Ja, då var jag tillbaka på 11:an igen. Något som jag förra sommaren och hösten vägrade och bävade för, men som jag sedan några månader längtat efter. Tja, what can I say - things change, people change.
K är på avdelningen, och har varit här sedan slutet av maj. Jag skulle vilja prata med henne, men hon verkade så avvisande igår kväll, och frukost åt hon på sitt rum, så jag får se om det artar sig bättre med tiden. Jag har tänkt så mycket på henne, undrat hur det är med henne osv., och så visar det sig att hon är här! Hon är fortfarande jättesmal - avundsjuk! Vill också vara smal! Det är jag inte nu. 47,5 med pyjamas är inte särskilt smalt, men det verkar bara vara jag som ser det, alla andra är blinda och hjärntvättade av normalitet.
[Min kontaktperson] Y påpekade flera gånger igår kväll att jag är väldigt smal, och efter vägningen idag fick jag höra att det inte är snyggt med magra tjejer (vilket jag tycker; se på Jodie Kidd och Kate Moss; och K) och att killar inte gillar spinkiga tjejer. Än se'n då? Jag är inte ute efter att förföra; jag har S, och han ser till mer än min vikt. Kroppen är ju för Guds skull bara ett skal, och jag vill ha så lite skal som möjligt. Jag vill att mina konturer ska vara skarpa och tydliga...
Jag hoppas på att få prata med dr F idag, och på att få veta dels vad de ska göra med mig, dels ungefär hur länge jag kommer att bli kvar.
En sak oroar mig mycket: maten. Här blir jag tvungen att äta vad som bjuds, och efter den senaste veckans föda, som varit begränsad till i stort sett lättyoghurt, bröd och jordgubbskräm + lite smörgåsrån och pepparkakor, vilka jag nu ser som "säker" mat som jag klarar av att äta och behålla, är jag väldigt orolig för hur det ska gå. Dessutom får jag absolut inte gå upp i vikt, men gärna ner. Så Lisa, var försiktig! Inget förbjudet och onödigt. Maten får jag väl stå ut med, även om jag ska försöka undvika att äta mer än absolut minimum, annars blir de säkert bråkiga, och det vill jag inte. Det orkar jag inte. Jag kan alltid fixa till det när jag kommer ut, men jag får inte vänja mig vid godis, det är för farligt.
Kan jag inte få en diet som bara täcker det minsta basbehovet av näring, helst endast flytande föda, och en totalförsäkran om att jag inte ska gå upp i vikt. Det tycks mig förnuftigare att hindra mig från att gå ner mer och att göra mig trygg i den vikt jag har än att tvinga upp mig mot min vilja. Eller hur?5 augusti 1998
Så var jag tillbaka på det ställe där jag kände mig trygg och otrygg på samma gång, avdelning 11 på Kungälvs sjukhus. Det var faktiskt med viss lättnad, för jag orkade inte hålla ihop mig längre. Jag var rädd för vad som skulle hända om jag tappade kontrollen och lät impulserna ta överhanden, och jag var rädd för hur jag hade tappat greppet. Hur skulle jag ha kunnat skärpa mig med maten tills S kom hem så att han inte anade något?
Och jag var desperat att bli av med depressionen. Jag var beredd att göra i stort sett vad som helst, utom att äta mer eller gå upp i vikt. Jag ville bara försvinna, ville att någon annan skulle ta över och leva åt mig, fatta de där jobbiga besluten åt mig.
När jag läser mina ord idag slår det mig hur enormt starka mina anorektiska tankar och rädslor var. Jag minns inte att det var så, jag har för mig att jag var mycket friskare i tankarna, eller åtminstone inte var så öppen med dem, ens mot mig själv. Jag ville vara smal, smalare, kunde inte se att jag redan var det och hade argumenterat hårt och länge mot alla som sa något annat. Ingen annan skulle komma och tala om för mig att det inte var snyggt att vara smal! Ingen skulle komma och få mig att tycka att jag var för smal, eller ens smal nog. Det var jag inte. Inte en chans.
Människor som verkade tro att jag ville gå ner i vikt för att behaga männen gjorde mig lika arga då som de skulle göra idag; varför skulle jag göra något alls för att behaga någon annan? Det var ju MIG jag försökte behaga. Det var MINA ideal jag försökte leva upp till, och jag var hårdare och mer skoningslös mot mig själv och alla mina tillkortakommanden än vad någon annan någonsin kunde vara.
