Dagbok: 10 april 1998

Långfredag.

Det är nu ca 2 år sedan jag släppte ut min hemlighet, gjorde den till något som inte bara angår mig; för genom mitt misstag eller felsteg då gjorde jag andra varse om mina dolda sidor, och visshet ställer krav på att man ska ta hänsyn. Krav som jag önskar att jag kunde slippa ifrån. Titta inte längre! Låt mig vara!

Men att en hemlighet avslöjas innebär inte alltid att den försvinner, och tack och lov gör det mig inte särskilt mycket mer sårbar - på ett sätt verkar det som om människor tror att en hemlighet bara tål ett avslöjande, men det är fel, för om man döljer den på nytt finns den fortfarande. Och efter ett tag, så lär man av sina misstag, ändrar förutsättningarna och ser till att absolut inte avslöja den igen.

10 april 1998
© Lisa Isaksson

Hemligheten jag skriver om är ätstörningen, som jag avslöjade så att jag kom in i vårdsvängen. Det räckte tydligen för att människor runt mig skulle tro att jag fick hjälp mot den, och det verkade som om det faktum att jag kunde prata mer om den lurade människor att tro att jag hade den under kontroll. Vad fel de hade!

Vården gjorde under flera år inget alls när det gällde ätstörningen, utan all fokus låg på depressionen. Visserligen var det delvis mitt ansvar eftersom jag inte var beredd att släppa den och tänkte att så länge inte de (=vården) sa något så var jag för tjock för att tas på allvar. Och jag ville inte vara för tjock, eller för den delen ens kunna misstänkas för att vilja göra mig märkvärdig genom att säga att jag hade anorexia. Syntes det inte så måste jag väl vara för tjock, och då var jag väl bara uppmärksamhetssökande om jag sa något?

Sedan ville jag inte släppa den. Jag ville må bra men vara smal. Smalare än vad jag var. Men jag låtsades ha allt under kontroll, och kanske var det så att anorexin gick i skov, med vissa perioder då det var bättre, eller jag åtminstone inte var lika aktivt utlevande anorektisk. Fast med tanke på att jag hade börjat göra mig av med maten regelbundet några år innan detta, så kunde jag behålla en "frisk" fasad och äta med andra. Men bättre, nej. Under kontroll, nej. Under de här åren blev jag i hemlighet och tysthet allt mer anorektisk.

Dagbok: 9 april 1998

Det har börjat, och nu är det bara för mig att vänta på slutet. För mig är det redan fullbordat, och jag vet redan vad som kommer att hända - det kan ske i morgon, om veckor, månader, år... men jag vet att det kommer.

Det känns som om allt bara innebär fler slutsteg, oavsett vad man gör, och jag är fr.o.m. nu förberedd, så det kommer nog inte att bli vare sig en överraskning eller ett särskilt stort problem - för mig i alla fall.

På ett sätt vore det bäst att göra processen kort med ovisshet och väntan, men jag är inte helt övertygad och dessutom feg. Tänk om jag har fel?

9 april 1998

© Lisa Isaksson

Jag vet inte riktigt vad det här gällde, men har en misstanke om att det handlade om mitt förhållande med S. Jag tror att jag fick för mig att han skulle lämna mig, hitta någon annan, och kände att jag borde vara den som gör slut och lämnar först, för att slippa bli lämnad. Men jag var feg och ville inte veta hur det låg till. Men jag minns inte vad som fick mig att känna detta så starkt; om det var något som hände just här eller om det bara var en ovanligt stark rädsla eller en föraning. Kanske var det början till slutet här, kanske hade slutet redan börjat.