Dagbok: 11 augusti 1998

Nu sitter en av de hypomaniska kärringarna och skriker åt två vårdare i telefonbåset mittemot mitt rum. Jag orkar inte med sådant längre. Jag fixar inte att hela tiden vara på helspänn inför nästa utbrott hos de andra intagna; det gör mig nervös och överkänslig - som om jag inte blir känslig nog av ECT:n. Jag vill inte vara här om det ska fortsätta vara så jobbig stämning, om jag hela tiden ska behöva vara rädd för andra och för att tvingas dela rum med någon, och om jag ska fortsätta känna mig satt i andra rummet - ngn man inte bryr sig om eftersom hon varken ser sjuk ut eller får utbrott.

Men efter att ha varit hemma på permis vet jag att det inte skulle funka där heller, så jag verkar återigen vara för frisk här men för sjuk där.Varför kan de inte förstå att bara för att jag beter mig väl och inte väger så lite att läkarna tvingas reagera, så betyder det inte att jag inte mår minst
lika dåligt som de andra - så dåligt att jag inte vågar erkänna det för mig själv.

Men ikväll drack jag bara te till kvällsfikat, och ingen ifrågasatte det ens. Så vi får väl se...

11 augusti 1998

© Lisa Isaksson

Jag stannade kvar i några veckor, hann få 8-10 behandlingar, men till ingen nytta. Jag vet inte om jag är den enda som inte blir hjälp av ECT (så kändes det verkligen då eftersom alla andra verkade bli bättre, snabbt dessutom), men det enda jag fick var djävulsk huvudvärk och illamående, att jag därför blev på kasst humör och allmänt överkänslig. Men det får man ju inte visa. Så jag höll mig för mig själv och hade masken på. Den där masken som jag hade bemästrat i stort sett till perfektion.

Det var sommar, vilket innebar att de lämpade över senildementa gubbar på vår avdelning i väntan på plats på hem. Alltså blev den öppna avdelningen sluten, gubbarna tappade bort sig och irrade omkring i andras rum, lade sina använda blöjor i matrummet och kunde ibland sätta sig på golvet och uträtta sina behov där. Jag äcklas enormt att människor som luktar illa, och det här var verkligen över gränsen, så jag vägrade sitta i matrummet om de var där. Jag slapp.

Vi hade också några otroligt högljudda och ganska aggressiva patienter, bl.a. den hypomana kvinnan som ofta stod och nästan skrek i telefonbåset utanför mitt rum (hon var extremt högröstad även när hon pratade och blev hemskt aggressiv när någon sa till henne). Enkelt sagt var det inte direkt en miljö som främjade någonting. Stämningen var spänd pga av de dementa och utagerande aggressiva patienterna, personalen hade inte tid att se dem av oss som var inagerande och tysta, men vem skulle göra något åt det?

Om man inte syns eller hörs så finns man inte, och om man inte är utagerande så mår man inte dåligt. Eller hur? Så har jag upplevt att jag behandlas varenda gång, även när jag inte låtsas att det är ens nästan OK.

Jag testade gränser för hur mycket jag kom undan med, eftersom jag tänkte att det visar på hur stort allvar de tar mig. Uppenbarligen inte särskilt stort. Ingen brydde sig, så jag var nog bara inbillningssjuk, uppmärksamhetssökande och hypokondrisk. Ingen såg, ingen sa något, ingen frågade ens.

Den här perioden på psyk blev min sista inläggning på sjukhus. Den var också den mest traumatiska, den som satt flest spår; inte på grund av något som hände utan på grund av stämningen, behandlingarna, att jag inte hade någon att prata med och ingen som såg mig. Det gör en duktig flicka ännu tystare.

Efter att jag skrev ut mig - jag fick nog, såg till att få dit en läkare och skrev ut mig utan minsta kommentar från deras sida - har jag aldrig kunnat gå in på ett sjukhus och känna mig väl till mods. Jag som tillbringat många kvällar med öroninflammationer på sjukhus sedan jag var liten, som alltid gillat sjukhus och känt mig relativt trygg där, jag har idag ett jättekluvet förhållande till dem. På ett sätt kan sjukhuslukten kännas trygg, men det är en trygghet som inte längre är ren, för en väcker samtidigt rädsla. Det tar till och med energi för att besöka vänner på sjukhus eftersom jag antagligen motarbetar min egen ångest medan jag är där.

Dagbok: 6 augusti 1998

Väntar på att mina Imovane ska verka - får nu 15 mg eftersom 7,5 inte funkar (det tog mig 2 timmar att somna igår).

