alla människor är jag ensammare än någonsin. En ö, som ingen kan, ingen vill, nå fram till. Men det har inte alltid varit så. En gång fanns inte ensamheten där; en gång visste jag inte om några krav och förväntningar. Men det är länge sedan. Jag minns det inte längre. Nu är jag en ö, öde och uttorkad, och de kan inte röra mig med sina ord. Inte mig. De kan skada mitt skal, dockan som skapats av dem, men de når aldrig fram till mig. För jag finns inte bland dem.

På nätterna, när ångesten och vanmakten blir för stora, går jag ut under stjärnorna, och då vet jag att jag finns. Där, under en oändlig följd av kallt lysande stjärnor, som hålls samman av sin enorma ensamhet, där syns jag igen, där är jag åter någon. Men så snart solen stiger dör jag igen.

Jag vet att det egentligen inte finns något vägval; den ensidiga tärningen är för länge sedan kastad, och jag följer den väg jag måste. Min enda tröst är att jag kommer närmare stjärnorna. Jag har tre steg kvar till stupet, och de förstår det inte, men det kommer att vara allt för inget. Det finns ingen räddning.

Vinnaren skriver historien, säger de. Men jag är ingen vinnare, så det kommer alltid att vara någon annans historia som berättas.

13 juni 1997
© Lisa Isaksson

Det här var egentligen inte en vanlig dagboksanteckning utan en text som varken är dikt eller novell utan bara en text. Men den är samtidigt en så enormt tydlig beskrivning av hur jag kände att den är sannare än någon vanlig dagboksanteckning. För precis så här kände jag, precis så här har jag känt under större delen av mitt liv; vacklande under en börda av enormt ansvar och alla dessa krav och förväntningar. Jag försökte bli den de ville att jag skulle vara, blev en docka som levde ett yttre och ett helt motsatt inre liv. Skalet de såg var tomt. Jag gjorde mig onåbar, ju mer jag försökte bli en av dem, desto tommare blev skalet, desto mer död kände jag mig. Vem var jag egentligen, när ingen såg mig, ingen hörde mig?