Drömmarna är inte längre desamma. Sömnen bringar henne ingen ro, den öppnar bara dörren till en annan sorts varande; en existens som hon inte kan, eller ens vill, fly undan. Varje kväll går hon och lägger sig med en känsla av fasa — ”Den kanske inte kommer i natt, för en gångs skull kanske jag kommer att kunna få vila” — hon hoppas på att slippa drömma och är rädd för att inte drömma. Drömmarna har blivit hennes hemliga verklighet, ibland ter de sig mer verkliga än livet självt, eller åtminstone än hennes liv.
Varje natt upprepas samma sak. Hon dras längre och längre in i något som hon inte kan komma undan; ett nät dras åt kring henne, och hon kan inte bryta sig loss, hon kan inte fly undan ens genom drogerna som hon tar för att blästra ren hjärnan från den ständiga tomheten inombords. Det finns ingen hon kan göra annat än att låta sig flyta med.
I drömmarna anar hon svaren till sina frågor, eller åtminstone existensen av svar, existensen av en mening med allting. Men svaren finns alltid några steg framför henne, längre in i det skrämmande mörkret, och hon tvingas att snubblande fortsätta genom labyrinterna som formar hennes jag. Hon har insett att det här egentligen är en del av henne själv, eller att det har blivit en del av henne. När hon en gång hade släppt in mörkret, tog det rot i henne; oföränderligt, i all evighet.
Ibland verkar det som om det enda sättet att komma ut ur det är att gå in i det, och hon vet vad det innebär. Men efter att ha vaknat morgon efter morgon till ytterligare en hopplös dag, ytterligare timmar av oändligt lidande och fler frågor än vad någon levande någonsin skulle kunna stå ut med, så vet hon att mörkrets ovisshet är att föredra framför det vanliga livets kalla visshet; förtvivlan utan lindring, utan minsta hopp om att någonsin finna svaren. I mörkret finns det åtminstone en möjlighet att det finns svar gömda, svar som hon kan hitta.
Och hon är beredd att ta chansen. Hon har bestämt sig. Det här blir sista gången som hon vaknar för att upptäcka att drömmen utplånats av ljuset. Drogerna kommer att hjälpa henne, om hon bara använder dem på rätt sätt. Om hon tar dem för att sluta fly och i stället stiga över tröskeln till det som ligger bortom vårt medvetandes gränser.
22 mars 1998
Ibland tror jag att jag skrev ut min längtan bort i stället för att leva ut den. För när jag läser det här så minns jag att det var så jag kände. Inte så att drömmarna egentligen var så underbara att jag ville fly in i dem, utan mer att mörkret på dagen var så kompakt, så obevekligt att jag ville sova tills det skingrades. Jag ville inte dö, jag ville inte bara leva så som jag hade det.
Men samtidigt hade jag en så stark överlevnadsinstinkt och självbevarelsedrift att jag aldrig gjorde något som kunde ha varit farligt. Något inom mig hindrade mig från att göra det, men ibland hoppades jag att någon annan skulle göra det åt mig.
Idag tror jag att jag mitt i mörkret hade ett hopp som gjorde det omöjligt att fly undan livet, även om jag inte var medveten om den där ljusglimten. Men vad annars var det som fick mig att klamra mig fast vid livet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar