Prosa: Huset vid alltings slut

Hon tar flickan i handen och tillsammans går de upp mot huset på kullen. Redan på avstånd ser man ljuset flyta ut genom de stora fönstren, och en svag, nästan magisk musik strömmar mot dem. Attraktionen är total; ville de bryta sig ur förtrollningen och gå därifrån skulle de finna att det var omöjligt. Men den tanken existerar inte i deras medvetanden, de vet att de gör det enda rätta, och de gör det med lätta hjärtan. Det här är huset som utgör alltings finalitet; allt slutar här för att börja på nytt någon annanstans.

22 mars 1998

© Lisa Isaksson