Vill bara gråta, men det fastnar i halsen och jag blir bara mer upprörd och skärrad. Imorgon bitti ska jag få ECT - det jag varit livrädd för hela tiden. Men alla säger att jag inte ska oroa mig; det kommer att gå så bra, och dessutom brukar det ge resultat. Men jag är ändå upprörd - jag vill inte behöva få det, och dessutom är jag rädd för att det ska påverka mitt intellekt och minne. Lisa, tänk inte på det!

Hade ett samtal med dr F igår, där det kom fram att vad behandling beträffar, så är ECT det just nu bästa (enda?) alternativet, eftersom jag har en riktigt djup depression, något måste ske relativt snart, inga antidepp har gett resultat och man hittar ingen anledning till att jag är deprimerad. Min anorexi (inget tal om bara symtom längre) kan vara en bidragande faktor, och sedan har de tagit en radda prover för att se om det finns biologiska orsaker, typ sköldkörteln el. B12-brist, men jag har för mig att jag har testats på sån't förut, utan resultat.

Så min behandling vad depressionen beträffar blir ECT och Nefadar (höjt till 200 mg). Jag har inte tidigare fått behandling här, utan 11:an har varit "förvaring", vilket torde innebära att jag nu tas på allvar.

Vad beträffar anorexin, tvingas jag inte upp i vikt, men jag ska äta samma som de andra, vilket jag försöker, men jag kan inte äta mer än i stort sett hälften av vad jag får, men det har inte personalen märkt. Än. Tyvärr får jag gräsligt ont i magen + illamående av att äta, eftersom min mage tycks ha vant sig vid annat. Får inte gå upp!!! Fast hur ska jag få någon att förstå det?

Jag är rädd för att min relativt låga vikt ska ha påverkat hjärnan, men tills jag märker effekter på hjärna eller hjärta eller att musklerna blir svagare, eller håret sämre, eller att jag får "päls" så kommer jag att fortsätta.
Hjärtat, ja. Fick EKG igår, rutin inför ECT, och medicinjouren kom upp i kväll för att lyssna, eftersom det fanns oregelbundenheter i min hjärtrytm och puls. Inget blåsljud eller så, men lite oregelbundet. Är det en följd av anorexin? Häftigt i så fall!

Ska försöka sova nu.

6 augusti 1998
© Lisa Isaksson

Jo, det blev ECT. I mångas föreställningsvärld är det en jättegrej, otroligt hemskt och ett tecken på att man verkligen är galen. Men det är vanligare än man tror, bara det att människor inte brukar prata om det eftersom det är ganska stigmatiserat, och ser inte längre lika hemskt ut som det tydligen gjorde förr.

Jag kände verkligen att det var min sista möjlighet, den sista utvägen ut ur depressionen eftersom mediciner uppenbarligen inte hjälpte något vidare. Fast det kan ha varit så enkelt att ätstörningen gjorde att jag inte riktigt tog upp tabletterna, och att de metaboliserades mycket långsammare än vad det är tänkt. Jag bad inte själv om ECT, men vid det här laget var jag så desperat att jag var beredd att testa det, trots att jag var livrädd. Jag gillar inte saker som kan påverka min hjärna, för tänk om de påverkar min tankeförmåga och intelligens? Så här med några års facit kan jag säga att inget har påverkat min tankeförmåga och mitt minne som depressionen i sig; det och stress.

ECT var inte så farligt som det låter; jag fick muskelavslappnande genom en kanyl i handen (hatar sådana kanyler eftersom jag alltid får för mig att de kan tränga rakt igenom huden om jag rör handleden för mycket), och något narkosmedel. När de sprutade in det kändes det som flytande eld som rann i ådrorna uppför armen, axeln, halsen och när elden kom till mitt emellan ögonen ungefär slocknade jag. Den biten var riktigt häftig, men resten mindre kul. För den enda effekten jag märkte av behandlingarna var fruktansvärd huvudvärd och illamående (tål inte narkos något vidare) och att jag kände mig mer deprimerad. Ingen lindring och inte ens de minnesluckor det sägs kunna ge. Fast hela den sommaren är en minneslucka just för att jag var så nere. Men jag känner mig som en av dem som tycks bli sämre av ECT, och efter 8 behandlingar sa jag stopp. Läkarna hade sagt att det hjälper inom några behandlingar, men inte för mig.

