Mellanspel - vår/sommar 1998

Här är det tomt igen. Mer än någonsin. Faktum är att jag nästan inte minns någonting från våren och sommaren 1998. Bara vissa minnesbilder, som oftast hänger ihop med foton eller att jag vet att jag gjorde något. Det är skrämmande. Och vissa känslominnen.

Jag vet att jag pluggade en filosofikurs för att ha något att göra, och att jag gjorde bra ifrån mig på den.
Jag vet att vi gjorde en del saker med studentgruppen i vårt område.
Jag vet att jag var lite småengagerad i kårpolitiken.
Jag vet att jag var allt mer rädd för att S skulle få nog och lämna mig, och misstänkte att han troligen hade något på gång med någon annan.

Jag minns att jag ofta kände att jag var såpass oklar att det kunde ha berättigat en inläggning. Jag minns att jag lika ofta kände att jag var för frisk.
Jag minns att anorexin växte allt starkare och att depressionen inte verkade vilja ge med sig.
Jag minns att jag kräktes i stort sett dagligen och att jag ofta sprayade ner badrumskaklet när jag nös och började blöda näsblod, att jag kunde börja blöda näsblod i duschen och att jag kunde blöda länge.
Jag minns att jag ville skada mig så gärna, men minns inte om jag gjorde det, för S hade tagit hand om flera av de saker jag hade använt.
Jag minns att jag inte åkte med S och hans mamma till Rügen, men inte varför, såvida det inte var så enkelt att jag inte kände att hans mamma accepterade mig och därför lät dem få en trevligare semester än vad det skulle ha varit om jag var med.

Men sedan, när S hade åkt och jag var ensam hemma, då minns jag mer, trots att det började gå utför rätt så rejält. Jag upplever det själv som att det var två veckor då jag blev mer eller mindre galen. Jag åt väldigt lite och behöll ändå inte allt, jag vågade nästan bara äta "säkra" saker, och jag rasade ganska snabbt i vikt. Faktum är att jag tror att jag kan ha tappat flera kilo på de där två veckorna. Men jag minns inte säkert, för vågen var inte min vän och jag undvek den oftast.

Jag hade flera samtal med min psykiater om lösningar, och blev alltmer desperat: Hur skulle jag bli av med depressionen? Jag hade testat det ena antideppet efter det andra, och fortsatte prova mig fram utan att hitta något som verkade. Vad ville det till; elchocker? (Och ja, jag både läste och älskade Sylvia Plath och Elizabeth Wurtzel.)

En dag, när jag själv kände hur jag började tappa kontrollen över hur djupt jag skar mig, vilket gjorde mig rädd eftersom jag aldrig verkligen tänkte ta livet av mig, åkte jag upp till psykakuten i Kungälv, där jag hade legat förut. Jag fick träffa någon underläkare som i princip sa två saker: 1) Att jag var för högfungerande för att bli inlagd och 2) att de redan hade någon som jag på avdelningen. "Någon som jag"? Menade han en anorektiker? Så de ville inte ha två ätstörningspatienter där, ansågs vi vara för besvärliga eller? För det gick ju alltid bra att ha flera deprimerade patienter. I vilket fall som helst skickades jag hem, och fly förbannad ringde jag överläkaren (som varit min läkare) och berättade vad som hade hänt. Han kände mig tillräckligt väl för att veta att om jag säger att jag håller på att tappa greppet och behöver komma in, då behöver jag verkligen det. Jag erbjöds en plats samma eftermiddag, men tackade nej och sa att jag skulle komma in efter lunch dagen därpå.