Dagbok: 5 augusti 1998

Ja, då var jag tillbaka på 11:an igen. Något som jag förra sommaren och hösten vägrade och bävade för, men som jag sedan några månader längtat efter. Tja, what can I say - things change, people change.

K är på avdelningen, och har varit här sedan slutet av maj. Jag skulle vilja prata med henne, men hon verkade så avvisande igår kväll, och frukost åt hon på sitt rum, så jag får se om det artar sig bättre med tiden. Jag har tänkt så mycket på henne, undrat hur det är med henne osv., och så visar det sig att hon är här! Hon är fortfarande jättesmal - avundsjuk! Vill också vara smal! Det är jag inte nu. 47,5 med pyjamas är inte särskilt smalt, men det verkar bara vara jag som ser det, alla andra är blinda och hjärntvättade av normalitet.

[Min kontaktperson] Y påpekade flera gånger igår kväll att jag är väldigt smal, och efter vägningen idag fick jag höra att det inte är snyggt med magra tjejer (vilket jag tycker; se på Jodie Kidd och Kate Moss; och K) och att killar inte gillar spinkiga tjejer. Än se'n då? Jag är inte ute efter att förföra; jag har S, och han ser till mer än min vikt. Kroppen är ju för Guds skull bara ett skal, och jag vill ha så lite skal som möjligt. Jag vill att mina konturer ska vara skarpa och tydliga...

Jag hoppas på att få prata med dr F idag, och på att få veta dels vad de ska göra med mig, dels ungefär hur länge jag kommer att bli kvar.

En sak oroar mig mycket: maten. Här blir jag tvungen att äta vad som bjuds, och efter den senaste veckans föda, som varit begränsad till i stort sett lättyoghurt, bröd och jordgubbskräm + lite smörgåsrån och pepparkakor, vilka jag nu ser som "säker" mat som jag klarar av att äta och behålla, är jag väldigt orolig för hur det ska gå. Dessutom får jag absolut inte gå upp i vikt, men gärna ner. Så Lisa, var försiktig! Inget förbjudet och onödigt. Maten får jag väl stå ut med, även om jag ska försöka undvika att äta mer än absolut minimum, annars blir de säkert bråkiga, och det vill jag inte. Det orkar jag inte. Jag kan alltid fixa till det när jag kommer ut, men jag får inte vänja mig vid godis, det är för farligt.

Kan jag inte få en diet som bara täcker det minsta basbehovet av näring, helst endast flytande föda, och en totalförsäkran om att jag inte ska gå upp i vikt. Det tycks mig förnuftigare att hindra mig från att gå ner mer och att göra mig trygg i den vikt jag har än att tvinga upp mig mot min vilja. Eller hur?

5 augusti 1998

© Lisa Isaksson

Så var jag tillbaka på det ställe där jag kände mig trygg och otrygg på samma gång, avdelning 11 på Kungälvs sjukhus. Det var faktiskt med viss lättnad, för jag orkade inte hålla ihop mig längre. Jag var rädd för vad som skulle hända om jag tappade kontrollen och lät impulserna ta överhanden, och jag var rädd för hur jag hade tappat greppet. Hur skulle jag ha kunnat skärpa mig med maten tills S kom hem så att han inte anade något?

Och jag var desperat att bli av med depressionen. Jag var beredd att göra i stort sett vad som helst, utom att äta mer eller gå upp i vikt. Jag ville bara försvinna, ville att någon annan skulle ta över och leva åt mig, fatta de där jobbiga besluten åt mig.

När jag läser mina ord idag slår det mig hur enormt starka mina anorektiska tankar och rädslor var. Jag minns inte att det var så, jag har för mig att jag var mycket friskare i tankarna, eller åtminstone inte var så öppen med dem, ens mot mig själv. Jag ville vara smal, smalare, kunde inte se att jag redan var det och hade argumenterat hårt och länge mot alla som sa något annat. Ingen annan skulle komma och tala om för mig att det inte var snyggt att vara smal! Ingen skulle komma och få mig att tycka att jag var för smal, eller ens smal nog. Det var jag inte. Inte en chans.

Människor som verkade tro att jag ville gå ner i vikt för att behaga männen gjorde mig lika arga då som de skulle göra idag; varför skulle jag göra något alls för att behaga någon annan? Det var ju MIG jag försökte behaga. Det var MINA ideal jag försökte leva upp till, och jag var hårdare och mer skoningslös mot mig själv och alla mina tillkortakommanden än vad någon annan någonsin kunde vara.

Mellanspel - vår/sommar 1998

Här är det tomt igen. Mer än någonsin. Faktum är att jag nästan inte minns någonting från våren och sommaren 1998. Bara vissa minnesbilder, som oftast hänger ihop med foton eller att jag vet att jag gjorde något. Det är skrämmande. Och vissa känslominnen.

Jag vet att jag pluggade en filosofikurs för att ha något att göra, och att jag gjorde bra ifrån mig på den.
Jag vet att vi gjorde en del saker med studentgruppen i vårt område.
Jag vet att jag var lite småengagerad i kårpolitiken.
Jag vet att jag var allt mer rädd för att S skulle få nog och lämna mig, och misstänkte att han troligen hade något på gång med någon annan.

Jag minns att jag ofta kände att jag var såpass oklar att det kunde ha berättigat en inläggning. Jag minns att jag lika ofta kände att jag var för frisk.
Jag minns att anorexin växte allt starkare och att depressionen inte verkade vilja ge med sig.
Jag minns att jag kräktes i stort sett dagligen och att jag ofta sprayade ner badrumskaklet när jag nös och började blöda näsblod, att jag kunde börja blöda näsblod i duschen och att jag kunde blöda länge.
Jag minns att jag ville skada mig så gärna, men minns inte om jag gjorde det, för S hade tagit hand om flera av de saker jag hade använt.
Jag minns att jag inte åkte med S och hans mamma till Rügen, men inte varför, såvida det inte var så enkelt att jag inte kände att hans mamma accepterade mig och därför lät dem få en trevligare semester än vad det skulle ha varit om jag var med.

Men sedan, när S hade åkt och jag var ensam hemma, då minns jag mer, trots att det började gå utför rätt så rejält. Jag upplever det själv som att det var två veckor då jag blev mer eller mindre galen. Jag åt väldigt lite och behöll ändå inte allt, jag vågade nästan bara äta "säkra" saker, och jag rasade ganska snabbt i vikt. Faktum är att jag tror att jag kan ha tappat flera kilo på de där två veckorna. Men jag minns inte säkert, för vågen var inte min vän och jag undvek den oftast.

Jag hade flera samtal med min psykiater om lösningar, och blev alltmer desperat: Hur skulle jag bli av med depressionen? Jag hade testat det ena antideppet efter det andra, och fortsatte prova mig fram utan att hitta något som verkade. Vad ville det till; elchocker? (Och ja, jag både läste och älskade Sylvia Plath och Elizabeth Wurtzel.)

En dag, när jag själv kände hur jag började tappa kontrollen över hur djupt jag skar mig, vilket gjorde mig rädd eftersom jag aldrig verkligen tänkte ta livet av mig, åkte jag upp till psykakuten i Kungälv, där jag hade legat förut. Jag fick träffa någon underläkare som i princip sa två saker: 1) Att jag var för högfungerande för att bli inlagd och 2) att de redan hade någon som jag på avdelningen. "Någon som jag"? Menade han en anorektiker? Så de ville inte ha två ätstörningspatienter där, ansågs vi vara för besvärliga eller? För det gick ju alltid bra att ha flera deprimerade patienter. I vilket fall som helst skickades jag hem, och fly förbannad ringde jag överläkaren (som varit min läkare) och berättade vad som hade hänt. Han kände mig tillräckligt väl för att veta att om jag säger att jag håller på att tappa greppet och behöver komma in, då behöver jag verkligen det. Jag erbjöds en plats samma eftermiddag, men tackade nej och sa att jag skulle komma in efter lunch dagen därpå.

Dagbok: 10 april 1998

Långfredag.

Det är nu ca 2 år sedan jag släppte ut min hemlighet, gjorde den till något som inte bara angår mig; för genom mitt misstag eller felsteg då gjorde jag andra varse om mina dolda sidor, och visshet ställer krav på att man ska ta hänsyn. Krav som jag önskar att jag kunde slippa ifrån. Titta inte längre! Låt mig vara!

Men att en hemlighet avslöjas innebär inte alltid att den försvinner, och tack och lov gör det mig inte särskilt mycket mer sårbar - på ett sätt verkar det som om människor tror att en hemlighet bara tål ett avslöjande, men det är fel, för om man döljer den på nytt finns den fortfarande. Och efter ett tag, så lär man av sina misstag, ändrar förutsättningarna och ser till att absolut inte avslöja den igen.

10 april 1998
© Lisa Isaksson

Hemligheten jag skriver om är ätstörningen, som jag avslöjade så att jag kom in i vårdsvängen. Det räckte tydligen för att människor runt mig skulle tro att jag fick hjälp mot den, och det verkade som om det faktum att jag kunde prata mer om den lurade människor att tro att jag hade den under kontroll. Vad fel de hade!

Vården gjorde under flera år inget alls när det gällde ätstörningen, utan all fokus låg på depressionen. Visserligen var det delvis mitt ansvar eftersom jag inte var beredd att släppa den och tänkte att så länge inte de (=vården) sa något så var jag för tjock för att tas på allvar. Och jag ville inte vara för tjock, eller för den delen ens kunna misstänkas för att vilja göra mig märkvärdig genom att säga att jag hade anorexia. Syntes det inte så måste jag väl vara för tjock, och då var jag väl bara uppmärksamhetssökande om jag sa något?

Sedan ville jag inte släppa den. Jag ville må bra men vara smal. Smalare än vad jag var. Men jag låtsades ha allt under kontroll, och kanske var det så att anorexin gick i skov, med vissa perioder då det var bättre, eller jag åtminstone inte var lika aktivt utlevande anorektisk. Fast med tanke på att jag hade börjat göra mig av med maten regelbundet några år innan detta, så kunde jag behålla en "frisk" fasad och äta med andra. Men bättre, nej. Under kontroll, nej. Under de här åren blev jag i hemlighet och tysthet allt mer anorektisk.

Dagbok: 9 april 1998

Det har börjat, och nu är det bara för mig att vänta på slutet. För mig är det redan fullbordat, och jag vet redan vad som kommer att hända - det kan ske i morgon, om veckor, månader, år... men jag vet att det kommer.

Det känns som om allt bara innebär fler slutsteg, oavsett vad man gör, och jag är fr.o.m. nu förberedd, så det kommer nog inte att bli vare sig en överraskning eller ett särskilt stort problem - för mig i alla fall.

På ett sätt vore det bäst att göra processen kort med ovisshet och väntan, men jag är inte helt övertygad och dessutom feg. Tänk om jag har fel?

9 april 1998

© Lisa Isaksson

Jag vet inte riktigt vad det här gällde, men har en misstanke om att det handlade om mitt förhållande med S. Jag tror att jag fick för mig att han skulle lämna mig, hitta någon annan, och kände att jag borde vara den som gör slut och lämnar först, för att slippa bli lämnad. Men jag var feg och ville inte veta hur det låg till. Men jag minns inte vad som fick mig att känna detta så starkt; om det var något som hände just här eller om det bara var en ovanligt stark rädsla eller en föraning. Kanske var det början till slutet här, kanske hade slutet redan börjat.

Prosa: Huset vid alltings slut

Hon tar flickan i handen och tillsammans går de upp mot huset på kullen. Redan på avstånd ser man ljuset flyta ut genom de stora fönstren, och en svag, nästan magisk musik strömmar mot dem. Attraktionen är total; ville de bryta sig ur förtrollningen och gå därifrån skulle de finna att det var omöjligt. Men den tanken existerar inte i deras medvetanden, de vet att de gör det enda rätta, och de gör det med lätta hjärtan. Det här är huset som utgör alltings finalitet; allt slutar här för att börja på nytt någon annanstans.

22 mars 1998

© Lisa Isaksson

Prosa: Drömmar

Drömmarna är inte längre desamma. Sömnen bringar henne ingen ro, den öppnar bara dörren till en annan sorts varande; en existens som hon inte kan, eller ens vill, fly undan. Varje kväll går hon och lägger sig med en känsla av fasa — ”Den kanske inte kommer i natt, för en gångs skull kanske jag kommer att kunna få vila” — hon hoppas på att slippa drömma och är rädd för att inte drömma. Drömmarna har blivit hennes hemliga verklighet, ibland ter de sig mer verkliga än livet självt, eller åtminstone än hennes liv.

Varje natt upprepas samma sak. Hon dras längre och längre in i något som hon inte kan komma undan; ett nät dras åt kring henne, och hon kan inte bryta sig loss, hon kan inte fly undan ens genom drogerna som hon tar för att blästra ren hjärnan från den ständiga tomheten inombords. Det finns ingen hon kan göra annat än att låta sig flyta med.

I drömmarna anar hon svaren till sina frågor, eller åtminstone existensen av svar, existensen av en mening med allting. Men svaren finns alltid några steg framför henne, längre in i det skrämmande mörkret, och hon tvingas att snubblande fortsätta genom labyrinterna som formar hennes jag. Hon har insett att det här egentligen är en del av henne själv, eller att det har blivit en del av henne. När hon en gång hade släppt in mörkret, tog det rot i henne; oföränderligt, i all evighet.

Ibland verkar det som om det enda sättet att komma ut ur det är att gå in i det, och hon vet vad det innebär. Men efter att ha vaknat morgon efter morgon till ytterligare en hopplös dag, ytterligare timmar av oändligt lidande och fler frågor än vad någon levande någonsin skulle kunna stå ut med, så vet hon att mörkrets ovisshet är att föredra framför det vanliga livets kalla visshet; förtvivlan utan lindring, utan minsta hopp om att någonsin finna svaren. I mörkret finns det åtminstone en möjlighet att det finns svar gömda, svar som hon kan hitta.

Och hon är beredd att ta chansen. Hon har bestämt sig. Det här blir sista gången som hon vaknar för att upptäcka att drömmen utplånats av ljuset. Drogerna kommer att hjälpa henne, om hon bara använder dem på rätt sätt. Om hon tar dem för att sluta fly och i stället stiga över tröskeln till det som ligger bortom vårt medvetandes gränser.

22 mars 1998

© Lisa Isaksson

Ibland tror jag att jag skrev ut min längtan bort i stället för att leva ut den. För när jag läser det här så minns jag att det var så jag kände. Inte så att drömmarna egentligen var så underbara att jag ville fly in i dem, utan mer att mörkret på dagen var så kompakt, så obevekligt att jag ville sova tills det skingrades. Jag ville inte dö, jag ville inte bara leva så som jag hade det.
Men samtidigt hade jag en så stark överlevnadsinstinkt och självbevarelsedrift att jag aldrig gjorde något som kunde ha varit farligt. Något inom mig hindrade mig från att göra det, men ibland hoppades jag att någon annan skulle göra det åt mig.

Idag tror jag att jag mitt i mörkret hade ett hopp som gjorde det omöjligt att fly undan livet, även om jag inte var medveten om den där ljusglimten. Men vad annars var det som fick mig att klamra mig fast vid livet?

Prosa: Liljor

Liljor

Min livssaft rinner längs fingrarna och droppar ner i jorden. Röda droppar i svart jord. Ur dropparna spirar två liljor; oskuldsfullt vita, falliska, med köttiga blomblad och en söt, kväljande doft som gör luften tung att andas. Magisk vithet mot mörkret runt omkring. Som skogsstjärnor vid en bortglömd tjärn, elden som reflekteras i vilddjurets pupiller. Liv av mitt liv. Ni lever genom mig, och kommer snart att vissna och ruttna med mig. Liv ger död.

24 februari 1998
© Lisa Isaksson

Fler textfragment som sätter ord på bilder som for genom huvudet. Jag har alltid haft ett väldigt visuellt tänkande, men ibland är det som att jag inte "ser" förrän jag målar tankarna i ord.

Liv och död har också alltid hängt väldigt tätt samman för mig, och de är ju ofrånkomligen ihoplänkade, två sidor av samma mynt, det ena kan inte existera utan det andra. Ljus och mörker, natt och dag, sorg och glädje, kärlek och smärta.