Det verkar otroligt naivt att de inte såg sambandet mellan ätstörningen och depressionen, för den känns helt uppenbar för mig. Inte så att det är en direkt följd, för jag har varit deprimerad utan att vara ätstörd och anorektisk utan att vara deprimerad, men självklart finns det ett samband! Det kan väl vem som helst förstå att hjärnan och alla dess känsliga signalsubstanser inte kan fungera normalt om man svälter sig i en massa år.

Jag minns som sagt inte så mycket av den här sommaren, men mina tankar kring eventuella effekter av ätstörningen på mig visar hur kluven jag var. Faktum är att jag såg till att lära mig så mycket det bara gick om alla risker, så att jag aldrig skulle kunna stå som ett våp och påstå att jag inte visste vad jag gjorde. Skulle jag skada mig så var det banne mig med medvetenhet om vad det kunde innebära. Jag var rädd för att den skulle göra mig korkad, men i övrigt ganska likgiltig inför andra risker. Visst kunde jag vara lite orolig för vad som kunde hända, men jag var samtidigt fascinerad av det, för fysiska följder skulle ju vara ett tecken på att jag faktiskt var anorektisk och "dålig nog". Och det var mycket viktigare att bli smal än att inte riskera min hälsa.

Dagbok: 5 augusti 1998

Ja, då var jag tillbaka på 11:an igen. Något som jag förra sommaren och hösten vägrade och bävade för, men som jag sedan några månader längtat efter. Tja, what can I say - things change, people change.

K är på avdelningen, och har varit här sedan slutet av maj. Jag skulle vilja prata med henne, men hon verkade så avvisande igår kväll, och frukost åt hon på sitt rum, så jag får se om det artar sig bättre med tiden. Jag har tänkt så mycket på henne, undrat hur det är med henne osv., och så visar det sig att hon är här! Hon är fortfarande jättesmal - avundsjuk! Vill också vara smal! Det är jag inte nu. 47,5 med pyjamas är inte särskilt smalt, men det verkar bara vara jag som ser det, alla andra är blinda och hjärntvättade av normalitet.

[Min kontaktperson] Y påpekade flera gånger igår kväll att jag är väldigt smal, och efter vägningen idag fick jag höra att det inte är snyggt med magra tjejer (vilket jag tycker; se på Jodie Kidd och Kate Moss; och K) och att killar inte gillar spinkiga tjejer. Än se'n då? Jag är inte ute efter att förföra; jag har S, och han ser till mer än min vikt. Kroppen är ju för Guds skull bara ett skal, och jag vill ha så lite skal som möjligt. Jag vill att mina konturer ska vara skarpa och tydliga...

Jag hoppas på att få prata med dr F idag, och på att få veta dels vad de ska göra med mig, dels ungefär hur länge jag kommer att bli kvar.

En sak oroar mig mycket: maten. Här blir jag tvungen att äta vad som bjuds, och efter den senaste veckans föda, som varit begränsad till i stort sett lättyoghurt, bröd och jordgubbskräm + lite smörgåsrån och pepparkakor, vilka jag nu ser som "säker" mat som jag klarar av att äta och behålla, är jag väldigt orolig för hur det ska gå. Dessutom får jag absolut inte gå upp i vikt, men gärna ner. Så Lisa, var försiktig! Inget förbjudet och onödigt. Maten får jag väl stå ut med, även om jag ska försöka undvika att äta mer än absolut minimum, annars blir de säkert bråkiga, och det vill jag inte. Det orkar jag inte. Jag kan alltid fixa till det när jag kommer ut, men jag får inte vänja mig vid godis, det är för farligt.

Kan jag inte få en diet som bara täcker det minsta basbehovet av näring, helst endast flytande föda, och en totalförsäkran om att jag inte ska gå upp i vikt. Det tycks mig förnuftigare att hindra mig från att gå ner mer och att göra mig trygg i den vikt jag har än att tvinga upp mig mot min vilja. Eller hur?

5 augusti 1998

© Lisa Isaksson

Så var jag tillbaka på det ställe där jag kände mig trygg och otrygg på samma gång, avdelning 11 på Kungälvs sjukhus. Det var faktiskt med viss lättnad, för jag orkade inte hålla ihop mig längre. Jag var rädd för vad som skulle hända om jag tappade kontrollen och lät impulserna ta överhanden, och jag var rädd för hur jag hade tappat greppet. Hur skulle jag ha kunnat skärpa mig med maten tills S kom hem så att han inte anade något?

