Prosa: Ett perfekt slut

Det är en dag som alla andra, för alla andra. Livet går sin gilla gång i ett evigt kretslopp mellan kärlek och död. Några liv ändras, några liv ändas. Men jag har ända sedan det sista tolvslaget klingade bort varit viss om att det är idag det skall ske. Det här är den dag jag har menat, då jag tänkt ”en dag, en vacker dag…”. Och ändå ser det ut som en vanlig dag.

Idag ger jag mig av. Mina rum är iordningställda, allt är skinande rent och prydligt. Jag lämnar ingenting åt slumpen. Efter så många års planering vet jag hur allt ska vara; jag kan göra det utan att tänka om jag vill. Men nu vill jag tänka; jag vill känna att jag lever. Det här är en upplevelse som inga fantasier kan göra rättvisa.

Jag går genom mina rum och säger farväl till alla minnen; ni kommer nu att tas över av andra och fyllas med andra dolda innebörder. Vi är färdiga med varandra, vår tid är förbi. Jag känner små stänk av vemod — jag ångrar mig väl inte redan? Nej, jag minns bara. Detta bitterljuva: att minnas.För sista gången sätter jag på musiken och slår mig ner i fåtöljen. Genom fönstret kan jag se gryningens första strålar sträcka ut sina fingrar. Jag tar ett djupt andetag och samlar mig. Det är nu det ska ske.

Jag sträcker ut handen mot bordet bredvid mig och fattar kniven; känner dess tyngd i min hand. Inträngandet gör inte ont, jag har övat alltför många gånger för att fysisk smärta ska bekomma mig. Det är bara ett eko av en annan penetrering, i en annan tid, ett annat liv. Andra snittet — lika perfekt som det första; jag kan vara nöjd med mig själv. Det här kan jag åtminstone göra perfekt.

Jag sluter ögonen och låter musiken skölja över mig medan jag känner hur livet rinner undan. Ingen mer smärta, inga fler minnen. Bara stillhet, tomhet. För första gången känner jag mig helt i ett med mig själv. Ack, om det alltid hade fått kännas så här…

Jag känner mig yr och lätt och svävar upp mot taket. Därifrån kan jag se mig själv sitta, fridfullt leende. Äntligen har jag funnit ett sätt att bli lycklig. Och när musiken tonar bort kommer jag att vara fri.

22 februari 1998
© Lisa Isaksson

Variationer på ett tema... Samma bildsvit som under flera år inte lämnade mig ifred förrän den flera gånger fick ord och liv. Idag skulle jag nog förneka att jag tänkte de här tankarna på allvar, men faktum är att jag tror att det låg allvarligt menade tankar bakom orden i den här texten. Jag minns inte riktigt, för mycket av 1998 är höljt i dunkel och fullt av svarta minnesluckor.

Jag tror att jag önskade att det skulle finnas en utväg som skulle göra mig fri och lycklig, men så länge jag inte var säker på det så kunde jag inte försöka. Dessutom skulle jag aldrig ha utsatt människorna runt mig för det, allraminst S. Omtanken om andra gjorde att jag var tvungen att hålla ihop mig själv och inte spilla alltför mycket blod.