Det har börjat, och nu är det bara för mig att vänta på slutet. För mig är det redan fullbordat, och jag vet redan vad som kommer att hända - det kan ske i morgon, om veckor, månader, år... men jag vet att det kommer.
Det känns som om allt bara innebär fler slutsteg, oavsett vad man gör, och jag är fr.o.m. nu förberedd, så det kommer nog inte att bli vare sig en överraskning eller ett särskilt stort problem - för mig i alla fall.
På ett sätt vore det bäst att göra processen kort med ovisshet och väntan, men jag är inte helt övertygad och dessutom feg. Tänk om jag har fel?
9 april 1998
Jag vet inte riktigt vad det här gällde, men har en misstanke om att det handlade om mitt förhållande med S. Jag tror att jag fick för mig att han skulle lämna mig, hitta någon annan, och kände att jag borde vara den som gör slut och lämnar först, för att slippa bli lämnad. Men jag var feg och ville inte veta hur det låg till. Men jag minns inte vad som fick mig att känna detta så starkt; om det var något som hände just här eller om det bara var en ovanligt stark rädsla eller en föraning. Kanske var det början till slutet här, kanske hade slutet redan börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar