Prosa: Huset vid alltings slut

Hon tar flickan i handen och tillsammans går de upp mot huset på kullen. Redan på avstånd ser man ljuset flyta ut genom de stora fönstren, och en svag, nästan magisk musik strömmar mot dem. Attraktionen är total; ville de bryta sig ur förtrollningen och gå därifrån skulle de finna att det var omöjligt. Men den tanken existerar inte i deras medvetanden, de vet att de gör det enda rätta, och de gör det med lätta hjärtan. Det här är huset som utgör alltings finalitet; allt slutar här för att börja på nytt någon annanstans.

22 mars 1998

© Lisa Isaksson

Prosa: Drömmar

Drömmarna är inte längre desamma. Sömnen bringar henne ingen ro, den öppnar bara dörren till en annan sorts varande; en existens som hon inte kan, eller ens vill, fly undan. Varje kväll går hon och lägger sig med en känsla av fasa — ”Den kanske inte kommer i natt, för en gångs skull kanske jag kommer att kunna få vila” — hon hoppas på att slippa drömma och är rädd för att inte drömma. Drömmarna har blivit hennes hemliga verklighet, ibland ter de sig mer verkliga än livet självt, eller åtminstone än hennes liv.

Varje natt upprepas samma sak. Hon dras längre och längre in i något som hon inte kan komma undan; ett nät dras åt kring henne, och hon kan inte bryta sig loss, hon kan inte fly undan ens genom drogerna som hon tar för att blästra ren hjärnan från den ständiga tomheten inombords. Det finns ingen hon kan göra annat än att låta sig flyta med.

I drömmarna anar hon svaren till sina frågor, eller åtminstone existensen av svar, existensen av en mening med allting. Men svaren finns alltid några steg framför henne, längre in i det skrämmande mörkret, och hon tvingas att snubblande fortsätta genom labyrinterna som formar hennes jag. Hon har insett att det här egentligen är en del av henne själv, eller att det har blivit en del av henne. När hon en gång hade släppt in mörkret, tog det rot i henne; oföränderligt, i all evighet.

Ibland verkar det som om det enda sättet att komma ut ur det är att gå in i det, och hon vet vad det innebär. Men efter att ha vaknat morgon efter morgon till ytterligare en hopplös dag, ytterligare timmar av oändligt lidande och fler frågor än vad någon levande någonsin skulle kunna stå ut med, så vet hon att mörkrets ovisshet är att föredra framför det vanliga livets kalla visshet; förtvivlan utan lindring, utan minsta hopp om att någonsin finna svaren. I mörkret finns det åtminstone en möjlighet att det finns svar gömda, svar som hon kan hitta.

Och hon är beredd att ta chansen. Hon har bestämt sig. Det här blir sista gången som hon vaknar för att upptäcka att drömmen utplånats av ljuset. Drogerna kommer att hjälpa henne, om hon bara använder dem på rätt sätt. Om hon tar dem för att sluta fly och i stället stiga över tröskeln till det som ligger bortom vårt medvetandes gränser.

22 mars 1998

© Lisa Isaksson

Ibland tror jag att jag skrev ut min längtan bort i stället för att leva ut den. För när jag läser det här så minns jag att det var så jag kände. Inte så att drömmarna egentligen var så underbara att jag ville fly in i dem, utan mer att mörkret på dagen var så kompakt, så obevekligt att jag ville sova tills det skingrades. Jag ville inte dö, jag ville inte bara leva så som jag hade det.
Men samtidigt hade jag en så stark överlevnadsinstinkt och självbevarelsedrift att jag aldrig gjorde något som kunde ha varit farligt. Något inom mig hindrade mig från att göra det, men ibland hoppades jag att någon annan skulle göra det åt mig.

Idag tror jag att jag mitt i mörkret hade ett hopp som gjorde det omöjligt att fly undan livet, även om jag inte var medveten om den där ljusglimten. Men vad annars var det som fick mig att klamra mig fast vid livet?

Prosa: Liljor

Liljor

Min livssaft rinner längs fingrarna och droppar ner i jorden. Röda droppar i svart jord. Ur dropparna spirar två liljor; oskuldsfullt vita, falliska, med köttiga blomblad och en söt, kväljande doft som gör luften tung att andas. Magisk vithet mot mörkret runt omkring. Som skogsstjärnor vid en bortglömd tjärn, elden som reflekteras i vilddjurets pupiller. Liv av mitt liv. Ni lever genom mig, och kommer snart att vissna och ruttna med mig. Liv ger död.

24 februari 1998
© Lisa Isaksson

Fler textfragment som sätter ord på bilder som for genom huvudet. Jag har alltid haft ett väldigt visuellt tänkande, men ibland är det som att jag inte "ser" förrän jag målar tankarna i ord.

Liv och död har också alltid hängt väldigt tätt samman för mig, och de är ju ofrånkomligen ihoplänkade, två sidor av samma mynt, det ena kan inte existera utan det andra. Ljus och mörker, natt och dag, sorg och glädje, kärlek och smärta.