Och jag var desperat att bli av med depressionen. Jag var beredd att göra i stort sett vad som helst, utom att äta mer eller gå upp i vikt. Jag ville bara försvinna, ville att någon annan skulle ta över och leva åt mig, fatta de där jobbiga besluten åt mig.

När jag läser mina ord idag slår det mig hur enormt starka mina anorektiska tankar och rädslor var. Jag minns inte att det var så, jag har för mig att jag var mycket friskare i tankarna, eller åtminstone inte var så öppen med dem, ens mot mig själv. Jag ville vara smal, smalare, kunde inte se att jag redan var det och hade argumenterat hårt och länge mot alla som sa något annat. Ingen annan skulle komma och tala om för mig att det inte var snyggt att vara smal! Ingen skulle komma och få mig att tycka att jag var för smal, eller ens smal nog. Det var jag inte. Inte en chans.

Människor som verkade tro att jag ville gå ner i vikt för att behaga männen gjorde mig lika arga då som de skulle göra idag; varför skulle jag göra något alls för att behaga någon annan? Det var ju MIG jag försökte behaga. Det var MINA ideal jag försökte leva upp till, och jag var hårdare och mer skoningslös mot mig själv och alla mina tillkortakommanden än vad någon annan någonsin kunde vara.

Mellanspel - vår/sommar 1998

Här är det tomt igen. Mer än någonsin. Faktum är att jag nästan inte minns någonting från våren och sommaren 1998. Bara vissa minnesbilder, som oftast hänger ihop med foton eller att jag vet att jag gjorde något. Det är skrämmande. Och vissa känslominnen.

Jag vet att jag pluggade en filosofikurs för att ha något att göra, och att jag gjorde bra ifrån mig på den.
Jag vet att vi gjorde en del saker med studentgruppen i vårt område.
Jag vet att jag var lite småengagerad i kårpolitiken.
Jag vet att jag var allt mer rädd för att S skulle få nog och lämna mig, och misstänkte att han troligen hade något på gång med någon annan.

Jag minns att jag ofta kände att jag var såpass oklar att det kunde ha berättigat en inläggning. Jag minns att jag lika ofta kände att jag var för frisk.
Jag minns att anorexin växte allt starkare och att depressionen inte verkade vilja ge med sig.
Jag minns att jag kräktes i stort sett dagligen och att jag ofta sprayade ner badrumskaklet när jag nös och började blöda näsblod, att jag kunde börja blöda näsblod i duschen och att jag kunde blöda länge.
Jag minns att jag ville skada mig så gärna, men minns inte om jag gjorde det, för S hade tagit hand om flera av de saker jag hade använt.
Jag minns att jag inte åkte med S och hans mamma till Rügen, men inte varför, såvida det inte var så enkelt att jag inte kände att hans mamma accepterade mig och därför lät dem få en trevligare semester än vad det skulle ha varit om jag var med.

Men sedan, när S hade åkt och jag var ensam hemma, då minns jag mer, trots att det började gå utför rätt så rejält. Jag upplever det själv som att det var två veckor då jag blev mer eller mindre galen. Jag åt väldigt lite och behöll ändå inte allt, jag vågade nästan bara äta "säkra" saker, och jag rasade ganska snabbt i vikt. Faktum är att jag tror att jag kan ha tappat flera kilo på de där två veckorna. Men jag minns inte säkert, för vågen var inte min vän och jag undvek den oftast.

Jag hade flera samtal med min psykiater om lösningar, och blev alltmer desperat: Hur skulle jag bli av med depressionen? Jag hade testat det ena antideppet efter det andra, och fortsatte prova mig fram utan att hitta något som verkade. Vad ville det till; elchocker? (Och ja, jag både läste och älskade Sylvia Plath och Elizabeth Wurtzel.)

En dag, när jag själv kände hur jag började tappa kontrollen över hur djupt jag skar mig, vilket gjorde mig rädd eftersom jag aldrig verkligen tänkte ta livet av mig, åkte jag upp till psykakuten i Kungälv, där jag hade legat förut. Jag fick träffa någon underläkare som i princip sa två saker: 1) Att jag var för högfungerande för att bli inlagd och 2) att de redan hade någon som jag på avdelningen. "Någon som jag"? Menade han en anorektiker? Så de ville inte ha två ätstörningspatienter där, ansågs vi vara för besvärliga eller? För det gick ju alltid bra att ha flera deprimerade patienter. I vilket fall som helst skickades jag hem, och fly förbannad ringde jag överläkaren (som varit min läkare) och berättade vad som hade hänt. Han kände mig tillräckligt väl för att veta att om jag säger att jag håller på att tappa greppet och behöver komma in, då behöver jag verkligen det. Jag erbjöds en plats samma eftermiddag, men tackade nej och sa att jag skulle komma in efter lunch dagen därpå.

Dagbok: 10 april 1998

Långfredag.

Det är nu ca 2 år sedan jag släppte ut min hemlighet, gjorde den till något som inte bara angår mig; för genom mitt misstag eller felsteg då gjorde jag andra varse om mina dolda sidor, och visshet ställer krav på att man ska ta hänsyn. Krav som jag önskar att jag kunde slippa ifrån. Titta inte längre! Låt mig vara!

Men att en hemlighet avslöjas innebär inte alltid att den försvinner, och tack och lov gör det mig inte särskilt mycket mer sårbar - på ett sätt verkar det som om människor tror att en hemlighet bara tål ett avslöjande, men det är fel, för om man döljer den på nytt finns den fortfarande. Och efter ett tag, så lär man av sina misstag, ändrar förutsättningarna och ser till att absolut inte avslöja den igen.

10 april 1998
© Lisa Isaksson

Hemligheten jag skriver om är ätstörningen, som jag avslöjade så att jag kom in i vårdsvängen. Det räckte tydligen för att människor runt mig skulle tro att jag fick hjälp mot den, och det verkade som om det faktum att jag kunde prata mer om den lurade människor att tro att jag hade den under kontroll. Vad fel de hade!

Vården gjorde under flera år inget alls när det gällde ätstörningen, utan all fokus låg på depressionen. Visserligen var det delvis mitt ansvar eftersom jag inte var beredd att släppa den och tänkte att så länge inte de (=vården) sa något så var jag för tjock för att tas på allvar. Och jag ville inte vara för tjock, eller för den delen ens kunna misstänkas för att vilja göra mig märkvärdig genom att säga att jag hade anorexia. Syntes det inte så måste jag väl vara för tjock, och då var jag väl bara uppmärksamhetssökande om jag sa något?

Sedan ville jag inte släppa den. Jag ville må bra men vara smal. Smalare än vad jag var. Men jag låtsades ha allt under kontroll, och kanske var det så att anorexin gick i skov, med vissa perioder då det var bättre, eller jag åtminstone inte var lika aktivt utlevande anorektisk. Fast med tanke på att jag hade börjat göra mig av med maten regelbundet några år innan detta, så kunde jag behålla en "frisk" fasad och äta med andra. Men bättre, nej. Under kontroll, nej. Under de här åren blev jag i hemlighet och tysthet allt mer anorektisk.

Dagbok: 9 april 1998

Det har börjat, och nu är det bara för mig att vänta på slutet. För mig är det redan fullbordat, och jag vet redan vad som kommer att hända - det kan ske i morgon, om veckor, månader, år... men jag vet att det kommer.

Det känns som om allt bara innebär fler slutsteg, oavsett vad man gör, och jag är fr.o.m. nu förberedd, så det kommer nog inte att bli vare sig en överraskning eller ett särskilt stort problem - för mig i alla fall.

På ett sätt vore det bäst att göra processen kort med ovisshet och väntan, men jag är inte helt övertygad och dessutom feg. Tänk om jag har fel?

9 april 1998

© Lisa Isaksson

Jag vet inte riktigt vad det här gällde, men har en misstanke om att det handlade om mitt förhållande med S. Jag tror att jag fick för mig att han skulle lämna mig, hitta någon annan, och kände att jag borde vara den som gör slut och lämnar först, för att slippa bli lämnad. Men jag var feg och ville inte veta hur det låg till. Men jag minns inte vad som fick mig att känna detta så starkt; om det var något som hände just här eller om det bara var en ovanligt stark rädsla eller en föraning. Kanske var det början till slutet här, kanske hade slutet redan börjat.

Prosa: Huset vid alltings slut

Hon tar flickan i handen och tillsammans går de upp mot huset på kullen. Redan på avstånd ser man ljuset flyta ut genom de stora fönstren, och en svag, nästan magisk musik strömmar mot dem. Attraktionen är total; ville de bryta sig ur förtrollningen och gå därifrån skulle de finna att det var omöjligt. Men den tanken existerar inte i deras medvetanden, de vet att de gör det enda rätta, och de gör det med lätta hjärtan. Det här är huset som utgör alltings finalitet; allt slutar här för att börja på nytt någon annanstans.

22 mars 1998

© Lisa Isaksson